Bland våra arkivsamlingar finns ett litet arkiv som omfattar endast en mapp med material. Enligt min mening hör den här ena mappen till det allra finaste vi har. Det är krigsbarnet Maires arkiv.

I hennes arkiv finns all korrespondens från krigsåren 1939-1945 bevarad, liksom andra handlingar som relaterar till den här tiden. Första gången Maire reste till Göteborg var hon sju år gammal – en mager, ljushårig flicka med en stor rosett i håret som skulle vistas i Sverige över sommaren. På grund av ett missförstånd trodde myndigheterna i Sverige att hon hette Marianne, så i fortsättningen kom hon att heta Marianne i Sverige och Maire i Finland. Totalt reste hon till Sverige tre gånger, alltid till samma familj. Det är tunga, långa resor för en liten flicka – breven berättar om gråtande småbarn, om sköterskor (lottor) som inte har byteskläder åt alla de små som gör på sig, om kläder som ska gasas vid gränsen, om hur barnen får sitta nakna i pälsar, hur illa kläderna luktar då man får dem tillbaka, om potatismos och korv som det bjuds på i Sverige osv. Det var tuffa tag för barnen; som åttaåring fick Maire t.ex. åka ensam med tåg från Stockholm till Göteborg, en resa som tog sju timmar! Det måtte ha varit en prövning för ett så litet barn. Jag tänker på min egen dotter som är lika gammal – hon skulle antagligen vara mycket rädd och inte våga lämna sin sittplats på hela tiden.

Det är uppenbart att Maire konstant tampas med någon form av saknad: i Sverige saknar hon sin mamma, i Finland sina Sverigeföräldrar och skolkamrater. Var hon än vistas så längtar hon – bort, tillbaka, hur man nu ser det. Det händer förändringar som hon ständigt måste ta ställning till. ”Jag är så glad att mamma gift om sig” skriver hon i ett brev. Det är många frågor som upptar hennes tankar; får hon ta med sig sin nya cykel då hon ska åka till Finland igen? Ska hon där gå i finsk skola? Kommer hon att ha lång skolväg? Vad heter mammas nya man i efternamn? Ska hon kalla honom pappa?

Det sätter säkert sina spår att rivas upp med rötterna, inte bara en gång utan två, ja, kanske t.o.m. fler än två. Krigsbarnet tampas med en ständig kluvenhet, och i värsta fall med ett språkbyte inte bara en utan två gånger, kanske även med ett byte av social klass, inte bara en utan två gånger.

Att 70 000 barn skickades utomlands ter sig i dag som en svår sak att förstå. Men tiderna var annorlunda, liksom synen på barnuppfostran. Det var t.ex. inte särskilt ovanligt att lämna sina barn på barnhem för en tid. I dag skulle man nog undvika det in i det sista. I dag ser vi annorlunda på föräldraskap och barnuppfostran och beaktar de emotionella aspekterna i högre grad.
Men vad vet man hur man skulle resonera om det plötsligt föll bomber över Helsingfors. Det hoppas jag att vi aldrig kommer att behöva ta ställning till.

Nelly Laitinen