Såvida nu ransakningen hittills framskridit, syntes väl brottet bestyrkt, men gerningsmannen långt ifrån ännu fälld. Visserligen hade vitnesmålen visat sig till den grad besvärande för drängen Jussi, att denne redan nu svårligen kunde undgå att ställas på bekännelse. Men å andra sidan kunde Rätt­en ej undgå att finna, det förhållande med de brända sedlarne invecklade saken på ett nytt och oväntadt sätt. Huru förklara en stöld, dervid tjufven på stället förstör det stulna? Möjligen af ilvilja, hämdlystnad? Dock …  inför domstolen gälla bevis, ej sannolikheter.

Det blefve för vidlyftigt, att här vidare följa ransakningens lopp. En mängd vitnen hördes, hvilkas utsago för Jussi utföll besvärande; dock kunde ingen uppgifva sig hafva hos honom varseblifvit penningar eller andra misstänkta effekter. Deremot anhöll vitnet Öberg att få till protokollet bifoga, det komminister ** och Mademoiselle Beata varit sednare på aftonen före dödsfallet närvarande i kyrkoherdens rum, en omständighet, som borde bilda ledtråden för vidare upplysningar. – Vid denna uppgift erinrade jag mig den hittills förbisedda underbara flickan och den önskan blef hos mig liflig, att enskildt höra hennes uppgifter, hvilka troligen ej vore utan vigt. Huru ångrade jag icke nu, att hafva vid vårt första möte stött ifrån mig hennes förtroende! Huru mycket hade måhända då fått en annan utgång, än nu!

Icke långt derefter inställde sig såväl komministern, som Jussi inför Rätta, den förre godvilligt, den sednare med tjenliga medel afhämtad från grannsoknen, der han uppehållit sig hos en slägtinge. Härigenom vann ransakningen betydligt i intresse, och man började ändtligen motse resultater i denna mörka sak.

Underrättad om brottet, anklagelsen, vitnesmålen, och confronterad med vitnena, medgaf Jussi vitnesmålens sannfärdighet, så vidt de rörde hans nattsvärmeri, men förnekade deremot all kunskap om illgerningen och förklarade sin bevitnade ängslan deraf, att han den natten blifvit på landsvägen öfverfallen och slagen af okända karlar. Vidare förnekade han all förment hotelse mot kyrkoherden dagen förut och erkände ej bältet för sitt. Häremot intygade vitnet Simon detta bälte vara detsamma, hvilket han, Simon, några veckor förut bytt med Jussi, hvilket åter bekräftades af vitnet Kallinen, som varit vid bytet närvarande. Vid bestridandet häraf invecklade sig Jussi i bevislig tvetalan samt anhöll slutligen att för sig få utse en fullmäktig, hvartill Rätten, i stöd af 15 Kap. 1 § R. B., pröfvade skäligt bifalla.

Komministern ** förträdde och jäfvade till alla delar mitt vitnesmål, på grund att jag, såsom den der för Länsmannen angifvit saken, ej vore befogad att som vitne uppträda, samt yrkade för sagde angifvelse det ansvar, som lag stadgar i M. B:s 60 Kap. 1 §. Nekade för öfrigt all kunskap om illgerningen.

Forskande hvilade mina blickar härvid på min fordne vän. Deltagande, nästan ånger rörde sig i mitt bröst; men åter mindes jag min tysta ed på kyrko­gården och mitt beslut stod fast, att handla som en hämdeengel och skona ingen. Väl var saken mörk och misstag möjliga, men med fast förtroende till bistånd af den ende rättvise domaren ofvan skyn, ville jag heldre våga allt, än lemna någon enda af brottets dolda stigar oransakad. Hvad skulle jag tro om denne Joachim? Hans blick var så lugn och fri, hans hållning så säker och fast, att jag stadnade i en labyrinth af tvekan vid det oförklarliga i hans förra handlingssätt. Dock  …  för de mörkaste skuggor i detta jordelif äger försynen ett förklarande ljus; den dag och den stund skall komma, då ingen gåta mer är till. Att bestämma tiden när detta sker, ligger ofta utom mensklig siaremakt. Men stundom kommer ljuset plötsligt, oväntadt, och vi förskräckas för hvad våra dagskygga ögon skåda då.

Ännu riktades min blick på denne Joachim och han besvarade den trotsigt, djerft, med skarpa, fiendtliga ögonkast  …  Plötsligt for en skymt af fasa genom dessa djerfva ögon, hans kinder hvitnade af som ett lärft, en skälfning gick genom hans leder, hans blick stirrade oaflåtligt på en enda punkt. En fruktansvärd kris arbetade i hans inre, han försökte lyfta sin fot till ett steg framåt, men foten nekade sin tjenst, han försökte öppna sin mun till tal, och se! han kunde icke. Ett kort ögonblick varade denna våldsamma kamp; derpå bemannade han sig. Allas ögon vändes till honom; med ännu vacklande steg närmade han sig domaren, med ännu stapplande tunga utsade han ord, som måste föra honom, den oförvitelige mannen, till en smädelig död:

»Domare, skrif! Jag är skyldig till allt.»

Häpnad målade sig i alla ansigten, ett menskligt deltagande rörde hvarje hjerta. Och komministern Carl Joachim ** fortfor med förtviflans häftighet:

»Ja skrif, skrif fort, genast, utan en sekunds dröjsmål, skrif så att det aldrig kan återtagas mer: jag är skyldig till allt. Det är jag som mördat kyrko­herden i sömnen, det är jag som gjort inbrott och stulit penningarne, det är jag som skall dö för brottet, jag och ingen annan, märk väl: jag och ingen annan! Är det skrifvet?»

»Det är skrifvet. Men först måste Rätten  …  »

»Godt det är skrifvet, det kan ej mera återtagas. Jag är en förlorad man,  …  ha! jag med min ostraffliga vandel, en mördare, en eländig tjuf! Så tänkte jag ej sluta, så sade mig ej mina drömmar. En niding inför men­niskor  … håll! Men nej, det må vara. Jag tar ej tillbaka ett ord. Är det skrifvet, att jag ensam är den brottslige, att jag ensam skall lida?»

»Det är skrifvet. Men Hr komminister … »

»Godt, intet ord mer. För då genast bort denna qvinna.»

Och den olycklige unge mannen nedsjönk vanmäktig på närmaste stol.

Nu först riktades alla ögon på ett föremål, som man under den allmänna bestörtningen hittills ej varseblifvit. Beata stod skygg vid dörren. Sålänge jag lefver, glömmer jag ej denna älskeliga madonnabild just då. Mer lik en förklarad engel, än en svag jordisk flicka, stod hon der i sin skönt draperade kappa, med det rika bruna håret antikt uppfästadt, kinderna blekt glödande, hvarje drag skimrande med denna egna glans, som någon gång glimmar i den unga brudens halft sorgsna, halft sälla ögonkast, men sällan strålar så öfverjordisk, som hos somnambulen under det magnetiska tillståndet. Förlåt mig, du olycklige Joachim, att jag i detta ögonblick glömde ditt öde. Ej utan innerlig kärlek kunde jag betrakta Beatas hulda gestalt, och fritt må jag bekänna det beslut jag då inom mig fattade, att med mildaste hand föra denna värnlösa varelse ur hennes skenlif till det verkliga igen, blifva hennes stöd, bjuda henne dela ljuft och ledt med mig och vid hennes sida älskande vandra genom detta sorgsna jordelif.

Innan någon hann utföra komministerns önskan, trädde Beata hastigt fram, afkastade kappan och stod framför mig smärt och oskuldsfull i den hvita drägt, hvilken hon (jag erfor det sedan) icke burit sedan hon för ett år tillbaka första gången gick till Herrans nattvard. Så obehörig hon kunde synas inför sittande Rätt, hade ingen mod att afbryta henne, och när hon talade, hördes i den vida salen ej en andedrägt.

»Du har kallat mig, Benedict, ej med ord, utan med din själs innersta önskan. O hvad Beata är glad, att hennes kropp sof och hennes själ var vaken då, så att hon kunde på afstånd förnimma dina tankar och skynda hit till dig. Nu är du varm och klar, o Benedict, nu älskar du mig och nu tror du mig så visst. Derföre ligger ditt inre klart för mig som en ljusblå spegelsjö och dina tankar simma som skyar deröfver; jag ser dem alla. Och derföre måste Beata tänka hvad du tänker, och lida hvad du lider, och älska och hata hvad du älskar och hatar, den korta tiden hennes jordiska hjerta ännu slår. O huru god du är, att du vill blifva den värnlösas vän och värn, hennes, som ingen har utom Gud och dig. Se, i ditt inre är en mörk punkt, o Benedict, ett tvifvel och en tvekan; jag ser det allt. Och derföre vill jag gifva dig ljus deri, på det att du må vara så klar som du är god, så säll som du är kärleksfull.»

»Hör henne ej», ljöd komministerns röst, »hon är vansinnig.»

Den smärta gestalten höjde sig stolt och hög, hennes blickar glimmade. »Jag är ej vansinnig», sade hon; »min kropp är som den vore död, men hvem vågar säga, att min själ sofver? Mina ögon se intet jordiskt, ej heller höra mina öron, utan allt förnimmer jag genom Benedict, äfven din röst, du Carl Joachim **! Nu låt mig säga dig allt, o Benedict, du min själs förtrogne, på det att du, hvars ande skymmes af det kroppsligas dunkla dimma, må hafva klarhet i det ena och i allt.»

Åter hördes komministern: »Jag gör Domaren ansvarig, för det han låtit en vansinnig uppträda inför sittande Rätt. För bort denna qvinna; hvad behöfvas några vitnen mer!»

»Jag får göra komministern uppmärksam derpå», genmälde Domaren, »att detta fruntimmers vansinne ingalunda är bestyrkt. Och sålänge detta ej skett, äger Rätten att i detta svåra brottmål äfven höra henne, ehuru närskyld, förstås utan ed och giltighet som vitne, endast till vinnande af vidare upplysning.»

Komministern betäckte sina ögon med händerna och gret. »Så gör jag då er, omensklige, inför Gud och menniskor ansvarige för det förskräckliga, för hvilket måhända någon af er ville gifva tio år af sitt lif, all sin egendom och sin högra hand, som det aldrig kommit öfver denna qvinnas läppar. Jag vill ej höra det.» Och han gick ut.

»Fångvaktaren följe honom», sade Domaren dystert.

Men lugn och klar fortfor Beata:

»Det gör mig ondt om den stackars Joachim; han älskar mig så högt, att han ville gifva sitt lif för mig. Men derföre att han alltid älskat endast skalet kring Beatas själ, älskat henne endast sådan hon är när hennes kropp vakar, och alldrig förstått hennes själs klarhet, utan kallat den vansinne blott, derföre har Beata hatat honom under sina ljusa stunder. Nu vill hon lösa det mörka tviflet i ditt bröst, efter hon ser, att din tanke dröjt vid Joachim. Se, du vill veta, genom hvem min fader dött.»

Paus. I salen var det tyst som i en graf.

»Du skall ej förskräckas. Äfven Beata har stundom varit mörk i sin håg vid tanken derå. O hvarföre det? Det är ju skrifvet, att detta lif är en sorgedal; är det icke godt att komma till ett bättre, der inga sinnevillor mera skymma andens fria blick? Säg, kan man göra sina kära någon större tjenst, än att lugnt och sakta föra dem till denna ljusa, saliga verld inför Guds ögons oskymda heliga klarhet? Låt ej den svarta skuggan falla öfver dina tankar. O hvad Beata har älskat sin fader! Men ofta sörjde hon, att han ej förstod hennes själs klarhet. Ofta tänkte hon på, huru hon skulle föra honom till samma ljus. En afton sade hon till honom: ’huru är du så bekymrad, käre fader?’ Sade han: ’mitt barn, dessa jordiska egodelar, dessa penningar bekymra och uttrötta mig; jag ville jag vore död från allt detta.’ Hon sade: ’säg, käre fader, hvilken död är då den lättaste?’ Han log och sade: ’ej kan jag så noga veta; man säger: quäfning under sömn. Men jag är böjd att, lik den store Caesar, säga: den mest oförmodade.’ Sen gick han glad till hvila och bad till Gud om en salig ändalykt. ’Skall du ej lägga dig, Beata?’ sade han. Hon sade: ’jag skall läsa först i Arndts ParadisLustgård om de saligas arfvedel.’ Nu sof han godt, den käre. Då rann en vacker tanke upp i Beatas håg. Hon gick till byreaun, hon bröt den sakta upp, hon visste hur den var. Så bröt hon lådan, sökte alla penningar, tog ljuset, gick till fönstret, tände eld på dem och kastade dem ut. ’Så brinne min fars bekymmer upp i eld!’ sade hon.»

»Store Gud, hon! Hvilken hon?»

»Vill du jag skall säga: jag?»

Paus. Hennes leende var som en förklarads.

»Jag var så glad, så lätt, sedan det var gjordt. Men sedan tänkte jag: den stackars käre gubben, han vaknar i morgon till sina bekymmer igen. O hvad det är synd om honom! Men om han icke skulle vakna förr än uti himmelen? Då ärfver han ju Guds rike. Hur kan jag vara mera tacksam för allt det goda han mig gjort, än derigenom att jag stilla lotsar honom till den bästa glädjen? I hast vexte denna tanke hög och stark inom mig … jag utförde den … »

»Olyckliga!»

»Hvem kallar mig olycklig? Jag var så lycklig, när jag liggande med bröstet öfver kudden, knäppte mina händer till bön för de i frid afsomnade.­ Likväl, jag vill tillstå för dig, Benedict! … likväl, då allt var stilla under kudden, då greps jag af en plötslig fasa, det var som hade jag gjort något illa. Jag ville i den stunden vara långt, långt borta. Då rasslade fönstret, en man steg in … Jussi menade ej så väl som jag. Han såg mig ej, han närmade sig sängen, en knif blänkte i hans hand. Då gick allt omkring för mig … jag rusade upp som en vildkatt, kastade mig öfver honom  …  han fällde modet, den vilde mannen, ville fly, jag grep honom i bältet,  …  fönsterrutan klang, när jag såg upp, var mannen borta, bältet i min hand  …  jag ilade ut  …  Joachim mötte mig med ljus  …  ’hvad är det?’ sade han. ’Jag har lullat min fader till sömns’  …  »

»Du arma, arma Beata, alltså ändå vans…  »

»Tänk icke om den tanken, Benedict, så länge mitt jordiska hjerta slår. Innan solen går upp i morgon, har jag vaknat för att aldrig somna mer. Se ej så mörkt på mig, jag ville ju så väl  …  Nämn ej mitt namn förrän efter 30 år, då alla dessa äro döda. Sedan äger äfven du ej många solhvarf mer. Då skall jag möta dig och säga: ändtligen har jag funnit dig, du älskade! För mig i kammaren, der taflan är  …  min själ mörknar  …  på den natten följer en himmelsk morgon …»

Vid dessa ord sjönk hon tillsamman, kramp sammandrog hennes leder, hon fördes dit hon önskat. Jag såg mig omkring i tingsstugan. Der var intet öga torrt. På läkarevitsord berodde nu, huruvida Rätten skulle fästa något afseende vid flickans bekännelse. Underrättad om allt, afgaf den upplyste läkaren ännu samma dag följande intyg:

»Flickan Beata *** företer såväl i psychologiskt, som physiologiskt hänseende flera för vetenskapen intressanta anomalier. Å ena sidan utvisar hennes tillstånd under kriserne en omisskännelig likhet med det somnambuliska 1) i den periodiska sömnen, 2) i clairvoyansen, 3) i de phenomener, som äro förenade med insomnandet och uppvaknandet. Å andra sidan motsäges all erfarenhet 1) deraf, att flickan ej sällan handlat med en viss besinning, en sjelfbestämningsförmåga, som ej låter förena sig med somnambulisk ofrihet; 2) deraf, att hon genomgått kriserna med öppna och glänsande ögon samt 3) deraf, att hon under den s. k. sömnen visat vida större muskelkraft och rörelseförmåga, än somnambuler pläga. Med derjemte fästadt afseende å subjektets olyckliga fixa idéer, synes detta faktum sannolikast böra sålunda bestämmas: ärftliga anlag för nervsvaghet, svärmande fantasi, ensidig religiös läsning, brist på förtroende för sin omgifning, slutligen vid pubertetsperioden verklig somnambulism, hvilken, instängd inom patientens eget medvetande och i saknad af rapportförhållande till någon starkare, ledande personlighet, af svaghet urartat i fixa idéer och doldt vansinne (amentia occulta, Platn.), i följd hvaraf allt tillräknande af det föröfvade brottet inför lag förfaller.»

För att nämna Rättens slutliga afgörande i målet, må tilläggas, att 1) Beata *** skulle som vansinnig till något hospital rekommenderas; 2) Drängen Jussi, som enständigt nekade sitt onda uppsåt, kunde icke åt saken fällas, samt 3) komminister C. J. ** skulle, enär äfven hans hästhandel förklarats af ett bevisligen upptaget lån samt numera inga besvärande omständigheter förefunnos, enl. 13 Kap. 5 § M. B. såsom den der falskeligen angifvit sig sjelf i lifssak, dömmas till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Hof-Rätten stadfäste utslaget, men å högre ort efterskänktes fängelsestraffet.

Kyrkoherdens egendom, jemte qvittenset, tillföll aflägsnare slägtingar.

Om aftonen s. d. Beata uppträdde inför Rätta, räckte jag Carl Joachim ** handen öfver den bleka förklarade slumrerskans bädd. Oskyldig med all sin stora skuld, stod hon nu inför den evige domaren, hvars vägar och domar icke äro höljda i töcken och snärda i villor, såsom de dödliges vanmäktiga visdom under detta jordelif.

Slut.

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Förflutna voro emellertid den natt och den morgon, hvilka, likt facklor öfver en kolsvart afgrund, kastat en oväntad ljusglimt öfver förr ej anade midnattsdåd. Och i samma mån brottets dolda stigar delvis ljusnade, i samma mån föll en tvekande skugga öfver tvenne män, hvilka det borgerliga samhället hittills utan misstroende betraktat som oförvitelige inför lagen. Men just denna tvefaldiga skugga var härvid den vilseledande, den för det opartiska ögat mest betänkliga, och ovillkorligt framställde sig den frågan: hvilken af de två är niding inför gudomlig och mensklig lag? Och åter kunde invändas: måhända ingendera? Måhända båda? Och med allt detta kunde likväl en tvekan uppstå: hvem säger att icke komministern hade rätt, att icke allt är ett hjernspöke af en nattsvärmande fantasi? Sålänge det icke blifvit bevisligen utredt, 1:o) att den aflidnes anförvandter icke anammat penningarne – ty deras tillvaro vid dödsfallet syntes afgjord – och 2:o) att kyrkoherden dött en våldsam död, sålänge måste hvarje bestämdt omdöme i saken synas förhastadt och oberättigadt.

Med otålighet afbidade jag derföre provincialläkarens ankomst och gjorde under tiden en resa till det vackra och med verklig lyx bebygda Ranta­mäki, dit ledsagande Beata, den älskeliga, nu alldeles icke öfvermenskliga somnambulen. Stället hade ett mycket gladare och trefligare utseende, än den dystra prestgården, och man såg på flickan, dess hulda genius, att det skygga och främmande i hennes väsende till större delen försvann under detta gästvänliga tak. Mormodren, en krasslig gumma om 70 år, hade i anletsdragen föga likhet med dotterdottren. Hennes sydländska drag hade ett skarpt och markeradt utseende, men, ålder och lidande hade betydligt förslappat uttrycket i dem, och man märkte lätt, att gummans själskrafter voro i starkt aftagande. På min med så mycken delicatess, som möjligt, framställda fråga om penningarne, bekräftade hon på det bestämdaste Mamsell Lovisas utsago, och jag afreste, efter en angenäm qväll, begrundande huruvida den gamlas jäfviga vitnesbörd kunde besinnas inför lag gällande att bestyrka penningarnes bortröfvande.

Vid min ankomst till prestgården befanns komministern ännu icke återkommen. Man hade åt mig inredt det fordom prydliga förmaket med sina stor-rosiga möbler och jag tillbragte der en lugnare natt än den före­gående. Andra dagen på förmiddagen ankom läkaren. Utan att derom nämna för husfolket samt endast med klockarens och dödgräfvarens vetskap och biträde, begåfvo vi oss i all stillhet till den lyckligtvis enstaka belägna kyrkan och kyrkogården. Ogerna nämner jag den dystra förrättning, som nu följde. Dess obehag mildrades likväl af luftens rena och friska kyla, hvilken fortfarit allt sedan begrafningen och undanröjde vår farhåga, att undersökningen nu vore för sen. Ehuru förberedd på det värsta, emotsåg jag med fruktan resultaterna. Huru lyckligt, om jag bedragit mig! Men  …  tyvärr var det ingen villa, intet bländverk af en gäckande slump. Obduktionsprotokollet – ehuru ej då, som nu, inrymmande flera ark och ingående i minutiös detalj – upptog, utom annat, följande hufvudpunkter: »Huden lös, med föga framskriden decomposition; ansigtet rödblått, uppsvälldt; läppar och öron blåa; hopbitna tänder; mörkröd och inklämd tunga; fractur å tungbenet; starkt knutna händer; fragga i näsan; brustna lungkärl; extravasat i luftcellerna; serum i hjertsäcken; högra hjertkammaren blodfylld; den venstra samt aorta blodlösa» o. s. v.

I stöd af dessa omständigheter ansåg sig läkaren kunna på embetsed intyga, »att kyrkoherden Mathias *** aflidit i följd af qväfning»; dock vore, enär yttre våldsmärken, såsom spår af fingrar, snara o. m. d. icke kunde å den afledne upptäckas, ännu ej till fullo bestyrkt, huruvida döden vållats af annan mans hand; hvarutinnan alltså edeliga vitnesmål om den dödes läge vid första anträffandet vore af högsta vigt.

Den mörka misstanken var alltså besannad; den vördnadsvärde kyrko­her­den hade fallit ett offer för det svartaste nidingsdåd. Tungt föllo mullskoflarne åter på hans störda graf; den skulle ej störas mer. Hans skugga behöfde ingen hämnd, men den eviga rättvisan och den förtrampade jordiska lagen kräfde den desto mera skriande, och jag lemnade den ensliga kyrkogården med det tysta löfte, att icke hvila, innan mördaren, eho det vara månde, med lif och ära pliktat för sitt svarta dåd.

Trots all försigtighet, blef förhållandet ännu samma dag bekant i byn och väckte, som lätt är att gissa, en allmän uppståndelse. Från alla håll strömmade en häpen och nyfiken folkskara till prestgården, för att höra om det förskräckliga var sannt. Mamsell Lovisa, bestormad af frågor, tog sig så illa vid, att hon insjuknade, och det var ej det minsta bekymret, att med nödig varsamhet förbereda den aflednes närmaste anförvanter på den sorgliga upptäckten. Tjenstefolkets obetänksamhet gjorde mina försigtighetsmått om intet. Äfven den gamla frun sträcktes vid denna underrättelse på sjukbädden, som blef hennes sista. Dottren deremot bar den förfärliga nyheten med skenbart lugn, men hennes helsa aftynade och de magnetiska kriserna vunno i intensitet och uthållighet.

I största hast beramades ett urtima ting. Drängen Jussi efterslogs i alla riktningar, komministern, hvars fortfarande frånvaro ej kunde undgå att synas misstänkt, instämdes, vid laga ansvar, till vitne. Länsmannen uppträdde som åklagare. Ransakningen började.

Jag förbigår mitt vitnesmål, såsom af berättelsen redan bekant. Det gällde hufvudsakligen brefvet, hvars innehåll så outplånligt qvarstadnat i mitt minne, att jag kunde på ed diktera detsamma till protokollet nästan ord för ord. Härigenom, samt medelst den aflednes framtedda bokföring, bevisades en större penningesummas förefinnande vid dödsfallet. Tillbörlig vigt lades på det å byreaun bemärkta våldet, de kringkastade papperen samt å den afsomnades uttryck om sin »beqväma helsa».

Mamsell Lovisa Öberg, som ännu ej repat sig rätt, vitnade med tu finger å bok i hufvudsaken detsamma, som redan nämndt. Hennes vitnesmål ansågs bindande i frågan om stölden samt af vigt i hvad det rörde fönster­affären samt den dödes läge den 21 Oktob. om morgonen.

Jungfru Hedvig Elisabeth Westerman vitnade, det hon, som förenämnde dag kl. 6 på morgonen inburit kaffe till kyrkoherden, dervid befunnit honom emot hans vana ännu i säng samt, deröfver förundrad, först sakta och sedan högre yttrat: »skall inte pastorn ha kaffe, klockan är redan sex». Då intet svar följde derpå, hade vitnet gått fram till sängen i afsigt att väcka den förmente sofvande, och dervid funnit honom liflös och kall i förut beskrifna ställning, men (hvad som befanns högst vigtigt) med hufvudet nästan helt och hållet under örngottet. Vitnet hade dervid undandragit sagde örngott, för att förvissa sig om förhållandet, och derpå, fattadt af en plötslig förfäran, släppt brickan i golfvet och skyndat på dörren. Äfven erinrade sig vitnet, att fönstret då varit sönderslaget och kammaren ganska kall.

Pigan Anna Eriksdotter Kallinen, som tillskyndat på jungfruns utrop: »Herra Jumala, kirkoherra on kuollut!» aflade i frågan om den dödes läge enahanda vitnesmål, som vitnet Öberg, men erinrade sig derjemte, att sängtäcke och lakan varit i mycken oordning, att ett bälte då befunnits liggande ofvanpå täcket, men i villervallan sedan bortkastats, samt att mull, såsom af orena fotsteg, varit synlig på golfvet, men sedermera bortsopats. Vitnet trodde sig hafva bemärkt röda hårstrån, i den dödes högra hand, men erkände sig ej med visshet kunna sådant påstå.

Bältet uppvisades och igenkändes tillhöra drängen Jussi.

Pigan Waapuri Mickelsdotter aflade enahanda vitnesmål med vitnena Öberg och Kallinen i frågan om den dödes läge.

Flickan Maja Lisa Kiandolin, 12 år gammal, berättade, att hon, som natten mot Ursulas dag den 21 Oktob. varit ute på gården, dervid märkt fönstret till kyrkoherdens sofrum vara öppet och äfven hört något buller, samt sett likasom eldslågor flyga ur fönstret, hvilket allt hon trott härröra af spöken, och derföre haft brådt om att förfoga sig in igen.

Med anledning häraf tillade vitnena Kallinen och Waapuri, att de flera nätter efter dödsfallet, utan att bestämdt minnas hvilka, från likrummet hört underliga läten, hvilka de ansett härröra af spökeri. Gårdsfogden Mikku Johannuxen pojka Haukkinen, som förfärdigat likkistan, instämde med vitnet Öberg i frågan om den dödes läge. Tillfrågad om drängen Jussi, intygade vitnet, att denne varit mycket försumlig i tjensten samt sednast dagen före dödsfallet af kyrkoherden erhållit stränga skrapor, med hotelse att blifva bortkörd och afdrag gjordt å lönen, för en häst, som Jussi bevisligen slagit ofärdig med en stör; hvarpå Jussi vid bortgåendet knutit näfven och yttrat: »elä huole, sinä s… !» utan att vitnet kunde bestämdt påstå, att han dermed menat kyrkoherden. Dagen derpå hade Jussi i öfverlastadt tillstånd tagit sina kläder och gått bort.

Torparen Anti Antinpojka Lahdentaka tillstod, att Jussi den 20 Oktob. om aftonen förtärt bränvin i hans stuga och bortgått kl. vid pass 12, men en timme derefter återkommit, bultat på stugudörren och med ängslig röst begärt att blifva insläppt, hvartill vitnet likväl nekat, då Jussi med många svordomar aflägsnat sig.

Drängen Simon Elianpojka intygade, att Jussi natten mot den 21 Oktober veterligen icke intagit sitt vanliga sofställe i pörtet, utan först andra morgonen kl. vid pass 5 der infunnit sig, då redan öfverlastad, men mycket nedslagen, tagit sina kläder, gått sin väg och på tillfrågan svarat: »perkälä täälä viipykön, ei hetkiäkän».

Backstuguhjonet Elisabeth Sukuri (Sukuri Lisa höll lönnkrog i granskapet) tillkallades af förekommen anledning och tillstod, att Jussi bultat på hennes dörr kl. efter 1 berörde natt samt enträget begärt att blifva insläppt, emedan han vore förföljd af någon dödsfiende. Hvartill vitnet ändtligen låtit öfvertala sig; och hade Jussi dervid varit i högsta grad ängslig och förvirrad samt yttrat, huruledes honom vederfarits något öfvermåttan rysligt, utan att dock kunna förmås att närmare uppgifva hvad. Vitnet hade då uppmanat honom att sofva på bänken, i hvilken afsigt han ock lagt sig der, men våndats och klagat hela den öfriga natten till kl. nära 5, då han begärt ett qvarter bränvin på kredit och derefter bortgått.

På vitnet Lahdentakas begäran hördes dennes son Isak, 11 år gammal, och berättade, att han, Isak, samma dag kyrkoherden begrofs, kommit att gå förbi merberörde fönster i östra hörnrumet och på drifbänken derunder varseblifvit en mängd brända lappar, dem han upptagit att leka med. Och då han tyckt lapparna hafva likhet med Svenska sedlar, hade han försökt hopklistra dem till sådana, hvilket lyckats fullkomligt. En sådan sedel före­vistes och befanns till öfra hälften bestå af en 50 R:dr B:ko och till den nedra af en 10 R:dr samma mynt. Rätten lät härpå undersöka drifbänken, och funnos dervid en stor mängd sådana halfbrända sedellappar af alla valörer.

Härmed afslöts ransakningen för denna gång. Följande dagen upplästes protokollet för vitnena, hvilka samteliga vidblefvo sina utlåtanden. Undertiden inlopp underrättelse, att komminister **, som anträffats i **järvi kapell, fått del af stämningen, men förklarat sig ej vara sinnad att den hörsamma. Hvarföre Rätten, med tillämpning af 17 Kap. 3 och 5 §§ Rätteg. Balken, pröfvade skäligt fälla komministern till 1 daler silfvermynts vite, samt (i stöd af mitt vitnesmål) honom ytterligare uppfordra, att i egenskap af svarande sig för Rätten inställa.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Öfver detta sällsamma uppträde lemnade Mamsell Lovisa med något prut följande förklaring. Allt ifrån barndomen var Beata *** af ett utomordentligt nerfsvagt och retligt lynne. Hon liknade häruti sin mor, som lemnade lifvet vid hennes födelse. Till 15:de året var hon likväl ganska frisk, men anfölls vid denna tid af »en underlig yrsel», som tidtals återkom, föregicks af en onaturligt tung sömn och slutade med en lindrig kramp, hvarpå följde stark transpiration och matthet. Att hon under det yrvakna tillståndet talat sköna saker, förutsagt mindre tilldragelser inom huset, ­yppat hvad som vid samma tid passerat i andra rum och på aflägsna orter, läst med tillslutna ögon o. m. d., bekräftades af Mamsell Lovisa på det lifligaste. I början återkommo dessa anfall högst en gång i månaden, men de sista tiderna, (hon var nyss fyllda 15 år) mycket tätare, ja nästan dageligen. Tillfrågade läkare hade tillstyrkt åderlåtning, frottering och sträng diet. För folkets skull tilläts ingen att vara närvarande under yrseln, särdeles som hon ej kunde fördraga vissa personers närvaro. Bland dessa var den utmärkt hygglige Komministern en, och mamsell Lovisa kunde blott erinra sig ett tillfälle, då krampen varit så häftig som nu, hvilket inträffade då Komministern engång, på sin enträgna begäran, under flickans yrvakna tillstånd insläpptes i sjukrummet. Äfven den minsta motsägelse ådrog henne vid sådana tillfällen häftiga lidanden och derföre vågade ingen hindra henne, när hon derunder gick ut, vanligen till sin moders graf på kyrkogården. Af denna orsak hade man äfven nu låtit henne resa från Rantamäki, emedan man trodde henne ämna sig till sin vallfartsort. Men i stället hade hon låtit hålla på bakgården och obemärkt inkommit i huset, medan Mamsell Lovisa tillagade frukosten.

Nu framträdde klart för mig det på engång hjertlösa och oförståndiga i mitt bemötande mot den sjuka. Jag hade tilltrott henne förställning, romantiska infall, på sin höjd yrsel eller verklig fånighet. Jag hade oblidt stött ifrån mig hennes rörande förtroende, hennes oförklarliga, drömlika tillgifvenhet, sårat henne djupt, misstänkt och förebrått henne orättvist. Sådan är alltid rationalismen i sina omdömen om det rent andliga, det rätt himmelska hos menniskan. Anden vill den med ziffror uträkna och det oförklarliga, som den ej kan bortresonera, vill den så gerna gifva namn af slump eller bedrägeri. Jag hade låtit det mest intressanta psychologiska factum gå mig ur händerna; skulle jag väl någonsin återvinna det inom min synkrets?

Emellertid serverades frukosten. Klockan var 9. Ett åkdon hördes skramla på gården, det grofva skallet af bandhunden genljöd i hela huset. Komministern inträdde. Hans färd hade varit fördröjd af det dåliga väglaget.

Carl Joachim ** var under sina akademiska år en yngling med ljust hufvud, städadt och vackert yttre, till charakteren oförvitelig, ehuru något inbunden. Mera af långvarigt och nära umgänge, än af egentlig själsfrändskap, hade ett intimt förhållande uppstått oss emellan, godt och vänskapsfullt, men aldrig så förtroligt, att vi kunde säga oss hafva bytt hjertan med hvarandra. Den man, som nu inträdde, syntes föga lik den fordne blomstrande ynglingen. Han hade på de fyra åren blifvit 16 år äldre, lifvets höstvindar hade i förtid kommit hans rosor att vissna. Eller var det passionens sirocco, som förbränt den friska grönskan af hans lif? Ah, hvem visste det? Joachim hade aldrig haft någon vän, för hvilken han lyftat sin själs förhänge.

Vårt möte var emellertid muntrare, än man skulle trott. Gamla minnen upplifvades, närvarande förhållanden undvekos. Den gemensamt tagna halfvan gjorde oss språksamma. Komministern förundrade sig, att icke han blifvit utsedd till Curam-Gerens; jag meddelade honom ett förordnande till Nådårspredikant i det närbelägna kapellet **järvi. Derpå stoppade vi våra pipor inne i adjunktkammaren och samtalet föll naturligt på kyrkoherdens död. Öppenhjertigt beskref jag hvad jag visste och hvad jag fruktade, samt frågade, hvad min käre embetsbroder derom trodde.

»Hjernspöken af en upprörd fantasi!» svarade han tvärt. Färgskiftningen i hans ansigte undgick mig dervid ej.

»Men de 2 000 Riksdalrarna, min Bror!»

»Hvad bevis äger du derpå, att de blifvit stulna? Om de verkligen förefunnits, hvilket är osäkert, huru inför lag bevisa, att de icke af den afledne före hans död blifvit disponerade eller möjligen någonstädes deponerade. Uttrycken i brefvet synas mig alltför obestämda och dessutom är det nu förstördt. Jag anser det oklokt att fästa sig vid en sladdrande huspigas squall­er och deremot troligt, att den snåla käringen, svärmodren, i tysthet till­egnat sig penningarne, NB. om de funnits.»

»Men den dödes betänkliga utseende?»

»Prat! Du vet huru svårt det är att af yttre tecken bestämma om döden inträffat af blodslag eller qväfning. Äfven det förra föranleder efter döden rödblåa fläckar i ansigtet och icke sällan krampaktigt sammandragna extremi­teter. Det beror sedan på obduktion att bestämma mera definitiva kännetecken, såsom blodsamlingar i högra eller venstra hjertkammarn, aorta, lungorna m. m. men jag ber dig besinna huru svårt, ja i hög grad osäkert det måste vara, att flera veckor efter dödsfallet afgöra mellan de så lätt förblandade tecknen till apoplexi eller suffocatif död.»

Dessa invändningar, ehuru de syntes grundade, väckte hos mig en främmande känsla. Vid underrättelsen om de steg, jag redan tagit, målade sig en liflig bestörtning i min medbroders ansigte. Långsamt tömde han ett glas kallt vatten och aflägsnade sig synbart blek, i det han lät undfalla sig orden: »det var ett dumt streck, Benedict, mins mina ord!»

Nu anmälde man att klockaren önskade audiens. En timme förflöt under samtal med denne hedersman, hvarefter jag kände behof att hämta frisk luft i det fria. Omgifningarne voro vackra, ehuru redan vinterklädda. Det led mot middagen och jag återvände i förmodan att träffa Komministern i sin kammare. Då han ej befanns der, tillsporde jag en drängpojke om han sett till magistern. »Han reste allena ut för 2 timmar sedan med sin nya häst», var svaret.

»Hans nya häst?» frågade mamsell Lovisa.

»Ja hans nya präktiga häst, som han i förrgår köpte i kapellet för 125 R:dr, det har Jaako berättat, som var med honom. Det var grymt hvad magis­tern hade mycket pengar, sade Jaako.»

Jag dolde den egna förundran, denna handel väckte hos mig; Joachim hade aldrig haft godt om verldens mammon. Emellertid väntades han förgäfves till middagen. I hans ställe inträdde den redan återställda Beata. Hennes kinders rosor voro återkomna, men borta var ögats skimrande glans, borta voro förklaringen, madonnalikheten, det himmelska, som förut genomstrålade hennes väsende. Rädd, blyg och sluten, men likväl så intagande äfven nu, bad hon mig med få främmande ord vara välkommen. Jag kände mig rörd, kände att jag ägde en orättvisa att godtgöra. »Ni är då ej ledsen på mig?» frågade jag.

»Hvarföre skulle jag då vara ledsen på er?» sade hon godt. Jag märkte, att hon visste intet af det nyss förflutna.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Nu höll jag således det länge sökta, det för den aflednes familj högst vigtiga qvittenset i min hand. Jag visste ej hvad jag borde tro. En så besynnerlig kedja af upptäcker hade jag ej erfarit förr, upptäckter, hvilka nästan mot min vilja manade mig att uppträda som brottets hämnare och den värnlösa familjens beskyddare. I förbidan på frukostbudet, kastade jag mig ännu en gång i gungstolen, för att öfverlägga, hvad nu vore att företagas.

Morgonbrasan brann lifligt och spridde en behaglig värma öfver min af nattvak och kyla ruskiga person. En känsla af trefnad, men tillika af trötthet bemäktigade sig mig. Jag hade icke suttit 10 minuter, innan mina tysta öfverläggningar confunderades, ett lätt töcken lade sig öfver mina föreställningar, mina ögonlock blefvo tunga, jag föll åter in i den halfslummer, som är midt emellan sofva och vaka. Och åter svärmade mina fantasier öfver till taflan och åter syntes mig madonnan framträda från duken och nedstiga till mig, men icke nu med ängslan och fasa, utan så huld, så lyckligt leende, som konstnären på duken framtrollat hennes sköna bild. Och hon lade sin hand helt lätt på min panna och såg på mig med så goda varma ögon, att sällhet genomströmmade min varelse och jag kände mig god och lycksalig som den himmelska sjelf, och hon sade: »ändtligen har jag funnit dig, du älskade!» Då gick en erinran om den förra synen genom min inbillning, jag mindes att allt var en villa blott och jag uppslog mina ögon med sorg öfver att den sköna bilden skulle vara försvunnen ur lifvet, fästad på den kalla duken, huld och skön, men ack! ändå ej mer än en hjertlös bild.

Men se  …  när jag uppslog mina ögon, stod hon der ännu, det var hon, det var ingen villa nu! Samma ljufva drag, samma outsägliga blick, samma ögon, hvilka sågo in i mina, samma hand, som hvilade lätt på min panna, samma melodiska röst, som sade samma ord:

»Ändtligen har jag funnit dig, du älskade!»

Med en förvåning utan namn satt jag af häpnad stum, for med handen öfver ögonen, för att förvissa mig att jag ej drömde, och väntade hvarje ögonblick, att se den vackra bilden upplösa sig i ett försvinnande töcken. Men hon försvann ej mer, hon stod der stilla och skön och hennes läppar rörde sig ånyo:

»Jag visste nog, du skulle komma. I den tysta sorgen öfver det grufliga, som skett, har jag väntat dig. O hvad jag väntat! Ty ingen tror mina ord, dem anden ingifver mig, när jag är vaken för det himmelska. De kalla det yrsel  …  o det är sant, de veta ej att detta jordelif är en yrsel och en dröm, men Beata är den nåden förunnad att stundom vakna. Stundom, ack! Beatas själ sofver ofta, lik alla de andras, då ligger en tung slöja utbredd öfver andens himmelska lif. Då känner hon ej heller dig, Benedict, ej heller dig! Men dig älskar hon nu när hon är vaken, ty du förstår henne, du. Icke sannt, du vet ju allt? I går kl. 7 och 23 minuter på aftonen åkte du in på gården, men då sof Beata själens sömn och hon vaknade först i dag kl. 6 och 4 minuter. Då lät hon spänna för sin lilla chaise och åkte hit, fast hennes mormor intet viste. Är du ond på henne för det?»

Under dessa ord, hvilka utsades med korta mellanskof, nästan såsom af en, hvilken talar i sömnen, ägde jag tillfälle både att öfvertyga mig om synens verklighet och att närmare betrakta det väsende, som stod framför mig. Novembermorgonens bleka sol gjöt ett skimmer af höstlig glans öfver anletsdrag af så fint och genomskinligt tycke, att man skulle trott sig se en staty af skäraste alabaster, om icke läpparnes nervösa darrning, ögonens underliga skiftning och det obeskrifligt själfulla, förklarade uttrycket i hvarje drag gifvit gestalten ett lif, som ingen mejsel är i stånd att härma. Jag hade åtminstone väntat, att likheten med madonnan skulle försvinna vid närmare påseende, men detta var endast fallet med drägten, af hvilken man kunde urskilja föga mer än den vida vinterkappan. Anletsdragen voro i sjelfva verket af en förvånande likhet med den heliga jungfruns. Men jag hade sett nog för att öfvertyga mig, det synen, ehuru en af de sällsammaste, tillhörde denna jord, likasom jag. Åter rörde sig de darrande läpparna:

»Du känner mig ej, Benedict! Ack ja, din själ sofver ju, såsom de andras. Du har rätt, jag är ej madonnan, fast jag är henne lik. Beatas moder har älskat denna tafla outsägligt, hon har sett på den med så himmelska ögon, medan Beata hvilade under hennes hjerta, hon har knäböjt för henne i bön så mången gång, såsom hon gjorde när hon var barn. Ty Beatas moder var född Katholik, sjökaptenen, hennes stjuffader, förde henne hit från det soliga Marseille. Taflan var hennes enda arf. Beatas kappa faller ej i så sköna draperier som madonnans mantel. Hon är hög och stor; Beata är blott en stackars flicka på denna jord.»

Nu rann mig i hågen hvad kyrkoherden skrifvit om sin sjuka dotter. Store Gud, tänkte jag, är detta yrsel eller kanske vanvett, så är det dock ett af de skönaste.

»Det är som du tänker, Benedict! Beata är ingen madonna, är blott den stackars mör…» (Här afbröt hon tvärt och hennes drag antogo ett mörkt uttryck, men klarnade åter.) »Låt icke dina tankar säga en synd. Beata yrar icke, hon är ej vansinnig, men hennes själ är vaken nu. Om 6 minuter skall hon åter somna. Låt henne sitta då i gungstolen, der du nu sitter, – der hon ofta satt som barn.»

En aning om rätta förhållandet uppstod hos mig. Det var då en magne­tisk sömn, detta underbara faktum, hvilket, på den tiden ännu nytt, med yttersta bitterhet begabbades af alla förnuftets lejonriddare, hvilkas hela visdom derigenom kom på skam, och hvilket lika envist försvarades af några få, de der hade mod att förklara tidens rationalism för ett vanmäktigt öfvermod. Med stort intresse hade jag studerat Professor Cederskölds denna tid i Stockholm utgifna Journal för Animal Magnetism, men kände mig, då åtskilligt i denna journal bevisligen antydde lättrogenhet och brist på kritik, snarare böjd att instämma i den hårda förkastelsedom, som nyligen var uttalad i skriften: Animala Magnetismen Inför Den Sunda Pröfningens Domstol. Aldrig hade jag förr än nu varit lycklig nog att vara vitne till ett sjukdomsfall af denna art och jag beslöt derföre att, med undertryckande af en inre röst, som vitnade för flickan, observera henne med all den lugna förståndskyla, hvilken man vid denna tid ansåg som höjden af visdom. Knapt hade detta beslut blifvit klart inom mig, innan en ny oro målade sig i den unga flickans lifliga ansigte och hon fortfor med en viss häftighet:

»Du tror mig icke, dina tankar synda. Beata ljuger ej, hon känner ej Cedersköld och de andra, hon har ej förr hört ordet magnetism. Ah, om du viste! Hon är ej sjuk, den arma, hennes själ är frisk, o så frisk! Det lägger sig en kyla öfver ditt väsende, o Benedict, hör blott hvad rösten säger i ditt hjerta: hon yrar ej, hon ljuger ej  … »

»Mamsell,» sade jag kallt, »ni torde förlåta mig  … »

» …  att jag ej kan anse er sjukdom för alldeles uppriktig.» Till min stora förvåning förekom hon mig med dessa ord, innan de hos mig ännu hunnit öfvergå från tanken till tungan. Men hon uttalade dem kort, skarpt och liksom ofrivilligt; man såg att hon förgäfves bemödade sig att undertrycka en häftig rörelse.

»Ni gissade mina tankar, goda Beata! Jag är långt ifrån att vilja såra er. Själens sjukdomar äro oftast ofrivilliga bländverk. Haf godheten och sätt er i denna stol, ni är trött, ni bleknar,  …  ah, jag oförståndige!»

Innan jag ännu talat till slut, förlorade det sköna ansigtet i hast sin genomskinliga svaga rodnad och bleknade af till så hvitt, att jag förskräcktes. Den klara glansen i ögonen försvann, blicken blef stel, stirrande och hemsk, läpparna darrade utan att uppgifva ett ljud, jag såg på händerna, de voro hvitare än en döds. Stum, stel och sträng stod den nyss så hulda gestalten flera minuter i samma ställning, med blicken riktad rätt framåt och högra armen rak utsträckt öfver stolen, der jag suttit. Rådvill ropade jag på hus­folket och baddade emellertid den sjukas tinningar med kallt vatten, det enda jag hade till hands. Men innan någon verkan deraf förspordes, skakades hennes leder af en häftig kramp, hon föll med ens tillsamman, nedsjönk i gungstolen och syntes lida af de våldsammaste convulsioner.

Det är en sanning, att Mamsell Lovisa, som vid ropet tillskyndade, fann dörren reglad innanföre. Likaså visst är det, att hennes första utrop vid inträdet i kammaren var: »o himmel, Beata så här klädd och här!» Hvad hon menade med den underliga blick, hon dervid afskjöt på mig, förstod jag först när jag kastade en blick på den sköna patientens obevakade ställning. Till förundran var likväl nu ej tid. Den sjuka infördes i Mamsell Lovisas egen varma hushållskammare, inbäddades i dynor, gneds starkt med ylle, kom i en välgörande transpiration och insomnade slutligen med nya rosor på de fina kinderna.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Klaffen till den om aftonen lästa byreaun låg uppslagen. Jag betraktade låset; det var mycket nött och regeln endast till hälften framskjuten. Jag försökte igenslå klaffen; det lät utan möda göra sig, endast man bröt marmorskifvan och trädet ofvanför låset något uppåt. Lika lätt lyckades det medelst samma operation att åter upptaga klaffen. Det var således en möjlighet att densamma genom någon skakning kunnat uppkastas af sig sjelf. Men hvad som förundrade mig, var att tydliga märken af våld voro synliga på locket ofvanför låset och att en af lådorna inne i byreaun, den enda som hade eget lås, ganska säkert varit vid något tillfälle uppbruten. En mängd papper voro i stor oordning kringkastade i byreaun, likasom efter ett skyndsamt och vårdslöst sökande. Den gamle kyrkoherden var likväl ej känd för oordentlighet, om äfven för vågsamma spekulationer  …  Ett papper tilldrog sig min uppmärksamhet. Det var ett köpekontrakt med Bro­fogden Anders Rautanen, hvarutinnan denne, mot inteckning i egendomen, till kyrkoherden afträdde Rantamäki, Kaldois och Siltakoski skatte­hemman om tillsammans 2¼ mantal med derå befintliga åbygnader för 24 000 R:dr Sv. RGds att inom 6 år betalas, 4 000 R:dr årligen. Fyra afbetalningar voro derå qvitterade, den femte posten var förfallen till betalning vid årets slut. – Förvånad fann mig Mamsell Lovisa, som i egen värd person inträdde med kaffet, sittande vid den öppnade klaffen och bemödande mig att finna en vederläggning för de obehagliga aningar, de mörka förfärliga misstankar, hvilka trängde sig på mitt af nattvak och själsspänning upprörda sinne.

»Mamsell Lovisa», sade jag i det jag mottog kaffekoppen, »jag har något att fråga er. Var god och tag en stol.»

»Se så, nu har magistern sett något! Är det inte fasligt?»

»Både sett och hört, mamsell Lovisa, men ingenting öfvernaturligt, snarare något annat. Känner mamsell, som gammal vän i huset, om några reda penningar efter kyrkoherdens död här påfunnos?»

»Nej, Gud nåde, det må jag veta, alls inga. Vi måste inkassera några små fordringar för att få det nödiga till begrafningen. Och hvarmed vi härnäst skola betala Rautanen  …»

»Men jag känner att kyrkoherden vid sin död ägde tvåtusen Riksdaler kontant och jag vill svära på att de förvarats i denna låda, märk: denna uppbrutna låda.»

Härvid fixerade jag mamsell Lovisa skarpt. Men förvåningen målade sig alltför oförställdt i hennes drag och tårarna kommo henne i ögonen. »Ja ja», sade hon, »det är nog möjligt, kyrkoherden var så förbehållsam i sina affärer, svärmodren var för gammal, tyckte han, och dottren för ung. Om han ändå haft litet mera förtroende till mig, som varit här i 20 år!»

»Men jag upprepar att lådan befinnes vara öppnad med våld och äfven byreaun bär spår deraf. Hvad tror mamsell derom?»

»Store Gud! Hvad tror magistern då?»

»Vi skola ej förhasta oss. Mamsell kan se att låset på denna byreau är så bristfälligt, att den kan öppnas och tillslutas med ringa möda utan nyckel. I natt har klaffen af en händelse fallit öppen. Skulle väl den dödes anförvandter hafva förlorat nyckeln och sjelfva uppbrutit byreaun eller har kyrko­herden sjelf vid något tillfälle nödgats göra det?»

»Nej det är säkert att ingendera företagit sådant. Jag kommer nu ihåg att kyrkoherden på eftermiddagen före dödsfallet gaf mig fyra Riksdaler till hushållet och att han dervid upp- och igenläste just den låda magistern nämnde.»

»Godt. Deraf bestyrkes äfven den förmodan att han der förvarat sina penningar. Det återstår likväl en möjlighet, ehuru en ganska osannolik, att den afledne ännu aftonen före sin död skulle hafva förlagt nyckeln och uppbrutit lådan.»

»Det är ej möjligt, nyckeln befanns vid hans död i vestfickan, der han vanligen bar den, och gamla frun, som sedermera undersökte byreaun, äger den nu i förvar.»

»Var mamsell närvarande vid denna undersökning, när skedde den och huru betedde sig frun dervid?»

»Ja vist var jag tillstädes, ty det var jag som egentligen bestyrde om allt. Det var två dagar efter dödsfallet, frun utdrog lådorna utan att röra papperen, som föröfrigt lågo i mycken oordning, och sade dervid: »Ser du, Lovisa, det var som jag trodde, här finns ingenting.»

»Om så förhåller sig, är sterbhuset bestulet på 2 000 Riksdaler och det förundrar mig att ingen anat ett så groft brott.»

»Ack herr magister, hvad är det att undra på tre stackars bedröfvade qvinnor, som i den första oväntade sorgen ej hade ögon för någon annan förlust än den käre aflednes. Rummet lemnades nästan orördt och herrskapet bortflyttade. Men huru känner magistern  …»

»Derom skola vi tala sedan. Gud gifve att vi ej uppdagade något värre, något förskräckligare, än en betydlig stöld. Saknades då ingen af kyrkoherdens effekter för öfrigt?»

»Låt se  …  jo hans fickur. Men han hade dagen förut talat om att skicka det till urmakaren. Vi trodde han gjort det.»

»Låt i all tysthet höra åt hos urmakaren. Nu till en annan fråga. Huru förhåller det sig med det här fönstret?»

»Kyrkoherden, som var en man med jernhelsa ännu kort före sin ända­lykt, hade bland andra idéer äfven den, att ej låta insätta dubbla fönster i sitt arbetsrum innan träsket frös till. Om morgonen då jungfrun bar in kaffet till kyrkoherden och fann honom död och kall, befanns att en ruta var sönderblåst. Vi gissade att salig gubben deraf förkylt sig. I den stora viller­vallan blef rutan icke åter insatt och huru äfven de öfrige i fönsterhalfvan söndrats, är mig obekant.»

»Mamsell Lovisa, haf godheten och svara mig så som stode ni inför domstolen och vitnade på ed och samvete. Saken blir allt betänkligare. Oroa sig likväl ej, goda mamsell! Säg mig ändå för ro skull, varseblef man ej någonting besynnerligt,  …  något ovanligt på den dödes kropp den omtalta morgonen? Jag menar dödssättet var så ovanligt.»

»Hvad då? Magistern skrämmer mig just med sitt ’för ro skull’. Den salige pastorn såg ut precis som andra lik, blott något blå i ansigtet, hvilket komministern sade vara tecken till slag.»

»Ingen skråma?»

»Alls ingen.»

»Blå i ansigtet, sade mamsell?»

»Ja och äfven på halsen. Det var allt af slag.»

»Ha!  …  dock nej, oroa sig ej, mamsell lilla! Jag menar blott, det är så ovanligt. I hvilken ställning befanns den döde?»

»Som vanligt, ögonen öppna, händerna knutna. I ena handen funnos några röda hårstrån. Kanske amuleter, dem han tillgripit i det sista.»

»Har ingen af tjenstefolket här i huset rödt hår?»

»Ingen annan än Jussi, oxdrängen, som gick sin väg dagen efter dödsfall­et. Om man nu ville räkna komministern med  …»

»Stilla, det är ibland ej bra att hafva rödt hår. Hvarföre gick Jussi sin väg?»

»Kyrkoherden hade hotat afskeda honom för vårdslöshet och göra afdrag på hans lön.»

»Godt. Haf godheten och skaffa mig papper och skrifdon  …  Ännu en sak, som ej hör hit: var Jussi hemma den der natten, månntro?»

»Jag vill påminna mig att tjenstefolket just den aftonen berättade som bevis på Jussis oordentlighet, att han sällan var hemma sednare på qvällen och ej heller då.»

»Hans öfriga namn?»

»Jussi Erkinpojka Mietalo från kyrkobyn.»

»Det är bra. Var god och tillsäg om bud till staden, jag har angelägna ärender.»

Mamsell Lovisa gick och sände mig det begärda. Omedelbart derpå afsände jag tvenne billetter, den ena till Provincial-Läkaren med anhållan om medico legal besigtning å den afledne och redan begrafne kyrkoherdens kropp, samt den andra till Länsmannen med anhållan om drängen Jussi Erkinpojka Mietalos efterspanande och gripande samt till en början hemlig ransakning med anledning af förekomna starka misstankar, det kyrkoherden *** blifvit våldsamt afdagatagen samt 2 000 Riksdaler i reda penningar från hans byreau röfvade.

I min häftighet hade jag härvid förgätit tvenne omständigheter, hvilka vid lugnare besinning kommo mig att ångra min brådska. Hvem hade, utan familjens hörande, autoriserat mig till aktor i målet? Och dessutom, huru bevisa att de 2 000 Riksdalrarne vid kyrkoherdens död befunnits i hans ägo, nu sedan det enkla skriftliga intyget derpå, den aflednes bref, var genom en olycklig tillfällighet förstördt?

Det hade emellertid dagats och rummet hade antagit ett gladare utseende. Det föll mig in, att en vidare undersökning i kammaren möjligen kunde leda till vidare resultater. Häruti bedrog jag mig ej. Af flera anteckningar i den aflednes hushållskladd upplystes, att han dagarne före sin död dels i liqvider för spanmål och smör, dels i kontanta fordringar inkasserat omkring 1 700 R:dr. Inga större utgiftsposter förefunnos. Misstanken om stöld var härmedelst till fullo bestyrkt. – Vid ytterligare sökande föll mig i händerna ett bälte af det slag allmogen brukar och med vidhängande, likväl tom knifslida. Slutligen föll det mig in att lyfta sängen ut på golfvet för att undersöka, huruvida något märkeligt kunde upptäckas bakom den. Härvid blottades vägglisten närmast golfvet och befanns vara af ålder mycket gissnad. Ur springan mellan listen och väggen framdrogs flera af fuktighet gulnade bref, concepter m. m. hvilka af någon händelse dit infallit. Missnöjd med resultaterna, började jag redan finna min nyfikenhet lika gagnlös som löjlig, då jag ännu varseblef en framstickande papperssnibb. Jag framdrog densamma och läste följande:

Af Herr Kyrkoherden Mathias *** för höga Kronans räkning i dag emot­­tagit 400 (Fyrahundrade) tunnor fullvigtig råg och 200 (Tvåhundrade) likaledes fullvigtigt korn enligt gällande markegång med 5 (fem) procents förhöjning, intygar och qvitterar
W ** d. 19 Maj 1808.

O. Wetterling

BataljonsCommissarie.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Ensam blifven, kastade jag en blick kring det lilla rummet. Det var allt som den afsomnade kyrkoherden lemnat det; han hade fallit ur lifvet ned i döden så oförtänkt som en omogen frukt från trädet. Några ålderstegna skinnstolar stodo kring de med blackgråa tapeter beklädda väggarne. Den gammalmodiga lästa byreaun af masur med sköna sniderier täflade i ålder med det skinnklädda skrifbordet, på hvilket ännu bläckhorn, pennor och papper befunnos i samma skick som under ägarens lifstid, och framför bordet stod den beqväma skrifstolen, med karm och dyna af stoppadt läder. Midtemot stod en säng af mörkbetsad björk och en gungstol, bestämd för middagsluren, stod framför den vida, om enklare tider erinrande spiseln.

Mitt öga föll på skrifbordet. Till tidsfördrif bläddrade jag i de der liggande papperen: utkast till predikningar, räkningar, bref och annat diverse. Ett fästade min uppmärksamhet, ett brefconcept af kyrkoherdens egen hand och – ja, jag misstog mig ej – dateradt den 21 Oktober, samma dag han dog. Samma dag? Utan tvifvel hade den afledne skrifvit detsamma aftonen förut, i mening att afsända brefvet dagen derpå, medan nornan redan höjde sin sax öfver hans lifstråd. Det var af följande lydelse:

M. K. B. Min Brors ärade af den 8:de hujus är mig tillhandakommet och förnimmer jag Brors önskan vara, det jag med snaraste måtte insända quittenset å de af mig för Kongl. Svenska arméens behof i Maj 1808 lefvererade­ 600 tunnor spannemål, i afseende å ändtelig liqvid. Och måste jag här­ut­innan med bekymmer genmäla, huruledes sagde quittens, oaktadt flitigaste efterletande, icke kunnat igenfinnas, sedan detsamma under krigsoroligheterne förkommit eller blifvit mig afhändadt. Varandes detta så mycket bekymmersamare, som jag inlåtit mig i en ansenlig hemmanshandel och nu till den instundande femte betalningsterminen ej kunnat hopskrapa mer än hälften af det nödtorftiga. Jag beder M. K. B. fördenskull i Åbo efterhöra huruvida icke lefveransen ur höga kronans räkenskaper bestyrkas kunde, tackandes M. K. B. på förhand för allt omak samt framhärdande M. K. B:s

tjenstvillige vän och tjenare
Mathias ***

** d. 21 Okt. 1813.

P. S. Min k. svärmoder äfvensom lilla Beata helsa af hjertat. Det k. barnet är icke rätt friskt, hon har sin saliga moders nerveusa charactère, samt anfäktas af besynnerliga visioner, förutspående min snara timliga ändalykt, quittensets återfinnande af en ung man i prestkrage med ljust hår och blåa ögon m. fl. andra ludi imaginationis. Om M. K. B. samtycker, skulle jag ger­na­ skicka henne efter julen till Åbo, för att i vettiga fruntimmers sällskap sig restituera. Sjelf är jag, Gudilof, vid beqvämare helsa, än förut på många år.

Så långt brefskrifvaren. Jag satt i gungstolen framför brasan, fördjupad i betraktelser. Allt förekom mig så besynnerligt; kyrkoherdens goda helsa några timmar före sin död, dottrens »visioner», qvittensets återfinnande af en man, hvars beskrifna utseende kunde lämpas på mig sjelf! Hvem löste dessa gåtor?  …  Plötsligt for en kall kåre öfver min rygg, en vindfläkt lyftade det på mitt knä liggande brefvet och förde det i spiseln. I ett nu låg det i aska. Något hemsk steg jag upp och fann en del af betäckningen för det söndriga fönstret vara af vinden undankastad. Jag tillstoppade öppningen och återtog min plats, sedan jag kastat några nya vedträn i den nästan utbrunna brasan.

Vid den torra vedens lifliga uppflammande fick rummet ett gladare utseende, föremålen framträdde i bjertare färger och ett flyende tycke af trefnad for öfver dem. Skenet af brasan föll i detta ögonblick lifligt på den väggen, der sängen stod, och på denna vägg fanns något, som jag ej sett förut. Det var en tafla i oljefärg och med en ram, som möjligen varit förgylld: Jungfru Maria med Jesusbarnet, ett oväntadt skönt arbete. Det var en kopia af Correggios Natt; saligt log barnet, från hvilket allt ljus gick ut, men modrens leende var lycksaligt, det var en obeskriflig, jordisk huldhet deri. Jag glömde att gissa huru denna utan tvifvel dyrbara skatt förirrat sig ända hit upp, jag kunde icke vända mina ögon från taflan, jag kände mig säll i dess åskådning, minuter och timmar förgingo, allt mattare blef skenet från spiseln, allt dunklare brunno ljusen med långa vekar, jag gungade sakta, jag tänkte ej på hvila, men vaggningen, värmen, tystnaden, natten verkade söfvande och mina ögonlock kändes tunga. Ännu i denna stund kan jag ej säga om jag verkligt sof.

Då syntes mig att den sköna madonnans ögon började glimma och lysa, hennes lutande ställning blef rak och hög, vecken på manteln utbredde sig och slätnade, lederna fingo rörelse och lif, armarna höjde sig, foten lyftade sig, conturerna blefvo klara och skarpt begränsade, hela figuren framsteg från bakgrunden af taflan, vexte till i en hast och stod plötsligt smärt och rak invid mig på golfvet. Men hon vände sig icke till mig, hon lutade sig öfver sängen, såsom hon nyss förut lutat sig öfver barnet, och i sängen låg något som liknade en gammal man. Nu såg jag endast profilen af hennes drag, det hulda leendet hade försvunnit från dem, ångest och oro målade sig deri och hon vred sina händer såsom af stor ängslan. Strax derpå syntes vid sängen en mörk gestalt, obestämdt af hvilken art, jag kunde ej urskilja hans anletsdrag, men kläderna liknade dem som förmögnare landtfolk brukar. Han gjorde en rörelse såsom af våld och qvinno­gestalten sträckte värjande mot honom handen, han böjde sig ned öfver sängen, äfven han,  …  en obestämd känsla af skräck genomfor mig  …  jag spratt upp  …

Ett ohyggligt ljud väckte mig ur mina fantasier, ett förskräckligt läte lät höra sig i kammaren, blodet stockade sig kring hjertat, en stickning kändes i fingerspetsarna, en iskall fasa fick makt öfver mig, en hemsk frost gick genom mina leder, med öppna stirrande ögon såg jag intet, sjönk bedöfvad tillbaka i gungstolen och kunde ej röra en lem.

Två eller tre evighetslånga minuter varade detta dvallika tillstånd och lätet fortfor med korta afbrott. Ett brak hördes. Derpå blef allt tyst.

Småningom återkom värma i mina leder, blodet rusade från hjertat till hufvudet, pulsarne slogo med feberhäftighet, fingerspetsarne hettade, ögonen började urskilja föremålen  …  jag såg upp. Ljusen voro nedbrunna och rummet mörkt, en svag blå låga fläntade öfver glöden i spiseln och i dess matta sken såg jag foten af gungstolen sakta vagga. Men bort emot sängen rörde sig ett mörkt, okändt väsende, ett väsende utan form, likt en förtjockad klimp af skugga  …  ett väsende, för hvars angrepp jag var värnlös, hvars närvaro jag mera anade än varseblef och som uppfyllde mig med en ny fasa. Beklämningen öfver hjertat återkom, ett nytt töcken, mörkare än nattens, föll ånyo öfver mina ögon, det var som när man i drömmen faller från ett högt tak.

Denna ofrivilliga svaghet förödmjukade mig. Jag samlade hela kraften af min vilja och riktade den på musklerne i min högra hand. Det lyckades mig, jag förmådde höja handen till hjertat och nu var förtrollningen bruten. Mitt mod återkom, jag stod upp och närmade mig spiseln. Ett dåft mumlande lät höra sig. Oförfärad tog jag en sticka och ett glödande kol; jag ville erfara hvem den objudna gästen var, som trängt genom reglade dörrar och stört min ro.

Jag blåste på kolet, ett rödt skimmer flög öfver rummet och i skimret såg jag tvenne ögon gnistra mer glimmande än kolet. Och åter blef det mörk natt omkring.

Andra gången blåste jag på kolet och såg vid skimret de tvenne ögonen tillhöra en kropp, som syntes mig lik en tigers. Tredje gången blåste jag och kolet tog eld.

Då rummet deraf tillräckligt klart upplystes, såg jag en bandhund, den mest groflemmade jag någonsin sett, morrande utsträcka sig på mattan invid sängen. Huru hade han inkommit? Jag undersökte dörren, den var läst, – fönstret: det var åter öppet. Det började uppgå ett ljus för mig i dessa gåtor. Genom fönstret hade hunden inkommit, ty det låg knappa tre alnar från marken och tätt under detsamma låg en drifbänk; – ett barn hade kunnat klifva dit upp. Och månne icke de här förut hörda spökerierna kunde förklaras deraf, att hunden, som saknat sin husbonde, om nätterna smugit sig in genom det öppna fönstret och stundom vid något buller skällt eller uppgifvit detta ohyggliga tjut, som i så hög grad kommit mitt mod på skam? Och madonnan och synen? – Bah! halfdrömmande fantasier, föranledda dels af taflan, dels af kyrkoherdens bref! Brefvet? Ja det kunde ej nekas, brefvet gaf anledning till hvarjehanda.

Jag såg på mitt ur; klockan var ½ 3. Den lilla stickan slocknade och ljus fanns ej. Hvarje gång jag rörde mig, morrade den vildsinte väktaren vid sängen. Mitt läge var långt ifrån behagligt. Oroligt slumrande tillbragte jag ännu ett par timmar i gungstolen. Klockan 5 hördes folket i det närbelägna köket komma i rörelse. Jag gick ut och reqvirerade in ljus. Mamsell Lovisa, ännu i negligé, mötte mig i förstugan.

»Du himmelens herre, hvad magistern är fasligt blek!»  …  Med tändt ljus i den ena handen och min piske i den andra, inträdde jag åter i kammaren, i afsigt att bortjaga hunden. Det behöfdes ej, han var försvunnen genom fönstret. Men i rummet varseblef jag något, som i högsta grad förvånade mig.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!