5.3.2019 - 08:00, Maria Vainio-Kurtakko

Edelfelts kärlekar, del 1: Varför det inte kunde bli Virginie

Virginie (1883) Joensuu konstmuseum

Virginie (1883)
Joensuu konstmuseum

Elisabeth Stubb har skrivit här på samma blogg om Edelfelts tre kärlekar: den parisiska modellen Virginie, den ryska adelsdamen Sophie Manzey, och den finländska friherrinnan Ellan de la Chapelle. Tre kvinnor som under en kort tid förekom parallellt i Edelfelts liv. Det blev Ellan de la Chapelle till slut. I en följetong i fyra delar gör vi nu en djupdykning i varför det blev så.

Edelfelt sägs ha haft ett passionerat förhållande till sin modell Virginie i Paris i början av 1880-talet. Virginie blickar fortfarande emot oss från många av Edelfelts verk, men särskilt slående är det porträtt Edelfelt målade 1883. Leende ögon, bruna lockar, och ett vackert leende. Den vita tandraden som skymtar fram och den lediga ställningen berättar om att detta inte är ett porträtt av en högreståndsdam. Detta är livsglädjens Paris.

Det var Edelfelts goda vän, skulptören Ville Vallgren som avslöjade passionen, det tilltänkta giftermålet och att det till och med skulle ha funnits två barn. Det gjorde han för Bertel Hintze som skrev en biografi om Edelfelt på 1940-talet. Således många år senare. Mindes Ville Vallgren rätt? Anna Kortelainen har skrivit en bok om hur hon försökte spåra Virginie och de två barn som Edelfelt enligt utsago var far till. Vad hände med dem när förhållandet till Edelfelt tog slut? Hur gick det för en ensamstående mor med två små barn? Men trots att Kortelainen har rest runt i Frankrike, bläddrat i arkiv och rotat i folkbokföring, förblir svaret på den beklämmande frågan en gåta.

Kunde kärleken inte bara övervinna allt? Det är många som frågat det angående Edelfelt och Virginie. Men nej, inte under Edelfelts tid, inte i hans sociala kretsar. Då vägde känslorna mindre än konventionen. Att passa för varandra handlade om att vara född i samma samhällsskikt, vara uppfostrad till en liknande livssyn. Det handlade om sociala utgångspunkter där släktens ålder och anseende vägde tungt. En liknande ekonomisk bakgrund kunde vara bra, men inte nödvändig – släktbakgrunden kunde uppväga mycket. Ibland också vice versa: en stor nyförvärvad förmögenhet kunde öppna dörren till den äldre världens salonger och leda till ett gott parti, som det allmänt kallades.

Och Virginie? Vad hade hon att erbjuda på denna äktenskapsmarknad? Inte mycket. Ville Vallgren har beskrivit henne som en ”mjuk, älsklig och hängiven natur med ett betydande mått av bildning”. Hennes far var folkskollärare, ett statligt ämbete med liten lön, en situation som ofta föranledde att hustru och barn deltog i familjens försörjning. Att Virginie försörjde sig som modell för konstnärer i Paris, berättar att hon kom från förhållanden som var vitt skilda från Edelfelts finländska högreståndsvärld där en kvinnas ärbarhet värderades högst. Den parisiska modellvärlden gick hand i hand med stadens prostitution, och även om inte alla modeller korsade den fina linjen, fanns alltid tvivlets skugga där. Precis som Elisabeth Stubb skriver i ett tidigare inlägg, kunde man kanske säga att denna halvvärld, le demi-monde, utgjordes av folk som hade tillgång till societeten – främst modeller och skådespelare – men som sällan hade förutsättningar att bli en del av den.

Kärleken kunde inte övervinna det faktum att Edelfelt var tvungen att gifta sig med en kvinna ur sitt eget samhällsskikt, en kvinna vars ärbarhet det inte rådde något tvivel om, en kvinna som blivit uppfostrad och utbildad för att umgås i välbärgade kulturella salonger. Det måste han för att fortfarande inta sin självskrivna plats i Helsingforssocieteten och i de nordiska diplomatkretsarna i Paris. Helt enkelt för att hålla kvar sin kundkrets, för att utvidga den till nya välbeställda personer. Edelfelt hade ett gott namn, men som en följd av sin fars konkurs tjugo år tidigare, var han tvungen att försörja sig på sin konst. Kärleken kunde inte uppväga ekonomin, och framför allt inte det sociala anseendet. Det som kunde vara nog så accepterat för en ung konstnär i Paris – friheten och kärleken – gick inte an i det långa loppet för adelsmannen-konstnären.

Det leende porträttet av Virginie var det sista hon satt modell för. Var det avskedet?

 

I mars 2022 utkommer boken Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv av Maria Vainio-Kurtakko.
Boken är en del av författarens post doc-projekt om Ellan de la Chapelles och Hulda von Borns krets.

 

För ytterligare läsning:
 

Anna Kortelainen, 2002. Virginie! Albert Edelfeltin rakastajattaren tarina. Helsinki: Tammi.

Maria Vainio-Kurtakko, 2010. Idyll eller verklighet? Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson i det moderna genombrottets ambivalens. Finska fornminnesföreningens tidskrift 117. Helsingfors: Finska fornminnesföreningen.

Bertel Hintze, 1949. Albert Edelfelt. Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag.

Lägg till ny kommentar