Det är lätt att glömma att modernisten Henry Parland (1908–1930) bara var 22 år gammal när han dog i scharlakansfeber. Han hann bara ge ut en diktsamling, Idealrealisation (1928), samt några dikter och prosastycken i tidskrifter, tidningar och i en antologi. Men Parland lämnade efter sig många otryckta texter: vissa renskrivna, flera bearbetade, också många utkast.
Redan 1932 utkom Återsken postumt. Samlingsverket innehåller bland annat dikter och romanen Sönder (om framkallning av Veloxpapper). Med Henrys bror Oscar Parland som utgivare utkom ännu tre postuma verk: Hamlet sade det vackrare (1964), Den stora dagenefter (1966) och Säginteannat (1970).
Det betyder att Parlands utgivning är mer omfattande efter hans död än då han var vid liv. Hans författarskap är en produkt av en eftervärld som har skapat kollage av texter och därmed byggt på ett författarskap som avbröts plötsligt och radikalt. Att dessa kollage finns är vi som älskar Parland tacksamma för! Idag är Henry Parland en av de främsta tjugotalsmodernisterna. Eftersom han brukar räknas upp i samma veva som Gunnar Björling (1887–1960) och Elmer Diktonius (1896–1961), båda två äldre än Parland, glömmer man lätt vilken pojke Henry egentligen ännu var.
Parlands unga ålder förde med sig en radikalitet. Han blev en litterär rebell som ville bryta med tidigare generationer. Parland som yngst i den första generationen finlandssvenska modernister motsätter sig även andra modernister. Medan Edith Södergran (1892–1923), Rabbe Enckell (1903–1974) och Kerstin Söderholm (1897–1943) fortsätter med naturelement och naturmotiv, vänder Parland blicken mot urbana miljöer, teknologi och allt modernt.
När Parland diktar om fotografier och film ska vi jämföra det med dagens sociala medier och Netflix. Om romanen Sönder vore skriven idag skulle huvudkaraktären Henry studera Amis Instagramflöde för att försöka minnas henne. Jazzmusiken som figurerar i texterna kunde vara dagens rapmusik och en grammofonnål som ”man måste byta stift” på en dålig nätuppkoppling.
Parlands texter är ofta korta, slagkraftiga och humoristiska med skarpa observationer. Poeten levde det vilda partylivet på 1920-talet och i hans texter förekommer alkohol, fest och jazz. Därför har Parland ibland kallats för partypoet. Men i verklighet var det glada 1920-talet ganska trist. Första världskriget hade varit mycket destruktivt, en pandemi av spanska sjukan spred sig med hög dödlighet och världsekonomin gick mot finanskraschen som kom i slutet av 20-talet. Den ryska revolutionen 1917 ledde till att Parlands familj måste flytta från Karelska näset, slutligen bosätta sig i Grankulla. Parland lärde sig svenska som fjärde språk. Med mamman talade han tyska, med pappan ryska och på gården Tikkala där han växte upp lärde han sig lite finska. Som invandrarbarn kände Parland alltid ett utanförskap, vilket han noterade: ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer.”
I Parlands författarskap hittar man spår av utanförskap, förväntningar, ångest och oro. Att vara ung är svårt och prövande. Att vara ung som invandrare och mot bakgrunden av 1920-talet förde säkert med sig extra utmaningar. Det vilda partylivet var en chimär för att dölja den fula verkligheten och desillusionen. Henry Parland beskriver det såhär:
Denna stora tomhet
som höll i mig
och sedan släppte taget
Jag föll
ramlade
nästan slog
ihjäl mig
mot någonting som kallas verklighet
I juni utkom Mina lögner: Henry Parland i urval (2022). SLS har tidigare gett ut Sönder (om framkallning av Veloxpapper) (2005, 2014, digitalt 2019) och Henry Parlands Skrifter, en vetenskaplig utgåva av Dikter, Prosa, Kritik och Brev/Korrespondens (2018–2020), i tryck samt digitalt på parland.sls.fi.
Text: Pieter Claes