11.6.2020 - 08:00, Nina Edgren-Henrichson

Okända texter belyser nya sidor av Georg Henrik von Wright

Foto

Filosofen Joel Backström har under det senaste året sammanställt ett urval dels helt okända, dels kända men otillgängliga texter av filosofen Georg Henrik von Wright (1916–2003) inom projektet Den okände von Wright. De tidigaste texterna i urvalet är från början av 1930-talet, de sista från slutet av 1990-talet.

von Wright lyfter själv fram sin artikel om Vietnam 1967 som en vattendelare där hans globala samhällsengagemang först kom till uttryck. I artikeln protesterade han mot Vietnamkriget och den utkom samtidigt i Hufvudstadsbladet i Finland, Dagens Nyheter i Sverige och Politikken i Danmark. Backström konstaterar att von Wright presenterar en bild av sig som politiskt och samhälleligt oengagerad och ointresserad egentligen ända fram till Vietnamartikeln. Framför allt säger von Wright sig ha varit helt individcentrerad under sin ungdomstid.

– Den bilden stämmer ganska illa med 30-talstexterna, för där finns både ett samhällsengagemang och ett patos, men det är av ett helt annorlunda slag än det senare samhällsengagemanget, säger Backström.

Foto
Georg Henrik von Wright på Etna, Sicilien, på sin 21-årsdag (1937). Fotograf: Göran Schildt. (SLSA 1150 Göran Schildts arkiv)

Samhällsengagerad eller inte?

Georg Henrik von Wright, som var mångårig professor i filosofi vid Helsingfors universitet och före det professor vid universitetet i Cambridge, har inte tagit med sina artiklar från ungdoms- och studietiden i sin bibliografi. Men han samlade dem i klippböcker som nu finns i von Wright- och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet. Det är i dem Backström har botaniserat och letat fram texter för den kommande publikationen. Alla texter i urvalet är skrivna för en bredare allmänhet.

Backström konstaterar att den fråga som flera 30-talstexter väcker är hur man ska förstå humanismen. I allmänhetens ögon och i sina egna är Georg Henrik von Wright den stora humanisten, med Humanismen som livshållning (1978) som en av hans kändaste essäsamlingar.

– Jag tycker att von Wrights texter från 1930-talet och ännu 1941 väcker frågan om vad humanism betyder. I de här texterna ställer han nämligen ett visst hopp till fascismen och till och med till nazismen som rörelser. Det är viktigt att minnas att det här är skrivet innan man visste om gaskamrarna, men samtidigt kan man säga att det fanns en massa saker redan då som borde ha fått vem som helst att inse att här finns allvarliga problem, för att uttrycka det milt.

I 30-talstexterna ställer sig von Wright starkt kritisk till det moderna, demokratiska, teknologiska massamhället och masskulturen.

– Han är kritisk mot det som han uppfattar som en förflackning och ett förytligande av hela livsformen i ett massamhälle, till exempel den vikt som man ger åt bekvämlighet. Och kritiken är inte nånting som är speciellt bara för honom. Den var mycket vanlig bland bildade människor på den tiden, och ingen vill väl påstå att  det inte finns saker att kritisera i masskulturen.

Det är på den här punkten som 1930-talets fascistiska rörelser framstår som en möjlighet.

– Det som gör att han kan ställa ett visst hopp till de här rörelserna är att han som den humanist han är – och här kommer det som jag tycker att är ett problem i humanismen som den klassiskt uppfattas och som han också uppfattar den – har en tro på människor och vill utveckla människan, men inte på ett individualistiskt plan utan som en tro på ett visst ideal som människan borde försöka leva upp till.

– Han tänker uppenbart att fascismen kanske skulle kunna vara en förnyande kraft, ett försök att göra upp med genomsnittsmentaliteten, bekvämlighetsmentaliteten i kulturen. Och det han hoppas på är en livsform där strävan till det stora och med andra ord till det mänskliga idealet, det humanistiska idealet, skulle få en viktigare roll.

Backström framhåller det problematiska i idén om ett mänskligt ideal. När ett sådant finns ligger det nära till hands att man föraktar och ringaktar människor som inte uppnår detta ideal. Men samtidigt understryker han att han inte vill hänga ut von Wright som fascist eller nazist, vilket han inte var.

– Han är kritisk till åsiktsförtrycket och likriktningen i de fascistiska länderna, men han uppfattar det som tillfälliga överdrifter; samhällets förändring är en våldsam process. Han verkar inte inse att likriktningen är fascismens själva kärna, att den ironiskt nog är just genomsnittsmentalitetens mest ondskefulla form.

– Att ropa ”Usch, fascist!” vore både osant och idiotiskt. Hellre borde vi fråga oss om vi själva verkligen har löst de problem i vårt sätt att leva som gjorde att folk på 30-talet längtade efter kulturförnyelse, och å andra sidan om det kanske finns farliga fascistiska tendenser i vår samtid som vi inte alls märker, till exempel den enorma press som riktas mot folk med ”avvikande” åsikter, tendensen att deklarera ”nolltolerans” mot allt misshagligt, eller framväxten av ett digitalt övervakningssamhälle.

Fortfarande aktuell

I von Wrights kritik av massamhället på 1930-talet finns en likhet och en utvecklingslinje till hans senare kritik av den teknologiska livsformen på 1980- och -90-talet – den som han är kanske mest känd för. Framför allt i boken Vetenskapen och förnuftet (1986) lyfter han fram den miljöproblematik som är knuten till den teknologiska livsformen.

 – Han hör till dem som i åtminstone Finland och Sverige introducerar det som ett centralt tema fast det fanns en miljörörelse redan då. Man skulle kunna tänka sig att hans kritik är föråldrad, eftersom vi alla nu vet att det finns ett miljöproblem och ett klimathot. Men det sätt på vilket vi är medvetna om dem nu visar att hans sätt att angripa problematiken inte alls är föråldrat.

I dagens klimat- och miljökris åberopas grön teknologi som lösning på problemen, men Backström konstaterar att von Wright vände sig mot det här synsättet och framhöll att det i grunden inte är ett teknologiskt problem.

– Problemet är snarare att vi ser det som ett teknologiskt problem. Det är ett uttryck för att vi har en grundmurad framstegstro i vår livsform, och en tro på att det är med teknologi och mera teknologi som vi ska lösa problemen. Men är det inte snarare så att när vi försöker lösa dem, så bara växer och växer problemen, eftersom vi är uppbundna vid en teknologisk och konsumistisk livsstil. Det är där som von Wright lyfter fram att vi skulle behöva tänka om hur vi lever, hur vi organiserar våra samhällen, hur vi organiserar våra begär, vad vi vill. Och det är inte ett teknologiskt problem.

Foto
Georg Henrik von Wright i Cambridge (1950). Fotograf: Göran Schildt. (SLSA 1150 Göran Schildts arkiv)

Nordisten von Wright

I texter ända från 1930-talet fram till 1990-talet finns också reflektioner över svenskheten i Finland som ett genomgående tema. von Wright skriver om vad finlandssvensk identitet kan vara och vilken roll finlandssvenskarna har.

– Det antar jag att många kanske inte kopplar ihop honom med. Och här är han en stark nordist. Han vill framhäva att Finlands identitet är förbunden med Sverige och därmed med Skandinavien och därmed med en större europeisk kulturkrets. Han menar att hela Finland i grunden är svenskt när det gäller bildning och samhällsstruktur.

– Finlandssvenskarna har en naturlig roll att genom sitt språk lyfta fram och vara ett slags katalysatorer för europeiska impulser som kommer via Sverige till oss och att hålla vid liv sambandet till resten av Norden.

Backström konstaterar att von Wright ansåg att det var fördärvligt för Finland när man på finskspråkigt håll på 1930-talet trodde att man kunde gå direkt ut till Europa via Tyskland och inte via Norden.

– Och han säger att samma sak hände efter kriget när man gjorde helt om och gick till den engelsktalande världen. Om vi försöker på något annat än att gå via Norden kommer vi alltid att ta till oss främmande idéer på ett sätt som gör att vi glömmer vår egentliga identitet.

Till finlandssvenskarna höjer von Wright ett varningens finger om risken för att uppfatta sig bara som en liten språklig minoritet.

– Vi ska inte isolera oss som en liten museal språkspillra och vända oss inåt, och inte heller tro att vi kan leva bara via Sverige för då kommer vi att provinsialisera oss själva i Finland och i förhållande till dem vi först och främst ska ha att göra med.

Mötet med von Wright

Joel Backström disputerade i filosofi vid Åbo Akademi 2007. Hans avhandling The fear of openness. An essay on friendship and the roots of morality är en moralfilosofisk undersökning, där han utgår från tanken att det finns en konflikt mellan längtan efter öppenhet mellan människor och rädsla för öppenheten.

Men von Wright var ingen okänd storhet för Backström när han för ett år sedan tog itu med att vaska fram urvalet för den kommande boken med texter av den okände von Wright. Backström började studera filosofi vid Helsingfors universitet i början av 1990-talet och hade möjlighet att delta i den då redan pensionerade von Wrights seminarier.

– Han ledde ett forskningsseminarium med internationella gäster och där brukade jag gå som ny, ung student. Det var slående att han på ett verkligen sympatiskt sätt var intresserad också av en ung student som ställde frågor. Han lyssnade och var inte alls avfärdande.

Viktigt att bilden av von Wright breddas

Joel Backström har nu gjort ett preliminärt urval för boken, som han kommer att vara redaktör för tillsammans med projektledaren Thomas Wallgren. De ska tillsammans snäva ner urvalet och vid behov komplettera det så att innehållet blir en representativ samling texter av von Wright. De kommer också att förse urvalet med en redaktionell inledning och de enskilda texterna med noter som placerar dem i sitt sammanhang. På önskelistan finns också en digital utgåva med ett större urval av Georg Henrik von Wrights texter.

Backström betonar att de okända texterna verkligen ger en bredare bild av von Wright och hans utveckling som tänkare och samhällsengagerade skribent. Men han ser också en vidare betydelse i att ge ut urvalet.

– Man kan också fråga sig vad de där texterna kastar för ljus över oss själva. På vilket sätt är det han säger aktuellt i vår tid och för oss?

– Jag tycker att frågan om humanism är viktig för oss. För vi säger oss ju alla tro på människan och på mänskliga rättigheter, vi tror på demokrati och på folks frihet att utveckla sig. Men vad betyder det att tro på människan? Vad betyder att försöka leva så att man inte förminskar sig själv och andra människor? Vet vi det?

Slutseminarium för Den okände von Wright (12.6.2020)

Lägg till ny kommentar