Från ryska till svenska och svenska till ryska

Olga Mezhevich skriver en doktorsavhandling om talspråksmarkörer i skönlitterära texter och deras översättning från ryska till svenska och vice versa. Hon intresserar sig speciellt för förekomsten av finlandssvenska språkdrag i översättningarna. Språkparet ryska-finlandssvenska är ett spännande ämne eftersom det är relativt outforskat på det vetenskapliga fältet.

Vid universitetet i S:t Petersburg hade Mezhevich avlagt en examen i svenska, engelska och översättning innan hon studerade inom magisterprogrammet Kultur och kommunikation vid Helsingfors universitet.

De skönlitterära texter som utgör primärmaterialet till hennes avhandling är Vasilij Sjuksjins novellsamling På landet ska jag bo, men var? som innehåller noveller från perioden 1960−1971 och översattes av Staffan Skott. Mezhevich har nyligen skrivit en artikel där ytterligare en berättelse av Sjuksjin lyfts fram nämligen De samvetslösa som översattes av Ben Hellman och trycktes i tidskriften Horisont år 1977. Utöver Sjuksjin består hennes material av en novellsamling med moderna ryska författare, som heter Att begrava en ängel. Bokens noveller kom till mellan åren 1990 och 2006. Översättningarna gjordes av tre finlandssvenska översättare: Ben Hellman, Janina Orlov och Kristina Rotkirch. Förutom dessa texter analyserar hon Tove Janssons noveller från samlingen Dockskåpet och andra berättelser som kom ut 1978 och översattes till ryska tio år senare. Anledningen till att hon valt just dessa verk är att de innehåller mycket dialog.

− Min tanke var också att kombinera lite olika tidsperioder, t.ex. 70-talet och modern litteratur, också 70-tals litteratur i Finland och modern finlandssvensk litteratur och göra en slags jämförelse. Man kan inte helt och hållet jämföra olika författare som skriver på olika sätt, och olika översättare översätter på olika sätt men kanske finns det skillnader mellan översättningsstrategier och vilka attityder det finns till originalverket och hur man försöker hålla vad som finns i originalverket i översättningen, säger Olga Mezhevich .

Författarna använder talspråksmarkörer för att karakterisera personer, deras ursprung och utbildningsnivå vilket kommer fram till exempel genom användning av dialektala ord, vardagsspråk, svordomar, idiom, förkortade versioner av ord och korta meningar.

För tillfället koncentrerar Olga Mezhevich sig på översättningarna från ryska till svenska. Dessutom tittar hon på skillnader mellan rikssvenska och finlandssvenska översättningar från ryska. Mezhevich strävar efter att ge svar på frågorna vad som ingår i en översättares beslutsprocess när det gäller överföring av talspråksmarkörer och vilka skillnader det finns i användningen av talspråksmarkörer under olika tider.

Med talspråksmarkörer avses enligt Mezhevich hur författaren markerar talspråket eller hur han skapar en illusion av riktigt tal i skrift.

− Om författaren skriver ner autentiskt samtal blir det svårt för läsaren att förstå så därför använder han bara vissa drag som markerar att det är talspråk. I dialogerna förkommer exempelvis dej, sej, mej. Jag tittar på sådana talspråksmarkörer i ryska texter och sedan på översättningen och försöker hitta vad det är för strategier som översättaren använder för att överföra eller också skapa en illusion av riktigt tal men på ett annat språk.

Översättaren kan ha olika strategier att överföra talspråklighet. Mezhevich vill se vilken stilistisk effekt de valda översättningsstrategierna har på måltexten.

− De flesta talspråksmarkörerna har inga motsvarigheter i det andra språket, därför måste man vara ganska kreativ i översättningsprocessen och försöka hitta någonting som motsvarar de här talspråksmarkörerna eller någonting som ska ersätta den här effekten eller illusionen av talspråket i skrift.

Det finns talspråksmarkörer på olika språkliga nivåer och efter att Mezhevich hittat alla i texten kategoriserar hon dem enligt nivå. Lexikala talspråksmarkörer innefattar talspråkliga ord, svordomar, slang och dialektala drag. I novellen De samvetslösa förekommer exempelvis varianten pojken min. Fonetiska markörer är sådana som imiterar hur man uttalar ett visst ord som till exempel jag förstååår. Med syntaktiska markörer avses på vilket sätt vi pratar med korta meningar, det vill säga vi talar inte på samma sätt som vi gör när vi skriver.

− Vissa översättare väljer att inte överföra talspråksmarkörer utan översätter ganska neutralt med standardskriftspråk medan andra använder bara vissa drag någonstans i texten. Vissa översättare försöker skapa helheten så att effekten blir nästan samma som i originalverket. Det är inte lätt eftersom man måste förstå alla konnotationer som finns i källspråket som kommer från talspråksmarkörer och försöka ersätta dem, säger Mezhevich.

På finlandssvenska

I översättningen av novellen De samvetslösa finns en hel del finlandssvenska drag som Mezhevich lyfter fram. Strategin att använda finlandssvenska markörer är intressant, poängterar Mezhevich.

− Översättaren använder till exempel genom hela berättelsen sku, som en rikssvensk översättare inte skulle använda för att markera talspråket. Sjuksjins karaktärer börjar prata någon typ av finlandssvenska, eller snarare markeras det för en finlandssvensk läsare att det här är talspråk men i skrift. Ytterligare använder han ganska mycket jo, nog, väl, nu, nå som är mer speciellt för finlandssvenskan. Ordet fast används i betydelsen som kommer från finskans vaikka.

Av dialektala drag nämner hon ordet ordentliger som också hittas i texten.

Var texten ska publiceras och för vem påverkar också översättningen. Det var ett medvetet val av översättaren Ben Hellman att använda finlandssvenska drag eftersom novellen publicerades i en tidskrift som huvudsakligen riktar sig till finlandssvenska läsare. Översättaren har själv påpekat att han skulle ha varit mer försiktig med de finlandssvenska talspråksmarkörerna om publikationsforumet hade varit ett annat.

Rysk dialekt på svenska

Mezhevich berättar att det var en lång process att välja de skönlitterära texter som nu ingår i hennes avhandling. Den sovjetiska litteraturen är inte så populär som till exempel Tolstoj eller Dostojevskij, förklarar Mezhevich.

− Att hitta någonting som är passligt och som ger dig tillräckligt med material för forskningen är ganska svårt men jag ville ta sovjetiska författare för att öka kännedomen om den sovjetiska litteraturen eftersom den kanske inte fått så mycket uppmärksamhet trots att det finns massor av fina och intressanta verk.

Mezhevich har också märkt att såväl den sovjetiska som den nutida ryska litteraturen, så som novellsamlingen Att begrava en ängel, är relativt okänd utanför Ryssland.

− Det är intressant att ta någonting som är modernare än den sovjetiska litteraturen, det vill säga litteraturen som finns i Ryssland idag. När det gäller kvaliteten av litteraturen är jag kanske subjektiv men det är förstås inte på Tolstoj-nivå. Men samtidigt är det intressant att titta på den eftersom den inte heller uppmärksammats så mycket. Så jag gör någonting nytt. Speciellt de finlandssvenska översättningarna är intressanta för det forskas så lite om dem.

När det gäller den sovjetiska litteraturen föll valet tillslut på Vasilij Sjuksjin som enligt Mezhevich ännu är ganska populär i Ryssland. Han var dessutom skådespelare och filmregissör och hans filmer visas fortfarande på rysk TV, berättar Mezhevich. Sjuksjin härstammar från en liten by i Altaj-regionen som ligger i sydöstra Sibirien. Författaren använder mycket dialekt i sina texter:

− Han skriver just om byborna, hur människor pratar i en liten by i Altaj så det är därför materialet är intressant. Han strävade efter att skapa den här illusionen så det finns massor med talspråksmarkörer där, men många säger att det är omöjligt att översätta Sjuksjin helt och hållet.

Då passar översättaren Staffan Skotts slutkommentar till boken På landet ska jag bo, men var? väl och Mezhevich citerar honom gärna. Han skrev: ”När jag nämnt för ryska vänner att jag varit sysselsatt med att översätta Sjuksjin har de alltid fått ett medlidsamt ansiktsuttryck. Jag hoppas att detta urval ska visa att de till en del haft fel när de sedan sagt att uppgiften att översätta Sjuksjin är omöjlig därför att hans personliga, folkliga och samtidigt raffinerade språk inte går att tänkas annat än på ryska. Det är min övertygelse att handlingen i Sjuksjins noveller för det mesta är mer än tillräckligt bra för att gå fram även förutan den ”Sjuksjinska” som de ursprungligen är skrivna på.”

Mezhevich menar att översätta dialekt med dialekt är inte helt och hållet rätt.

− Det skulle vara konstigt om karaktärerna plötsligt börjar tala någon svensk dialekt eller rysk dialekt i fråga om översättningar till ryska. Det handlar inte om Ryssland så det skulle vara konstigt och i översättningsteorin just nu anses det vara fel sätt att översätta. Vissa översättare tar den här strategin och översätter dialekt med dialekt men sådana översättningar får ofta kritik, säger Olga Mezhevich.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i Olga Mezhevichs tema och översättningen av Sjuksjin kan läsa hennes artikel Translating Vasilij Šukšin’s literary dialogue into Swedish. Finland Swedish as an extra resource i MikaEL Vol. 10 (2017).

I bloggserien SLS stipendieforskare presenteras doktorander som har eller har fått forskningsfinansiering av SLS.