Tid, barn och ungdomar är de gemensamma nämnarna i projektet Konkurrerande tidsordningar (KOTI). För Ann-Charlotte Palmgren innebär det att hon undersöker hur barn och ungdomar uppfattar tiden, hur tid är en del av deras liv och vad de har för tankar om framtiden, om barndom och om ungdom.
Ann-Charlotte Palmgren är docent i genusvetenskap vid Åbo Akademi och är under 2022 anställd inom det SLS-finansierade tvärvetenskapliga projektet KOTI. De två andra medlemmarna i projektet, Mia Österlund och Pia Ahlbäck, är litteraturvetare och Palmgren konstaterar att hennes andel av projektet är den som inte handlar om litteratur.
‒ Jag är etnolog, jag blev magister i etnologi från Åbo Akademi. Under doktorandtiden flyttade jag över till genusvetenskap och blev genusvetare. Men också som genusvetare så är jag väldigt mycket etnolog.
Ungdomar under tidspress
För att undersöka ungdomars uppfattningar om tid har hon i en delstudie intervjuat ungdomar och unga vuxna mellan 18 och 25 år.
‒ De flesta av dem råkar vara studerande och det kommer fram väldigt mycket om tidspress.
Palmgren analyserar intervjuerna genom begreppet ”krononormativitet”. Begreppet, som också finns i projektets underrubrik Krononormativitet i 2000-talets finlandssvenska litteratur och kultur för barn och ungdom, innebär att det finns normer i samhället som förutsätter att man lever sitt liv enligt en viss tidsaxel.
‒ De här normerna utgår från att människor ska gå i skola i en viss ålder, sedan studera, få ett jobb, gifta sig, få barn, pensioneras. De intervjuade ungdomarna använder inte ordet krononormativitet, men de relaterar väldigt mycket till det och märker av pressen.
‒ Det handlar om hur samhället styr till exempel med studiebidrag, hur det förväntas att man ska få ett visst antal studiepoäng inom ett år och så vidare. Många av ungdomarna har inte haft ett mellanår efter gymnasiet, så de har följt normen, men de känner att de inte passar ihop med den.
Pandemin och slumpen ledde in på nytt spår
En annan av Palmgrens delstudier skulle utgå från verkstäder om stadens rum och tid med ungdomar, och tanken var att hon tillsammans med ungdomarna också skulle läsa den litteratur som de två andra forskarna i projektet analyserar. Men sedan kom coronapandemin.
‒ Jag skulle samla materialet redan innan jag var anställd i projektet för att sedan kunna analysera och skriva under min projekttid. Det var en liten chock att jag inte kunde göra det som jag egentligen skulle göra. Jag undrade om det fanns något jag kunde göra. Av en slump råkade då Åbo underrättelser samtidigt publicera en coronadagbok av ungdomar nästan varje dag.
Det var fråga om skolelever som av sin lärare hade uppmanats att skriva dagbok när skolan var stängd på grund av pandemin och de hade undervisning på distans. Syftet var att inläggen skulle publiceras i den lokala tidningen, men nu blev de också forskningsmaterial för Palmgren.
‒ Jag läser den tidningen annars också, och när jag läste coronadagboken märkte jag hur mycket tid det fanns med i den. Så det var lite slump och pandemi – och panik – att jag halkade in på det.
Frustration och frihet
Palmgren har publicerat en artikel i tidskriften Young där hon analyserar tidsaspekterna i coronadagboken.
‒ En del upplevde frustration och att tiden gick så otroligt långsamt, att tiden började gå i en annan takt än de var vana, medan andra tvärtom upplevde att det var väldigt skönt att vara i det långsamma. Då hade de tid att tänka och tid att vara. De behövde inte ha bråttom.
‒ Jag skrev också om skoltid och skoltidslighet. Skoltid är annars uppbyggd väldigt mycket utgående från tid och klockan, men det blev annorlunda. Det betydde till exempel att eleverna inte hade någon transporttid till och från skolan när de hade distansundervisning. De hade inte raster på samma sätt, och de kunde också mera fritt göra dagen kortare eller fundera på när de åt lunch.
Inom projektet är den tyske sociologen Hartmut Rosas begrepp acceleration och deceleration viktiga analysverktyg. Palmgren använder dem också i analysen av dagboksinläggen.
‒ I vårt samhälle överlag går utvecklingen på sätt och vis fortare och fortare, accelererar, och det uppmuntras också med till exempel teknologi. Men i dagboksinläggen handlar det snarare om deceleration, att det skulle gå långsammare, och att det kan vara ganska skönt att på sätt och vis ha mera tid eftersom det händer mindre, och att ha mera tid att tänka eller att bara vara.
‒ Samtidigt menar Hartmut Rosa att långsamheten och hastigheten handlar om att vi hela tiden ska bli bättre medborgare. Och det kan jag se likheter med i dagboksinläggen. I dem handlade det om att testa nya recept eller blir bättre på någonting och använda den här tiden för att bli bättre medborgare.
Vetenskap i poesiform
Även om Palmgren inte är litteraturvetare bidrar hon till projektet med en litterär genre. Hon har nämligen använt poesin som uttrycksmedel för vetenskaplig text, och hon har för avsikt att utnyttja den här metoden, poetic inquiry (ungefär poetisk undersökning), också för delstudien med intervjuer om ungdomars tidsuppfattningar.
‒ Det handlar om att genom poesi få fram någonting nytt. Att skriva är inte alltid att man färdigt har en berättelse som man vill berätta, utan skrivandet i sig kan vara en process och ett sätt att undersöka någonting. Till exempel rytm och upprepningar kan användas för att uttrycka forskningsresultat, det vill säga att man använder upprepningar, rytm eller rim för att få fram någonting.
Palmgren har tidigare skrivit en artikel om ungdomars uppfattning om stadens rum, där hon återger de intervjuades svar, sina egna reflektioner och teoretiska resonemang i poesiform. Metoden och den poetiska uttrycksformen för vetenskaplig text är relativt ny, men används inom bland annat humaniora, samhällsvetenskaper och pedagogik.
‒ När jag skrev artikeln var det från början mer för mig själv, jag skulle testa att arbeta med poetic inquiry, men jag hade inte tänkt att någon skulle vilja publicera det. Men jag har märkt att fler och fler tidskrifter nu publicerar artiklar i poetisk form utan att egentligen fråga.
‒ Samtidigt är det inte ett självändamål att skriva i poesiform. Det gäller att fundera när man ska använda det. Jag kan inte tänka mig att använde det till vad som helst, till exempel skulle jag inte kunna skriva om coronadagboken i det formatet.
Memes om Greta Thunberg
Förutom den egna forskningen har Palmgren tillsammans med projektledaren Mia Österlund också arbetat med den antologi som ska bli projektets gemensamma publikation och där också andra forskare har bjudits in att skriva om tid och tidslighet ur olika perspektiv.
I antologin skriver hon själv om digitala memes som handlar om Greta Thunberg och klimatförändringar.
‒ Här fokuserar jag på hur tid på olika sätt är en del av de här memesen som sprids viralt på sociala medier och hur tidslighet kan analyseras genom dem. De ska vara skämt egentligen, och jag tänker att de visar någonting om den tid som vi lever i. Tid blir intressant för klimatförändringar överlag, eftersom sådant som har hänt för tjugo år sedan men inte märktes då, märks nu.
Palmgren tycker se sig att de anonyma memesen inte har gjorts av ungdomar eller jämnåriga till Greta Thunberg. Snarare ger de uttryck för en generationskonflikt.
‒ I de här memesen handlar det om att förlöjliga dagens ungdomar, ge en bild av dem som svaga och av att de fokuserar på fel saker. Det finns också de som handlar om att vi inte ska fundera på vilken jord vi ger åt framtiden, utan på vilka barn vi ger till jorden för framtiden.
Projektet Konkurrerande tidsordningar (KOTI) avslutas detta år.
Text: Nina Edgren-Henrichson