Månadens forskare: Sofie Strandén-Backa

- En linje som löper genom hela min forskning är intresset för forskarens närvaro och egen roll i forskningen, säger fil.dr Sofie Strandén-Backa, folklorist och forskare inom projektet Vardagens rum, som finansieras av Svenska litteratursällskapet.

Strandén-Backa studerade svenska vid Åbo Akademi med sikte på att bli modersmålslärare och var redan i full färd med sin avhandling pro gradu, när hon för nöjes och den sociala samvarons skull beslöt att gå en kurs i folkloristik.

- Det var en kurs som hette Folktro och festsed och handlade om tomtar och troll och helger och högtider, berättar Strandén-Backa. Kursen var intressant och vi hade en bra grupp, vilket ledde till att jag fastnade för folkloristiken och fick upp ögonen för kulturanalys. Jag beslöt mig för att byta bana och bli folklorist. Det var år 1998.

Sin avhandling pro gradu i folkloristik blev Strandén klar med år 2001. Den heter Med tummen på rätta stället. Om hantverk och modernitet, och där undersöks hur hobbyhantverkare berättar om sitt jobb .

- Jag gick i Kronoby folkhögskola ett år, för att kombinera nytta med nöje, och började reflektera över varför man väljer att tillverka saker med sina händer, när man med lätthet och för en billig peng kan köpa motsvarande i butiken.

Självhushållning

Sofie Strandén-Backa ägnar sig för egen del också åt självhushållning, på sin och makens gård i Kållby i Pedersöre.

- Igår gick jag med en tupp under armen, berättar hon. Vi har får, tuppar, höns och köttkaniner, och rätt stora odlingar, men inte större än att Ferguson årsmodell 1966 klarar jobbet. För mig är det absolut nödvändigt att kombinera det ganska intensiva, abstrakta tankearbetet som forskningsarbetet utgör, med något konkret och fysiskt. De bästa idéerna föds när man inte tänker, när kroppen arbetar och tankarna får leta sig fram som de vill.

Sofie Strandén-Backa disputerade 2010 med avhandlingen "I eld, i blod, i frost, i svält". Möten med veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande om krig.

- En bärande tanke är mitt eget deltagande i själva fältarbetet, att reflektera kring forskarens roll. Ett kapitel i avhandlingen utgör ett slags egen bok, det handlar om hur jag som forskare är med om att forma mitt material i samarbete med intervjupersonerna.

Intervjuteknik

Insikten i hur forskaren själv deltar i formandet av materialet uppkom i intervjuarbetet.

- Delar av avhandlingens material kom till i misstag. Ulrika Wolf-Knuts, professor emerita i folkloristik, frågade mig om jag var intresserad av att göra intervjuer om Fänrik Ståls sägner inför Runebergs jubileumsår 2004. Jag skulle intervjua män födda under olika decennier. Tanken var att man skulle se hur och om de hade lärt sig Fänrik Ståls sägner, och hur de i så fall hade använt sig av verket, bland annat under kriget. Jag förberedde mig – förstås – genom att läsa in mig på diktverket. Männen jag intervjuade var födda mellan 1911 och 1968. De män som varit med under kriget pratade förvisso om Fänrik Ståls sägner, men det besvärliga var att de pratade så mycket om sina krigsupplevelser. Där satt jag, och visste en hel del om Fänrik Stål, men inte särskilt mycket om våra krig eller om konsten att intervjua folk om starkt emotionellt laddade personliga minnen och traumatiska erfarenheter, exempelvis av att samla ihop sina kamraters söndersprängda kroppsdelar. I viss mån kan det förstås vara en fördel att vara ovetande, men vad jag lärde mig var att det var empati och lyssnande som behövdes.

- En av mina erfarenheter, berättar Strandén-Backa, är hur viktig ens personliga närvaro i stunden är som intervjuare. Studenter tror ofta att det viktigaste är att formulera fina frågor och att det är det som gör en intervjuare proffsig. Men för en djupintervju är det viktigare att lyssna och att iaktta vad intervjupersonen signalerar, t.ex. med sitt röstläge, pauser och ansiktsuttryck. När jag gör intervjuer är jag extremt närvarande, och jag lyssnar med alla sinnen. Intervjusituationen är ett förtätat ögonblick, och jag brukar känna mig alldeles utmattad efteråt.

Vardagens rum

- Vardagens rum är ett spännande och omfattande projekt, som berör hela Svenskfinland under 1900-talet, säger Strandén-Backa. Jag var den första av 11 forskare som började forska inom detta projekt, i februari 2017. Det fanns inga tydliga direktiv, så jag fick föreställa mig vad projektet skulle handla om, att försöka få något slags ram för det hela.

Projektet är tänkt att utmynna i tre bokvolymer.

- Böckerna är avsedda för allmänheten, så vi skriver inte för teoretiskt, men vi jobbar självklart utifrån en problemställning.

Projektforskarna bidrar med flera texter var.

- Vi har fått välja fokusområden själva. Jag har koncentrerat mig på brödbakning, klädtvättning och berättartraditionen om ett mord på 1860-talet. Det som nu är under arbete handlar om dödsvarsel och föreställningar kopplade till döden. Jag kan inte och vill inte skriva kyligt distanserat, utan jag vill skriva så att läsarna blir engagerade och tycker det är roligt och meningsfullt att läsa.

Bröd som livsform

- Brödbakning och klädtvättning låter kanske inte så spännande, men i själva verket rymmer dessa båda företeelser oerhört mycket mera än man skulle tro vid en första anblick. Jag väver ihop upptecknat folktromaterial från Finlands svenska folkdiktning med frågelistmaterial, och så har jag en personlig vinkling på ämnena, ett lite experimentellt grepp som kallas etnografisk fiktion. Jag låtsas att jag är på besök i en viss bondgård år 1910, och beskriver hur det ser ut där, hur kvinnorna bakar, vad de gör, hur de skickar iväg sina barn med nybakat bröd till grannen. När jag har läst arkiverat material har jag bekantat mig med hur brödbakning gick till under tidigt 1900-tal, men tyckte det kändes trist att återge det som sådant. Det var så idén föddes om att använda ett annat stilistiskt grepp, och det funkar bra för sammanhanget.

Jag intresserar mig för brödets aktörskap, det vill säga vad bröd gör. Man äter förstås bröd, blir mätt, och orkar arbeta, men samtidigt visar det bland annat på kvinnlig kompetens, skicklighet, på gårdens välbestånd, och inordningen i samhällshierarkin. Till exempel traditionen att ge varmbröd visar på ett institutionaliserat socialhjälpssystem, och på en särskiljning mellan dem som ger brödet och dem som tvingas ta emot det, men också på vad som händer om man inte delar med sig av det man har.

Idag är bröd inte lika centralt som förr när brödet var en hel livsform.

- Bara en sådan sak att det omnämns som ”guslååni” – som något man lånat av Gud. Om man tänker sig ett bondesamhälle samverkar ju så gott som allt till att man ska få bröd. Man sår och skördar, för att det ska räcka till för ett helt år, och det är klart att det då tillskrivs ett annat värde än om man köper det i plastpåse för en spottstyver. Bröd och brödbakning har haft en central funktion i det agrara samhället, nära anknuten till den kvinnliga sfären, eftersom det ju var kvinnorna som bakade. Utifrån hur brödet såg ut kunde man sluta sig till hurudan kvinnan var som hade bakat brödet, men också huruvida hon skulle komma att gifta sig, och i så fall med vem, eller med en hurudan man. Eftersom brödet ofta hängdes i stugtaket för torkning såg man genast då man kom in i huset om hushållet förestods av dugligt kvinnfolk.

Klädtvättandets kulturella koder

Klädtvätt är ett ämne som ofta brukar framställas som något av det mest vardagliga som finns.

- Med tanke på projektets övergripande tema ”vardagens rum” tyckte jag det förtjänade ett kapitel, säger Strandén. Jag har i flera år intresserat mig för klädtvätt ur ett kulturanalytiskt perspektiv, det vill säga för klädtvättandets kulturella koder och dolda värderingar. Jag studerar beskrivningar av praktiker och föreställningar kring klädtvätt under 1900-talet. Bland annat kommer jag fram till att det är en stor skillnad mellan det vardagliga tvättandet och den mera storslagna stortvätten. Det var inte alla förunnat att kunna ställa till med stortvätt, utan det var en ouppnåelig dröm för många och då var det förstås också av yttersta vikt att allt gick rätt till i detta halvoffentliga skådespel. Det nutida dagliga tvättandet i tvättmaskinen är genom sin ständiga upprepning och monotonitet stortvättens radikala motsats: allt sköts inomhus, av en enda person och på en så liten yta som möjligt. Men oberoende av hur mycket som har förändrats under åren är det klädtvättandet som enligt statistiska uppgifter är det mest kvinnodominerade av ett hushålls alla sysslor.

Mördaren Pirilö-Karl

- Något annat som också fascinerat mig under lång tid är fortlevnaden av traditionen om mördaren Pirilö-Karl. Jag studerar berättandet om morden i Pirilö,  en by nära Jakobstad, som en kulturell process som upprätthålls genom en växelverkan mellan media och vardagligt berättande allt från tiden för händelserna när tidningsmannen Zacharias Topelius rapporterade om morden i Helsingfors Tidningar till nutid när en släkting till Pirilö-Karl har gjort en podd om honom för Yles räkning. Med jämna mellanrum dyker Pirilö-Karl upp i tidningarna men funktionen för berättandet om honom har förändrats från starkt moraliserande till skräckunderhållning.