30.7.2019 - 09:00, Maria Vainio-Kurtakko

Villaliv i Haiko och herrgårdssommar i Tavastland

I salongen på Haiko (Albert Edelfelt). Foto: Erik Cornelius (Nationalmuseum, Stockholm.)

I salongen på Haiko (Albert Edelfelt). Foto: Erik Cornelius (Nationalmuseum, Stockholm)

Hvad det är roligt att få Mammas bref! Det sista, som jag fick i morgse kom med en Juni doft af syrener och Haikoluft, som var dubbelt angenäm, då jag här ej är bortskämd med någondera.

Så skrev Edelfelt från Paris. Villa Edelfelt i Haiko blev med tiden Edelfelts fasta punkt i livet, det som han kallade sitt egentliga hem. Hit hade familjen kommit sommaren 1879, efter att Edelfelts morbror tvingats sälja släktens herrgård Kiala, och familjen Edelfelt tillbringat några olyckliga somrar inhyrda på olika herrgårdar i Borgåtrakten.

Villa Edelfelt i Haiko. Foto: Signe Brander (Museiverket/Historian kuvakokoelma)
Villa Edelfelt i Haiko. Foto: Signe Brander (Museiverket/Historian kuvakokoelma)

Den kärlek familjen Edelfelt satte ner på att inreda den gamla förvaltarvillan till sitt sommarnöje återspeglas också i Edelfelts brev från Paris som allt från planteringen av blommor till reparation av verandan. I många solmättade kompositioner kring temat I salongen på Haiko (1888) målade Edelfelt sina systrar och sin mor vid pianot. Kvinnorna är försjunkna i sitt musicerande – kanske Bellman – solskenet strömmar in genom fönstren och dörrarna, som står öppna ut mot verandan med himlen och havet. Ett annat bärande motiv i sommarkompositionerna är damerna i vitmålade roddbåtar, på bryggan, vid vattenbrynet. Det var så han gärna såg sitt sommarparadis: ljusa, sorglösa stunder kombinerade med drömmen om flydda tiders fägring och glans. Det var här han skapade det som han själv kallade ”solskensstycken” – bilder av herrskapets sommarnöje i ett solmättat sommarlandskap.

Det var också i Haiko som Edelfelt målade sina stora dukar, dem han ställde ut på Salongen i Paris för att skilja sig från mängden med sina nordiska motiv, för att visa sin mästerliga ljusbehandling, för att få goda recensioner, hedersomnämnanden, och för att bli belönad med medalj: Ett barns likfärd (1879), Gudstjänst i nyländska skärgården (1881), På havet (1883), Lekande pojkar på stocken och Lekande pojkar på stranden (1884), Lördagsstämning vid Hammars (1886). Det var också i Haiko som han målade färdigt den stora kompositionen Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka (1887). Haiko var navet i Edelfelts konstnärskap.

När Edelfelt gifte sig med Ellan de la Chapelle, ställdes också sommarlivet inför en stor förändring. Ellan de la Chapelles mor Julia (f. Lepsen) kom från Saaris herrgård i Tammela i Tavastland. Saaris var det ställe där Ellan, som avskydde Helsingforssocietetens skvaller, trivdes allra bäst. Där hade hon tillbringat alla sina somrar, ibland också vintermånader.

Saaris herrgård i Tammela. Foto: Signe Brander (Museiverket/Historian kuvakokoelma)
Saaris herrgård i Tammela. Foto: Signe Brander (Museiverket/Historian kuvakokoelma)

När Edelfelt återvände från världsutställningen i Paris i början av juni 1889, styrde han kosan direkt till Saaris, där Ellan de la Chapelle och den drygt sju månader gamla sonen Erik väntade. Edelfelt var lycklig över att återse sin familj, och han skrev om sonens glada upptåg bland sommarens halmhattar, omgiven av herrgårdens tjänstefolk, som alla verkade förtjusta över att ha ett litet barn i huset. Edelfelts svärföräldrar skymtar fram i breven överraskande sällan. Att hans svärmor var en av de få som förstod sig på världsutställningens medaille d’honneur blir klart. Svågern Vicke de la Chapelle hade redan tagit över en stor del av godsets skötsel. Edelfelt kunde konstatera att han inte hade något gemensamt med svågern som steg upp klockan tre på morgonen för att bege sig ut på ägorna. Postgången i inlandet var en ständig irritation – att vänta en vecka på brev var något annat än den dagliga ångbåtsförbindelsen till Helsingfors, som Edelfelt var van med från Haiko. Men för övrigt verkar sommarlivet ha löpt rätt friktionsfritt. Troligen mycket tack vare att Saaris var en herrgårdsbyggnad med rum för alla.

Som konstnär saknade Edelfelt Haiko. Van som han var vid skärgårdslandskapet, kunde han inte till en början finna motiv i insjölandskapet. För Edelfelt blev sommarveckorna på Saaris en verklig övning i att gå utanför sin bekvämlighetszon, som vi idag skulle säga. Men att det lönade sig, är också lätt att se i efterhand: till sommarens verk hör den ikoniska Utsikt från Kauloka ås i solnedgång och den för Edelfelt rätt så originella Portas by.

Flickor i båt. Tavla målad av Albert Edelfelt.
Flickor i båt (Albert Edelfelt, 1886). Foto: Hannu Karjalainen (Finlands Nationalgalleri)

Så när juli led mot sitt slut, var Edelfelt mer än lycklig att förbereda familjens flyttning till Haiko. Mellan raderna i Edelfelts glada brev anar man Ellan de la Chapelles oro inför att installera sig i Villa Edelfelt, där man måste möblera om för att alla skulle få sängplats i ett delat rum: ”Ellan ber mig påminna Eder om att pojkens ditkomst icke kan gå för sig utan åtskilligt besvär för Eder – hans bad, hans blöjor, hans amma komma att betydligt störa Eder alla.” Edelfelt själv var – kanske lite naivt – optimistiskt när han fortsatte: ”Men jag tänker att sämjan ger rum och att det blir rätt roligt för Er dessutom att ha det lilla kräket der”. Själv planerade Edelfelt att vara i Helsingfors för att arbeta med en porträttbeställning som inte kunde vänta. Mer än åtta dagar skulle arbetet inte ta, försäkrade han, och fortsatte att han skulle komma ”ut” till Haiko med ångbåten ”då och då”.

Hur familjens sommarveckor i Haiko förlöpte berättar breven inget om. Men att Ellan de la Chapelle valde att tillbringa följande somrar nästan uteslutande på Saaris eller vid den moderna badorten Hangö, talar sitt tydliga språk. Det blev inte heller flera somrar för Edelfelt på Saaris, utan han valde att måla i sin gamla välkända skärgårdsmiljö. Var sommarvistelserna början till sprickan i makarnas äktenskap?

 

För att komma underfund med mera kan du följa Facebook-sidan Albert Edelfelts brev eller läsa i de redan publicerade delarna av den digitala utgåvan edelfelt.sls.fi.

För ytterligare läsning:

Maria Vainio-Kurtakko, 2010. Idyll eller verklighet? Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson i det moderna genombrottets ambivalens. Finska fornminnesföreningens tidskrift 117. Helsingfors: Finska fornminnesföreningen.

Henrika Tandefelt & Maria Vainio-Kurtakko, under arbete: bok om äktenskapsstrategier i Edelfelts krets.

Fotografi
Erik Edelfelt med sin farmor Alexandra Edelfelt. (Museiverket/Historian kuvakokoelma)

Lägg till ny kommentar