Ordspråk överallt!

Äntligen blev det semester från ordspråksforskandet. Skönt att slippa de gamla knastertorra uttrycken! Under vårens sista arbetspass har misstanken infunnit sig – vad skall det nu tjäna till att sortera och publicera dessa utdöda snusförnuftigheter. Vem kan intressera sig för den bok om finlandssvenska ordspråk jag kämpat med vid sidan om andra arbetsuppgifter i ett otal år. Kanske borde man rent av lägga av?

Så började de dyka upp i min semestriga slöläsning, ordspråken och talesätten. I dagstidningarnas ledare, i bloggar, i recensioner och kolumner.

I det lugnaste vattnet simmar de största fiskarna, rubricerade recensenten sin text om premiären på den nya sömniga småstadsfilmen. Som katten kring den heta gröten, beskrev ledarskribenten G-20 ländernas agerande vid införandet av en ny bankskatt.

Spottar man tillräckligt länge på en sten så blir den våt, beskrev Yrsa Stenius sina känslor, intervjuad efter den mediestorm hon i egenskap av Allmänhetens pressombudsman i Sverige utsatts förr. En liten tuva (i Karleby) kan stjälpa stort lass, kommenterade kolumnisten vår nya statsministers förehavanden.

Den enes bröd blir den andres död , suckade grillfolket på Åland inför snabbmatsrestaurangen Korv-Görans etablering i Mariehamn.

På semesterresan i London inhandlade jag Caroline Taggarts skämtsamma bok An Apple a Day. Old-fashioned proverbs and why they still work (2009). Taggart understryker att många gamla ordspråk faktiskt har relevans i dag, och att ett uttryck kan bli en överutnyttjad kliché bara om det har ett korn av sanning i sig. Ulf Palmenfelt som samlat Ordspråk i tiden (1991) talar om att ordspråken än i dag används som slagträ i konflikter där sakargumenten tryter, t.ex. av politiker, makthavare, pedagoger och föräldrar. Makten och pondusen i orden gör dem ofta tacksamma att parodiera.

Sommarens läsning visar att det inte råder någon brist på ordsnickarglädje i våra finlandssvenska medier. I rubriken till ledarsticket rörande politikerveckan i Almedalen följer skribenten en gammal sed att kombinera och travestera kända ordspråk. Bränt barn skyr elden + Eget beröm luktar illa blir i folkmun Bränt barn luktar illa – varför kan då inte Brända pengar luktar illa beskriva feministernas sedelgrillningsjippo i Visby?

Eller vad sägs om En semester gör ingen sommar, även det använt som ledarrubrik i juli. 1500-tals ordspråket om den ensamma svalan som inte gör nån sommar har fått ett nytt stuk på tal om de orealistiska förväntningarna en stor del av den finländska arbetskraften har på sin semester.

Det droppade också in ett kort från Finlands Dövas Förbund rf med texten Den högra handen vet vad den vänstra gör – vad är det? Vände man på kortet fick man svar: Teckenspråket. Ett av våra minoritetsspråk. Här hade reklammakarna vänt på ord och betydelse i bibelordet från Matteus 6 där givaren av allmosor uppmuntras att i sin generositet inte låta den vänstra handen veta vad den högra gör.

Jag kan alltså lugnt fortsätta mitt arbete. Ordspråken och talesätten tycks leva i högsta välmåga. Som klichéer, målande uttryck och vitsiga variationer, också på de mediala arenorna. Skönt!