Ord som rytm och som ledtråd

I stället för att skriva ytterligare en kommentar till Fredrik Herzbergs blogginlägg Språkets plasticitet tänkte jag att jag i ett självständigt inlägg kunde spinna vidare på en annan idé i hans blogginlägg, den om ord som s a s sticker ut ur sitt sammanhang, ”ordfyndet, det självtillräckliga ordet, det överraskande och slående ordet,”, som inte är poesi utan äregirighet som Fredrik säger (med poeten Paul La Cours ord). Den typen av ord träder ut ur dikten och avbryter dess ström, ordet vill bli beundrat, medan poesin är rörelse, rytm, menar han.

Ett par tankar om detta:

 1. Kan det blogginlägget beskriver ha med karaktären hos dikten att göra, det faktum att inte all dikt ser likadan ut? Den typ av diktning som bygger på starka troper, alltså retoriska figurer, inte minst kanske då metaforer av olika slag, tycks ha ett annat förhållande till orden än den som utgör ett mer flödande system. Jag tänker på t ex Tomas Tranströmers diktning och då inte minst endel speciellt pregnanta ordvändningar, bilder som nästan likt ordspråk etsat sig fast i ens minne. ”Fjärden har blivit excentrisk”, ”Vaken i mörkret hör man / stjärnbilderna stampa i sina spiltor / högt över trädet”, ”Carillon! Klockornas kuttrande järn, psalm och slagdänga, allt i ett, och darrande skrivet i luften.” Osv., osv.

Det finns en lustfylld princip verksam i den här typen av poesi. De pregnanta, ”utstickande” orden skapar en resonans hos lyssnaren/läsaren. Kanske handlar det om en kod mot okända världar, en metafysik som endel kritiker säger, kanske är det en del av språkets lekfullhet, böjlighet också i detta som blir mer kristalliskt snarare än att vara ett ständigt flöde. Kan det vara så att båda delarna behövs, både det plastiska, levande, strömmande och det uppstannande, reflekterande, svävande?

Tittar efter vad jag skrev om Tranströmers metaforer år 1996 i samband med en recension av Sorgegondol. Jag skrev då att han genom åren skapat ett högst eget Tranströmerskt poetiskt universum som man relativt lätt kan känna igen. Där finns bilder som återkommer, metaforer som han tycks älska mer än andra. En sådan metafortyp är jämförelsen mellan det mycket lilla och det mycket stora. En krypande långtradare jämförs med trollsländans larv på insjöns botten, jätteeken förliknas vid en älg som förliknas vid stjärnbilder osv. Det finns en rad sådana bilder och begrepp som hos Tranströmer är starkt laddade, utan att man alltid kan exakt veta hur de är laddade. Till hans “standardrekvisita” hör, skrev jag, storm, båt, hav, vatten (snö), stenar, ansikte, klockor, brev, trafik, tunnel, insekter (ofta fjärilar), drakar, gator (trafik), väggar, hus, skog, metaller, vänner, kyla, tyngd, mörker, ljus, tystnad, drömmar, Afrika. De jag streckat under uppfattade jag då som speciellt centrala i hans poetiska värld.  

2. Ordet som sticker ut får mig också att associera till det jag själv jobbar med som forskare, nämligen kulturanalys, att se efter vilka mönster som kan uppenbaras i det som kan verka ointressant, likgiltigt eller banalt. Etnologen Rebecka Lennartsson som jobbar i en sådan tradition skriver i senaste numret av Kulturella perspektiv (3/2010) om just sådana ”utstickande ord” som kan bli ledtrådar i en kulturanalytisk och/eller kulturhistorisk forskningsprocess. Jag citerar: ”...ledtrådar är de företeelser, ord eller ting som är signifikativa, det vill säga att de tycks bära på en innebörd som har betydelse utöver den rent betecknande.” ---- Ledtråden är en detalj i spåren, ett ord, ett ting, en idé eller en företeelse som är mycket frekvent förekommande på skilda nivåer i samhället. Det kan röra sig om en företeelse som ådrar sig mycket uppmärksamhet, som väcker debatt, starka känslor och en mängd konnotationer.”

Från sin tidigare forskning om 1800-talets prostitution nämner hon orden gata och hygien som sådana särskilt betydelseladdade ord i den kulturform hon undersökte. Påträffar man detaljen ofta i källorna, kan man enligt Lennartsson förmodligen utgå ifrån att den är laddad med kulturella innebörder och kan fungera som en ledtråda till kulturens organisering.

I min forskning om rock och pop i Vasa finns också endel sådana ledtrådar in till kulturen. Två sådana ord som klingar med en speciellt stark resonans i boken om Vasarocken är ”att breaka” (dvs att bli berömd,) och att ha streetcred (dvs att vara ansedd i den egna kulturen, av fans och medmusikanter).