Gift dig inte med Ellan de la Chapelle, varnade Albert Edelfelts vän, markis Emile de Chambure. Han berömde hennes goda humör, hennes vänlighet och intelligens, men han menade att hon inte alls var musikalisk, och att detta var en stor brist just när det gällde en gemensam framtid med Edelfelt som älskade musik. Musikalitet, menade Chambure, var något som styrde en människas hela sätt att tänka och uppfatta sin omgivning, och om den ena parten saknade musikaliteten så skulle makarna inte kunna mötas i sin syn på världen.
Chambure blev delvis sannspådd: makarna Edelfelts äktenskap blev inte en harmonisk tvåsamhet – men om det berodde just på musikaliteten vet vi inte. Däremot vet vi att Edelfelt ungefär tio år senare i Paris mötte passionen i sångerskan Madame von Strachwitz, comtesse de Randoz. Vem var hon?
Madame Strachwitz sång omtalades berömmande i den franska tidningspressen. Den 17 maj 1896 skrev musiktidskriften Le Ménestrel om en briljant musikalisk soirée som hon arrangerade: som vanligt hade hon gjort succé, den här gången med verk av Jules Massenet. Aftonen hade också bjudit på andra ypperliga tolkningar av en rad sångare och sångerskor. Le Gaulois sparade inte heller på berömmet ett år senare. Och Le Figaro konstaterade 1901 att hennes vackra altstämma gjorde underverk med Louis-Albert Bourgault-Decourdrays grekiska sånger.
Edelfelts gamla vän, skulptören Ville Vallgren berättade många år senare att det var just vid den här tiden som Edelfelt mötte Madame Strachwitz, som han kallade för ”turkisk överstinna”. Hon var kanske inte turkiska, men hade möjligen varit gift med en överste. Den militära kopplingen verkar bekräftas av en notis i La Revue Philantropique från 1897: där omtalas hennes konserter till förmån för de franska trupperna som var stationerade i de franska kolonierna.
En annan gemensam bekant, den finländska sångerskan Elna de Prado (f. Kurtén), beskriver hur Edelfelt och madame Strachwitz träffades på en kostymbal hos konstnären Fritz Thaulow. Enligt henne hade de blivit blixtförtjusta i varandra och snabbt lämnat tillställningen tillsammans. Var det Madame Strachwitz förtrollande altstämma som fick den musikälskande Edelfelt på fall? Enligt Ville Vallgren blev Edelfelts relation till henne mycket passionerad och han beskriver den med liknande ord som han använde för Edelfelts förhållande med modellen Virginie – den stormande kärleken tjugo år tidigare.
Edelfelts känslor för Madame Strachwitz började emellertid svalna efter världsutställningen 1900. Men hon ansåg att han borde gifta sig med henne, efter allt det som han hade lovat henne i sina brev. Enligt Vallgren följde hon efter när Edelfelt reste till Helsingfors för att komma undan. Vallgren vittnar om hur hon förföljde Ellan de la Chapelle och Erik Edelfelt på Helsingfors gator, ända tills Edelfelt flydde tillbaka till Paris. Innan det hade Edelfelt i sin desperation bett Elna de Prado skriva till Madame Strachwitz om att sluta förfölja honom. Edelfelt kände nämligen att det ”ödelade” hans konstnärskap. Historien med Madame Strachwitz fick enligt Vallgren till slut sin upplösning omkring 1902 då Edelfelt med förmedling av den ryska konstnären Rosen fick tillbaka de brev han hade skrivit, i utbyte mot att Madame Strachwitz fick sina. Vallgren beskrev den höstdag när Edelfelt hade bränt upp de ”komprometterande” breven och firade detta tillsammans med sin gamla vän. Det faktum att både Ville Vallgren och Elna de Prado vittnade om något slag av förföljelser ger berättelsen en viss trovärdighet, men det är svårt att avgöra i vilken grad alla detaljer stämmer. En sak kan man ändå vara säker på: så betedde sig inte en comtesse – en grevinna – i Edelfelts värld.
Utöver ett fåtal tidningsnotiser verkar Madame Strachwitz inte ha lämnat några spår efter sig. Namnet Strachwitz är ett gammalt adelsnamn, men var det hennes eget namn, eller hade hon fått det genom giftermål? Var hon på riktigt en grevinna? Paris var ju fullt av människor som ville slå sig fram och ett väl beprövat sätt var att framhäva sin härkomst som finare än den var. Det hade ju Edelfelt själv delvis gjort då han lät trycka upp visitkort med sitt namn stavat d’Edelfelt. Liknade Madame Strachwitz historia egentligen Virginies? Av allt att döma kom hon ändå från en mera solid bakgrund. Sångutbildningen för tankarna till högreståndsflickans uppfostran inom de sköna konsterna och hon rörde sig tydligen i en högreståndsvärld. Men där tar gissningarna slut.
Vad Edelfelt egentligen hade lovat henne kommer vi aldrig att få veta. Men hade han lovat giftermål innebar det att han först måste skilja sig från Ellan de la Chapelle. Och en skilsmässa vid den här tiden var inget annat än en social skandal. Helsingforssocieteten skulle åtminstone för en tid ha dragit öronen åt sig – det fanns det exempel på från förr. Edelfelts sociala anseende skulle ha fått sig en rejäl smäll, och han skulle dessutom ha förlorat den viktiga marknaden för sina verk, som storfurstendömets växande huvudstad vid det här laget de facto var för honom. I och med en skilsmässa skulle han dessutom ha förlorat mycket av kontakten till sonen Erik Edelfelt. Hans enda alternativ var att stanna kvar i äktenskapet med Ellan de la Chapelle – i ungdomens vänskap som i och med giftermålet hade omdanats till det goda partiet.
Vad berättar Edelfelts affär med Madame Strachwitz egentligen om? Mest handlade det om hur det kunde gå när man gjorde ett gott parti, när man gifte sig med någon som var passande – både socialt och ekonomiskt. Det som samtiden kallade ”tycke” fick ofta spela den minsta rollen, något av en (övergående) förtjusning. Det goda partiet var en social konstruktion och överenskommelse, därifrån både kvinnor och män kunde längta ut. Men positionerna var låsta, just på grund av de sociala och ekonomiska skälen. Förväntningshorisonten i ett gott parti var kanske inte heller den fysiska troheten, utan att båda parter höll den juridiska överenskommelsen, att alliansen bestod. Det var societetens oskrivna regler.
Ett särskilt tack till Nora Ervalahti som hittade notiserna om Madame Strachwitz i den franska tidningspressen!
Text: Maria Vainio-Kurtakko
För den intresserade som vill läsa vidare rekommenderar vi Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv av Maria Vainio-Kurtakko.
Boken är en del av författarens post doc-projekt om Ellan de la Chapelles och Hulda von Borns krets.