Karin Smirnoffs brev – om valet av röst och viljan att berätta eller förtiga

Arkivet har nyligen fått in ett nytt arkiv som fått namnet Karin Smirnoffs arkiv. Namnet syftar faktiskt på två personer, nämligen på August Strindbergs dotter, författaren Karin Strindberg (1880–1973, gift Smirnoff) och hennes dotter Karin Smirnoff (1914–1993, gift Strindberg). Karin Smirnoff d.y. gifte sig med Erik Strindberg, som var adoptivson till morbror Hans Strindberg, ett av August Strindbergs och finländska Siri von Essens tre barn (Karin, Greta och Hans).

Arkivet innehåller anteckningsböcker, kalendrar, ett manuskript av Karin Smirnoff d.ä., Karin Smirnoff den yngres dagbok från 1927 men framför allt en samling brev från mor till dotter. Breven är skrivna 1928–1955 på olika hotell och orter i Finland, Ryssland och Sverige, där föräldraparet Karin och Vladimir Smirnoff slutligen bosatte sig.

Det finns 127 brev från mamma Karin till dottern Karin (svarsbrev finns inte). Det rörande med dem är att de genomgående börjar med ett kärleksfullt tilltal. Älskade unge, Lilla älskade sockerdosa, Älskade barnet mitt, Käraste lilla Hon, Sasinka lilla, Sasu, Kasotskabarnet, Egna Myran, Älskade Majblomman, Sockerhjärtat, Älskade Gullknappen, Ängla Myrkrypet, Lilla älskade fölet...(detta sista tilltal i ett brev från ”Östhammar-Trösthammar” 1950 när dottern alltså var 36 år gammal.)

Mest skriver mamma Karin om vardagliga saker; vem hon träffat, vad hon ska gå ut för att köpa, vad hon ska laga för mat eller vad saker kostar – kort sagt bara vanligt prat ur livet; ”Jag har betalat hyran och köpt kalvfrikassékött och sovit en stund och anser att det är helgdagsafton och allt är frid, ajö på sig, hjärteknösen, ha roligt och var glad!” (1932) Sitt eget skrivande nämner hon bara mycket kort och i förbifarten. Med tanke på att hon som skönlitterär skribent var samhälleligt medveten, radikalt ställningstagande och modern är det här kanske lite anmärkningsvärt. Ibland finns det däremot en uppmaning i marginalen, förstärkt med utropstecken: ”Låt inte mitt brev ligga framme!” (Varför det, undrar man, det står ju ingenting annat än gulligt vardagsprat i brevet? Och så infinner sig följdfrågan: är det precis därför?)

Karin Smirnoffs brev väcker tankar om vilken röst man använder med vem, vilken roll man antar och i vilket sammanhang. I arkivet finns nämligen även två brev från Karin Smirnoff d.ä. till Olga Strindberg (f. Leväinen), gift med Karins bror Hans Strindberg. I breven till svägerskan är tonfallet påfallande annorlunda. År 1933 skriver hon att hon ”skriver noveller och kokar mat” samt att en av hennes pjäser spelats i Belgien, ”på en liten, modern teater i Brüssel. Den fick god kritik, och mitt porträtt var i alla tidningar”. Pjäsen i fråga var Ödesmärkt, en av de första skådespelen med ett homosexuellt tema i Norden. Den utgavs redan 1923, men det brännbara ämnet hindrade ett nordiskt uruppförande i samtiden. Tio år senare, 1933, sattes Ödesmärkt alltså upp av Bryssels modernistiska experimentteater, Théatre Rataillon, då under namnet Anders Hagman, huvudpersonen i pjäsen. Pjäsen fick fina recensioner som citerades också i svensk press. (Först 1999 sattes Ödesmärkt upp i Sverige av Nya Pistolteatern. I Finland uppfördes pjäsen som läsdrama på Svenska Teatern i oktober 2013 i samband med nyutgivningen av Karin Smirnoffs Ödesmärkt och hennes roman Under ansvar, utgiven av Schildts och Söderströms 2013. Den 24 september uppför Radioteatern sin version av Ödesmärkt i Radio Vega.) Vidare berättar hon om hur de varit bjudna till Stockholms slott för att delta i gratulationsceremonin för prinsessan Sibylla. Hon fortsätter: ”Sedan dess har vi varit på ett stort diplomatté hos fru Kollontay. Man börjar så småningom känna igen en massa människor i Stockholm, men inte är såna där tillställningar roliga för den som inte bryr sig om sällskapsliv”. Att det ändå finns ett sällskapsliv, litterära framgångar och ett eget skrivande blir tydligt i brevet till Olga Strindberg, som således får ta del av en helt annan sida av Karin Smirnoffs liv än dottern.

Man kommer ju inte ifrån att Karin d.ä. var Strindbergs dotter och att det hon skriver om kan vara intressant ur den synvinkeln. I ett brev från 1934 berättar hon om när hon befinner sig hos sin kusin Märta för att fira sin fasters, Märtas mor Anna Strindbergs (1855–1937) sjuttionionde födelsedag. ”Faster Anna” är August Strindbergs lillasyster. Karin berättar i brevet till sin dotter; ”Hon såg nog gammal ut nu och litet avsigkommen också; för att glädja henne berättade jag bl.a. att hennes morföräldrars stuga i Södertälje blivit restaurerad nu i sitt ursprungliga skick, men o fasa, faster blev stel av indignation. Jag begrep inte först, utan pratade på, och frågade henne, vad hennes mormor hette. ”Jag vet INGENTING!” svarade hon, reste sig och gick ur rummet. Litet häpen stirrade jag på Märta, som halvhögt förklarade att faster aldrig vill höra talas om den sidan av släkten. ”Men inte kan man väl förneka henne” kom det ofrivilligt ur mig (om min farmor) [=Ulrika Eleonora Norling, ”Tjänstekvinnan” i August Strindbergs roman Tjänstekvinnans son från 1886]. Jaa, Märta gjorde en plågad min, mamma VILL nu inte det, jag vet inte varför – men själv har Märta skrivit upp allt om farmor och hennes släkt, som hon fick ur farbror Axel, medan han levde.” (1934)



Varför ville Strindbergs lillasyster inte höra talas om sin mors släkt? Hade viljan att tiga att göra med hennes brors vilja att berätta? Eller hade det med hans utgivna roman, eller hans berömmelse, att göra? Eller hade det att göra med social klasstillhörighet, oönskad sådan?

Karin Smirnoffs brev väcker tankar om valet att berätta eller förtiga – och om valet av hur, vad och för vem man väljer att berätta, eller väljer att låta bli att berätta. 

 Största delen av Karin Smirnoffs efterlämnade material finns i Karin Smirnoffs arkiv på Kungliga Biblioteket i Stockholm och innehåller förutom hennes egna manuskript, brev, anteckningar och recensioner även omfattande material om familjen Strindberg-von Essen-Smirnoff. En brevsamling av Karin Smirnoff finns också i Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek.

 Utdrag ur brev till dottern Karin 1937.