28.6.2021 - 08:00, Michaela von Kügelgen

En dandy som ville bli sedd

Porträtt av Harald Gallén
Harald Gallén. Foto Carl Klein. Finlands fotografiska museum. Bilden är beskuren.

Grafiker, diplomat och kosmopolit. Bildkonstnären Harald Gallén är rätt okänd i dag, men hans dagböcker tecknar en bild av en man som ville bli älskad och ihågkommen. De nu digitaliserade dagböckerna är en queerhistorisk skatt som skildrar livet som homosexuell i början av 1900-talet.

Egentligen dog Harald Gallén lite för tidigt, bara femtio år gammal 1931. Baserat på det han skrev i sina dagböcker och annat material, var det troligt att han hade tänkt skriva sina memoarer. Det tror litteraturvetaren Rita Paqvalén som skriver en bok om queerhistoria och om bland annat Gallén.

– Han har ett behov att försöka skapa sig själv och skriva in sig i historiens böcker. I hans dagböcker hittar vi ledtrådar till det som inte kunde sägas öppet i början av 1900-talet, säger Paqvalén som dykt ner i SLS arkiv där Galléns dagböcker finns.

Själv kom Paqvalén i kontakt med kosmopoliten och konstnären via Anne-May Bergers artikel om hans arkiv i SLS tidning Källan 1/2003. Det var framför allt Galléns explicita dagbokscitat som fascinerade henne.

– Det var i början av 1900-talet och han talar om sig själv som homosexuell, det var så otroligt tidigt.

Det var också något i tonfallet som lockade Paqvalén. Hon blev nyfiken och ville gräva djupare: fanns det mer att hämta i arkiven? Men vid den tiden skrev hon sin doktorsavhandling och det dröjde länge innan hon fick möjlighet att ta itu med Galléns arkiv och liv.

Rita Paqvalén
Rita Paqvaléns bok Queera minnen (Schildts & Söderströms), där en essä om Harald Gallén ingår, kommer ut på hösten. Foto: SLS/Janne Rentola

– När jag började med mitt nuvarande projekt, en bok om hur man kan närma sig queerhistoria, fick jag äntligen en chans att jobba med Harald och en ursäkt att använda många timmar i arkivet. I boken är jag speciellt intresserad av hur det homosexuella begäret uttrycks i arkivmaterialet.

En världsmedborgares dagböcker

Harald Gallén var bildkonstnär, men framför allt en dandy och kosmopolit. Han bodde utomlands i tjugo år och skötte en del diplomatiska uppdrag.

– Han skulle säkert kalla sig världsmedborgare. Han reste mycket under 1900-talets första årtionden. Inte bara till Paris och Europa, utan också till Afrika, Asien och ”exotiska” Lappland, berättar Paqvalén.

”Det är intressant och fascinerande att han skriver ut det så öppet med tanke på att homosexualitet då var tabu och homosexuella handlingar kriminaliserade i Finland.”

I sin artikel om Harald Gallén analyserar hon främst de två första dagböckerna av totalt tre samt ett urval gästböcker, brev och Galléns testamenten. Den första dagboken handlar om när Gallén som tjugoåring fotvandrade från Helsingfors till Paris efter att ha utbildat sig till bildkonstnär i Finland. Den andra dagboken skildrar en period på ungefär tio år och handlar om Galléns liv i Paris och ute i Europa. Den tredje dagboken tar upp hans karriär som diplomat och livet i Madrid, Algeriet och Marocko.

– Den tredje är som en offentlig memoar eller en dagbok som han kanske inte behövde gömma undan. Den andra dagboken innehåller däremot flera explicita beskrivningar. Gallén skriver om sex och erotik. Och om sina många möten med män.

– Han reflekterar över sin egen identitet och skriver också om relationen mellan sin identitet och sin gudstro. Han ser homosexualiteten som en gåva från Gud och männen som gudasända änglar. Paqvalén förklarar att Gallén tänkte att han genom att bejaka sin homosexualitet bejakar Guds vilja.

– Det är intressant och fascinerande att han skriver ut det så öppet med tanke på att homosexualitet då var tabu och homosexuella handlingar kriminaliserade i Finland.

Harald Gallén på väg mot de berömda varma källorna i Miyanoshita, Hakone i Japan.
Harald Gallén på väg mot de berömda varma källorna i Miyanoshita, Hakone i Japan. Gallén bodde utomlands i tjugo år och reste i både Europa, Afrika och Asien. SLS/Jarl Galléns arkiv

Ingen ödmjuk man

Man kunde säga att Harald Gallén skapar sig själv och sitt liv genom sina texter.

– Han är fascinerad av allt som glimmar och glittrar, både när det gäller saker och människor. Han samlar människor med maktpositioner, gärna kungliga. Han älskar titlar, berättar Paqvalén.

Han beställde flera exlibris av konstnärer och gjorde olika versioner av ”släktens vapen”.

– Han skrev ett slags släkthistoria som inte direkt är sann, men som skulle ge släkten Gallén ett större och glamoröst förflutet.

Harald Galléns exlibris av Else Raina Michael.
Harald Galléns exlibris av Else Raina Michael. SLS/Jarl Galléns arkiv

Gallén skrev också om hur han ville bli begraven. Bland annat önskade han sig ett mausoleum och en sarkofag enligt modell av Karin Månsdotters sarkofag i Åbo domkyrka.

– Det är ingen ödmjuk person man möter i arkiven, säger Paqvalén.

”Det är jätteroligt att SLS har digitaliserat just de här dagböckerna så att vem som helst i Finland och utomlands kan läsa dem.”

På ytan såg hans liv lyckligt och lyckat ut – Gallén var omsvärmad och omringad av vänner.

– Men i dagböckerna skriver han mycket om ensamhet och längtan. Och han tycktes också vara pank stora delar av sina år i Europa.

Han blev inte heller någon stor konstnär, utan försörjde sig på beställningsarbeten. Samtida kritiker kallade hans verk för otidsenliga och han fick inte den synlighet och uppmärksamhet han drömde om. När han skickade sina reseskildringar till förlaget Otava blev han inte antagen.

– Han önskade att han hade blivit sedd. Utan rika vänner och beskyddare hade han inte kunnat genomföra det han gjorde.

En queer historia att nysta i

Trots magra konstnärliga framgångar var Harald Gallén rätt omskriven i sin samtid. I det digitaliserade tidningsarkivet på Nationalbiblioteket finns över 500 artiklar om honom.

Däremot är Gallén inte särskilt känd inom den nutida queerforskningen, fastän han var så öppet homosexuell i en tid då det var ett stort tabu.

– När jag började bekanta mig med honom var artikeln i Källan ungefär det enda material som fanns. Därför är det jätteroligt att SLS har digitaliserat just de här dagböckerna så att vem som helst i Finland och utomlands kan läsa dem.

Paqvalén hoppas också att fler queerforskare ska intressera sig för Gallén efter att hennes bok publicerats. En utmaning är ändå att han var en äkta kosmopolit – en stor del av materialet är på franska och tyska vid sidan om brev på svenska och finska.

I början av sitt projekt hamnade Paqvalén också in på många stickspår, eftersom det finns så mycket att nysta i. En hel del har hon varit tvungen att lämna utanför det hon skriver nu.

– Men det finns många människoöden som kunde vara intressanta att spåra och forska i, Haralds arkiv kan användas som en nyckel till andra. Han outar till exempel Emil Cedercreutz gång på gång och är upprörd över att Emil är så i skåpet med sin identitet.

Överlag är Gallén ganska medveten om sin sexualitet och olika begrepp. Enligt Paqvalén kunde hans arkiv användas för att göra en kartläggning över queer kulturhistoria, men det finns också andra kulturhistoriska perspektiv som är intressanta.

– Å ena sidan skriver Harald fruktansvärt öppet, på gränsen till för mycket. Samtidigt finns alla gåtor som han strör omkring sig, vilket gör att han kanske sist och slutligen inte var så öppen som dagboken låter förstå, säger Rita Paqvalén.

 

Text: Michaela von Kügelgen

 

SLS har digitaliserat och publicerat de två första av Harald Galléns tre dagböcker, de finns tillgängliga på sls.finna.fi.

Denna text publicerades ursprungligen i SLS tidning Källan i juni 2021. Du kan läsa hela numret på publiceringstjänsten Issuu.

Lägg till ny kommentar