Jag har under sommaren suttit på riksarkivet för att gå igenom handlingar för Strömma gårds historik. Jag ska skriva den äldre delen av gårdens historia från medeltiden till 1809. Gården låg i Kimito och ägs i dag av SLS.

Det var skönt att i sommarhettan sitta i det svala riksarkivet och plöja igenom diverse räkenskapshandlingar från 1500- och 1600-talen. Jag har ingen svårighet att läsa de gamla texterna eftersom jag gjort det ofta och dessutom många år undervisat i läsning av gamla handstilar eller paleografi vid Åbo Akademi. Men det var ett tag sedan jag senast läste så gamla handlingar och därför tog någon timme innan läsningen började flyta.  

Under läsandet  började jag fundera på hur många historiker och andra forskare som i dag kan läsa gamla texter och framför allt texter från 1500-talet, som är de svåraste. De är inte många. Bland historikerna är det få som ägnar sig åt forskning  i Finlands historia som berör tidsperioden 1520-1721. Vid ämnet nordisk historia vid ÅA där det förr alltid fanns flera doktorander som forskade i nämnda tidsperiod finns det i dag vad jag vet ingen. Forskningen i äldre tiders inhemska historia är starkast vid Jyväskylä universitet, men även här är det bara några som forskar i tidsperioden före 1721.

Det är olyckligt att endast en liten minoritet av forskarna är intresserade att fördjupa sig i den svenska tidens historia i Finland och ett ännu mindre antal i 1500- och 1600-talens historia. Orsaken kan väl närmast sökas i två företeelser: 1) att tiden före 1809 inte läses i gymnasiet 2) att allt färre skriver svenska språket i studentexamen. Ett intresse för tiden före 1809 finns inte och när dessutom få behärskar svenska språket så bra att de vågar sig på att läsa gamla svenska texter så prioriteras forskning som berör 1900-talet eller 1800-talet.

Trenden är tydlig. I framtiden kommer allt färre historiker att kunna läsa texter från den svenska tiden i Finland.

Något borde göras och jag undrar om inte SLS kunde dra sitt strå till stacken genom att starta ett forskningsprogram där projektens gemensamma nämnare skulle vara tidsperioden före 1721 (eller 1809).

Christer Kuvaja

forskningschef

Då man går igenom forskningsmaterial kan det hända att man hittar något helt annat än det man letar efter – men något minst lika fascinerande. I gamla årgångar av Kalender utgiven av Svenska Folkskolans Vänner kan man läsa om det mesta – allt från språk och kultur till lantbruk och sjukvård. Där finns rapporter av de mest varierande slag, berättelser, dikter, nekrologer o.s.v. Vissa rubriker är så spännande att det blir omöjligt att stå emot frestelsen att fördjupa sig i ämnet. I dag (som råkar vara fredagen den trettonde) fastnade jag för uppsatsen ”Tro och trolldom i Ekenäs skärgård”, publicerad i kalendern för år 1907. Författaren, Gunnar Landtman, hade vistats i Ekenästrakten för att kartlägga ”en mängd magiska bruk”. Och visst hade han hittat många. Hur många av er som badat i sommar har kommit ihåg att lägga en kniv på stranden med skaftet på land och eggen i vattnet (”då vederfares en ingenting ondt under badet”)? Eller har någon lyckats bota sin tandvärk genom att överföra det onda i en järnspik och slå in den i golvet? Exemplen är många. I slutet av uppsatsen räknar Landtman upp en rad bruk som ”iakttagas mer eller mindre allmänt”, och mången håller ännu ”strongt” på dem. Till dessa bruk hör bl.a. att vända mössan bakfram då man jagar för att få bättre jaktlycka. Man kan också skjuta ett skott i en bit nattvardsbröd, då får bössan ”förmåga att döda”. Och på julafton gäller det att få rätt gäster: om de första som kommer är män får man bara bässlamm, inga tacklamm följande år. Sist men inte minst: vagga aldrig en tom vagga, då blir barnen sjuka och oroliga.

Det verkar alltså inte ha rått någon brist på magiska sedvänjor i Ekenäs skärgård. Ändå konstaterar Landtman att man i trakten ansåg att österbottningar var särskilt kunniga i trollkonst. Men österbottningarnas magiska sedvänjor lämnar jag därhän för den här gången – det var visst uppsatser om språkvård jag var på jakt efter…

När jag blev tillfrågad om jag vill börja blogga för SLS var min första tanke att nej jösses, vad kan jag ha att säga? Jag är varken licentiat eller doktor och jag har inte skrivit tjocka böcker som handlar om viktiga saker som gäller Finlands historia eller liknande.
Men vid närmare eftertanke började jag tycka att det är en god idé, just för att SLS är en modern arbetsplats för väldigt många helt vanliga människor. Vi är humanister, dataspecialister, informatiker, ekonomer, studenter, småbarnsföräldrar, tonårsföräldrar, mormödrar, farfädrar osv. Vi är en brokig skara av helt vanliga personer som har en sak gemensam: vi jobbar här, för att vi tycker att det görs ett viktigt jobb här. Det räcker faktiskt.

För inte så länge sedan kunde man i tidningen Vihreä lanka läsa en artikel om SLS finska systerorganisation Suomalaisen Kirjallisuuden Seura (SKS). Det framgick att SKS ansågs vara inåtvänt och lite mystiskt på något sätt, vad jobbade de med där egentligen?
Det är väl inte helt fel att påstå att SLS länge präglats av samma inåtvända image.

Sedan en tid tillbaka pågår ett strategiskt projekt inom SLS. Det projektet går ut på att öppna upp portarna till vår verksamhet så att andra lättare kan ta del av den. Vi vill gärna tydligare visa vad vi gör, berätta om våra jobb, ventilera tankar som dyker upp, få respons, gå i dialog, öppna dörrar utåt, både konkret och i cyberspace. SLS (liksom SKS) är ingalunda något slutet sällskap, det är ett hus där det pågår en massa olika allmännyttiga projekt. Förlaget har sina specifika projekt, forskarna sina, arkiven sina, ekonomisidan sina. Frågan ”Vad gör ni egentligen?” har således många svar. Naturligtvis är huvuduppgifterna angivna i stadgan och kring det kretsar det stora maskineriet: att ta tillvara, förvalta och tillgängliggöra vittnesbörden om den svenska kulturen i Finland.

Det känns viktigt och meningsfullt att vara med om att korrigera en bild som kommit att bli alltför ensidig. Att associera (och reducera) SLS till enbart pengar är inte rättvist mot vad vi arbetar för och med här i huset. Hoppeligen kan allt fler med tiden associera SLS till någonting annat, kanske till en värld av unikt historiskt material, till kulturverksamhet, till innehåll, till förankring i samtiden. SLS vill betrakta, spegla och intressera sin samtid, som en dynamisk del av en föränderlig värld. I den delen ingår också att försöka se på sig själv med nya glasögon.

Som redaktör för Biografiskt lexikon för Finland har jag i flera år grunnat över hur finska meningar bäst omvandlas till svenska. Eftersom lexikonet till stor del bygger på text översatt från finskan och våra översättare enligt uppdrag och praxis översätter ordagrant faller det på redaktörens lott att åstadkomma en flytande svenska och en textmassa som står på egna ben. Vårt lexikon kan nämligen inte vara en blek kopia av något som har sitt egentliga liv någon annanstans, i moderverket Kansallisbiografia.

Det märkliga är hur väldigt få handböcker som skrivits om omvandling av finska till svenska. Mikael Reuters Översättning och språkriktighet utgör ett lysande undantag. Spridda anmärkningar kan man hitta här och där, det mesta om litterär översättning. Litterär översättning är dock en verksamhet som långt styrs av andra hänsyn än översättning av sakprosa. När det gäller den sistnämnda kan man fråga sig om inte mycket kunde systematiseras, rentav standardiseras. Till exempel syntaxen; möjligheterna är inte obegränsade, utan fördelar sig på vissa övergripande mönster (t.ex. förhållandet mellan sätts-, rums- och tidsadverbial).

En fruktbar metod för en redaktör som kört fast är att läsa ett stycke av den ordagrant översatta texten, lägga den åt sidan och formulera om stycket. Intressant nog är det rentav svårt att återge en otymplig mening med främmande syntax, den korrigeras av bara farten. Denna process följer samma logik som den mera övergripande dialektik mellan koncentration och distraktion som är så karakteristisk för redigering. Metaforen här är att lägga bort texten för att kunna se på den igen ”med friska ögon”, som om den inte tillät en alltför stark koncentration åt gången, alltför mycket fingrande. Ibland måste själva texten få ta en tupplur, och redaktören överraska den medan den ännu sover, innan den stiger upp och går sin väg. Om ett ord är lite som ett foto, är en mening lite som en filmtagning; den rör på sig, den har en utsträckning i tiden. Man kunde fråga sig om inte en redaktör ofta är mer förtrogen med just denna skriftens gäckande plasticitet än mången skribent.

Man misstar sig om man tänker sig att en redaktör framför allt bekymrar sig om ett vårdat språk eller språklig elegans. Det går djupare än så. En god, avspänd stil är ett resultat av en kamp med språket, inte ett löst påhängt element. Redaktören är dels en språkkämpe, dels en språkmoralist som ser till att överorden inte överröstar varandra, och dels en sjukgymnast som tillsammans med patienten övar upp en lätt och ledig gångart. Det enkla och lätta är just det svåra, vilket blir tydligt t.ex. när man har att göra med översättningar från finskan, där den finska syntaxen ständigt krånglar till varje svensk mening. Enligt min uppfattning borde betydligt mer systematisk uppmärksamhet ägnas just förhållandet mellan finska och svenska; vanliga fallgropar, frestelser och felaktigheter kunde bättre motas i grind om de klumpades ihop och försågs med varningsskyltar. Så att vi inte alla står ensamma på var sitt håll och tampas med samma svårigheter tills vi en vacker dag kapitulerar.

Fredrik Hertzberg
Redaktör, Biografiskt lexikon för Finland