16.11.2021 - 15:00

Magisk folkmedicin nu tillgänglig på Finna

Södernäs Emel hugger för knarrin (ledproblem) i Esse 1917. Botaren läser en formel medan han hugger med yxan tre gånger på var sida om foten och säger ”jag hugger knarrin ur leden och i veden”, för att det onda ska överföras till huggkubben. Foto: Valter W. Forsblom. SLS 285.

Hemlig kunskap blir fritt kulturarv på webben då SLS album Magisk folkmedicin öppnar på Finna. Albumet består av drygt 1 800 sidor uppteckningar och över 60 bilder fria att använda. Materialet är unikt och hör till den helhet av SLS-samlingar som upptagits bland Unescos nationella världsminnen.

Folkligt botande av sjukdom med hjälp av formler och ritualer levde kvar i delar av det svenska Finland ännu på 1910-talet. Valter W. Forsblom (1888-1960) var den som främst samlade in folkmedicin för SLS. Mellan 1913 och 1917 reste han runt i svenska Österbotten där han tecknade upp trollformler, beskrev och fotograferade botandet. Han redigerade senare volymen Magisk folkmedicin (1927) för storverket Finlands svenska folkdiktning.

Kyrkan och skolan motarbetade all slags vidskepelse, men den etablerade läkarvetenskapen var ännu inte utbredd och särskilt äldre personer hade stor respekt för de kloka gummorna och gubbarna, vilka besatte en nedärvd hemlig kunskap i omlagning.  

Att kunna identifiera och benämna det onda var en viktig del av helandet. Sjukdomen uppfattades ofta som ett intrång i kroppen av ett objekt utifrån, men ibland var orsaken att man hade vistats på fel plats eller att sjukdomen hade förts över av en person med det onda ögat. Lika ofta var den skyldiga ett övernaturligt väsen: en rådare, ett troll, tomten eller maran.

De folkliga sjukdomsbenämningar som förekommer i uppteckningarna är många, bland annat knarrin (ledbesvär), kveison (ros), fassna (hudsjukdom), ris eller kråse (rakitis), fallsjuka (epilepsi) och drygt (hemlängtan).

Omlagarna använde sig av både förkristna begrepp och uttryck hämtade ur kyrkans läror. Vanligt är att formlerna avslutas med orden ”i namn Faders, Sons och den helige Andes”, medan andra påminner om nonsensramsor med ord inlånade från latinet eller finskan.

Botarna använde också olika magiska hjälpmedel. Talen tre och nio förekom ofta, liksom motsols och bakfram. Allt som anknöt till döden eller kyrkan ansågs särskilt verksamt. Vissa omlagningar krävde hjälpmedel som smordes på eller intogs av den sjuka såsom brännvin, metaller, blod, saliv eller tjära.


För mer information, kontakta
Marika Rosenström, arkivarie
znevxn.ebfrafgebz@fyf.svif.sls@mortsnesor.akiram