Fascinerande ballader blir tillgängliga som text och noter

Staffansvisan, Bonden och kråkan, Herr Peders sjöresa ... Det är några av de medeltida ballader som språkvetaren Marie-Charlotte ”Lotte” Gullmets-Wik och musikvetaren Niklas Nyqvist arbetar med. Sedan ett par år pågår projektet Medeltida ballader i Finlands svenskbygder vid SLS. Målet är en vetenskaplig utgåva med alla kända medeltidsballader som tryckts, upptecknats eller spelats in på svenska i Finland.

Lotte Gullmets-Wik är textredaktör inom projektet och Niklas Nykvist är melodiredaktör. Tillsammans med folkmusikforskaren Ann-Mari Häggman, som leder projektet, går de igenom allt det balladmaterial som samlats in på svenska i Finland. Det finns omkring 1 300 belägg på medeltida ballader i Svenskfinland, och en del av arbetet inom projektet går ut på att kartlägga materialet.

– Vi har alla försökt hitta ballader som inte har varit noterade tidigare. Jag har suttit mycket i forskarsalen på SLS med det här arbetet och det fortgår hela tiden, berättar Gullmets-Wik. Sedan gäller det att analysera och gruppera balladerna och det gör vi också alla.

Balladerna har antingen upptecknats eller spelats in av insamlare som rest runt i svenskbygderna och systematiskt samlat in både ballader och annan folkmusik. Dessutom finns det ballader i visböcker som samlats in eller donerats till arkiven. De tre forskarna har letat fram ballader i arkivet på SLS, i arkivet Cultura vid Åbo Akademi, på Sibeliusmuseum i Åbo och på Musikverket (tidigare Svenskt visarkiv) i Sverige. Mycket av materialet är digitaliserat, vilket har underlättat arbetet betydligt.

Populära ballader sjungs än i dag

Balladerna delas in i tematiska grupper som gäller genren överlag: naturmytiska och historiska ballader, legendvisor, riddarvisor, kämparvisor och slutligen skämtvisor.

– Det finns totalt 87 olika balladtyper. Vi har ett system som heter TSB, The Types of Scandinavian Medieval Ballads, och där finns redan grupperingen klar. I det avseendet är väldigt mycket av arbetet redan gjort. Vi kan plocka in ”våra” ballader där, säger Gullmets-Wik.

– Av de populäraste balladerna finns det hur många varianter som helst, känns det som. Det är det som gör materialet så stort, konstaterar Nyqvist. Vissa skämtballader sjunger man ännu i dag. Till exempel Bonden och kråkan är en sådan, om bonden som for ut i skogen och sköt en kråka. Den allra mest kända balladen är förstås Staffansvisan, den som man sjunger fortfarande, och den finns det också mycket av.

Också ballader med sjömanstema finns det gott om i materialet som forskarna går igenom för utgåvan.

– Inte har vi räknat men Herr Peders sjöresa är nog väldigt ymnig när det gäller antalet uppteckningar, säger Gullmets-Wik.

Fascinerade av ballader

Niklas Nyqvist har arbetat en del med ballader redan tidigare men projektet ger honom möjlighet att fördjupa sig i dem.

– Jag kom i kontakt med ballader tidigt under min studietid i Åbo och senare via min forskning när jag skrev min doktorsavhandling om Otto Andersson. Men i avhandlingen var jag mer koncentrerad på den instrumentala folkmusiken. Det här är ett väldigt intressant projekt för mig, i och med att jag riktigt får dyka in i materialet.

För Lotte Gullmets-Wik är balladerna ett nytt område. Men också hon är fascinerad av dem.

– Om jag gräver i minnets labyrinter kan jag erinra mig att jag har gått en kurs för Lars Huldén om ballader, så tydligen har det funnits något litet intresse för ballader för länge sedan. Och nu tycker jag att det är väldigt intressant. Här finns ju allt, från jungfrur och ungersvenner till troll och kämpar och blodet rinner ... Man blir aldrig uttråkad.

Representativt urval publiceras

Alla balladvarianter kan inte publiceras i utgåvan, men alla noteras och de icke-publicerade listas. Urvalet av de ballader som skrivs ut gör de tre projektmedarbetarna också tillsammans.

– Vi träffas var femte eller var sjätte vecka och går igenom uppteckningar. Det ska inte bara vara en bra text och en bra melodi. För någon balladtyp kanske det finns bara textuppteckningar och melodin saknas, men då blir vi ändå tvungna att ta det för att det är det enda vi har av den balladen. Vi behöver också se över materialet i stort så att vi beaktar alla olika faktorer, konstaterar Gullmets-Wik.

– Det är ett väldigt stort material som vi har att jobba med, så det tar mycket tankearbete att välja ut dem. Men då har vi en guide i att få den regionala spridningen så jämn som möjligt mellan Åboland, Åland, Österbotten och Nyland. Och sedan är det fördelningen mellan sagesmän. Vissa finns det väldigt många ballader av, men vi försöker få ett representativt urval, säger Nyqvist.

När en variant av en ballad väl tagit sig över ribban för att komma med i utgåvan tar sig Gullmets-Wik och Nyqvist an varsin del av manuskriptarbetet.

– Jag skriver ut texten antingen från band eller från uppteckningarna. Niklas gör detsamma med melodierna, berättar Gullmets-Wik.

– Ja, jag har ett notskrivningsprogram, lyssnar på inspelningarna och skriver ut melodierna som sagesmännen sjunger. Och från manuskript, alltså sådana som är nedskrivna i noter, renskriver jag noterna – ofta är de väldigt otydliga och slarviga.

Insamlingsfärder till regionerna

Balladerna har samlats in under olika tider i olika delar av Svenskfinland, vilket betyder att materialet delvis kan vara skevt.

– Det syns tydligt att man på 1920-talet valde Åboland för att man visste att där fanns mycket att hämta, och då finns det väldigt mycket samlat just från Åbolands skärgård. Där var det Alfhild Forslin och Greta Dahlström  som hade som uppgift att åka dit och fråga efter just ballader, säger Nyqvist. Samtidigt har det nog sjungits ballader i hela Svenskfinland, men vissa perioder är insamlingen koncentrerad till ett visst ställe.

– Det kan vara lite missvisande ibland. Bara för att vi inte hittar ballader från något ställe behöver det inte nödvändigtvis betyda att inte den balladen har sjungits där, utan kanske att ingen har hunnit snappa upp den i tid, tillägger Gullmets-Wik.

Men visst har ballader samlats in också på andra håll i Svenskfinland, berättar Niklas Nyqvist.

– Nyland är också rikt representerat. I slutet av 1800-talet skickade man vid Nylands Nation , eller Nyländska avdelningen som den hette då, ut stipendiater att samla in inte bara ballader utan folkvisor och folkmusik överlag.

I Österbotten var det J.O.I. Rancken, lektor vid Vasa lyceum, som började skicka ut insamlare för att samla in material i mitten av 1800-talet. Där var det speciellt en insamlare, Jacob Edvard Wefvar, som samlade in en mängd material.

– Jag visste att det finns mycket material, men att det finns så mycket speciellt av Ranckens och Wefvars österbottniska material från 1800-talet, det visste jag inte, säger Nyqvist.

Hjälp av utgåva i Sverige

Alldeles från noll startade de tre forskarna inte när de satte igång med projektet för knappt två år sedan.

– Det här projektet är möjligt tack vare utgåvan Sveriges medeltida ballader.  I den ingår också ballader från Svenskfinland. Via det projektet är hela materialet väldigt bra kartlagt och det är det som vi har haft som utgångspunkt. Det tog 30 år att göra Sveriges medeltida ballader och det säger ju någonting, berättar Nyqvist.

Det första bandet av Sveriges medeltida ballader kom 1983 och det sista är tryckt 2001. Tack vare det grundliga arbete som gjordes för den utgåvan räknar de tre forskarna inom projektet Medeltida ballader i Finlands svenskbygder med att få sin utgåva klar på två år. Och lite nytt material har deras arkivjakt också gett. 

– Nya balladtyper hittar man nog inte, och inte har vi väl gjort direkt några fynd. Men nog har vi emellanåt hittat sådant som inte kommit med i Sveriges medeltida ballader, konstaterar Nyqvist.

Ocensurerad utgåva

Projektet ska resultera i en tryckt utgåva med både texter och noter till balladerna. Ursprungligen var det tänkt att det skulle bli en bok, men både Gullmets-Wik och Nyqvist är tveksamma till om allt ryms i ett band eller om det kommer att bli två.

Balladerna presenteras per typ, och av varje typ publiceras ett antal ballader med text och melodi. Hela utgåvan får dessutom en inledning, där Ann-Mari Häggman sätter balladerna i sitt sammanhang.

Till skillnad från tidigare utgivare behöver forskarna nu inte tänka på vad som är lämpligt att publicera. Gullmets-Wik konstaterar att innehållet framför allt i en del skämtvisor har förvånat henne, som inte tidigare fördjupat sig i vislitteraturen.

– Det finns ju olika typer av skämtvisorna också, men vissa är ganska vågade, ganska ekivoka, och det förvånade mig lite.

– Där kan man säga att vi har en fördel som kan publicera sådant i dag, det är ingen som höjer på ögonbrynen, kommenterar Nyqvist. Det kunde man inte till exempel när Otto Andersson gav ut Den äldre folkvisan på 1930-talet. I den censurerades allt sådant bort.

– Det ser man hos en del upptecknare också. Det kan stå till exempel ”resten glömt” eller ”kan ej tryckas” under sista strofen för att det har gått över en gräns, tillägger Gullmets-Wik.

– Vår utgåva blir nog helt ocensurerad, lovar Nyqvist.

Se också:

Fältinsamlingsstipendiaterna Greta Dahlströms (1887–1978) och Alfhild Forslins (1904–1991) omfattande folkmusikuppteckningar på sls.finna.fi
Läs mer