Mikael Lybeck

1864–1925

Mikael Lybeck (1864–1925) föddes i Nykarleby. Han var son till rådmannen Johan Adolf Lybeck och Isabella Augusta (f. Lindqvist). Hans moster, Emilia (f. Lindqvist), var gift med Zacharias Topelius och döttrarna Aina, Toini och Eva Topelius således hans kusiner.

I ett brev från Zacharias Topelius till fadern Johan Adolf berättas om de tre bröderna Lybecks, Johans, Verners och Mikaels förehavanden under sitt besök på Björkudden i Sibbo, där de vistades hos sina kusiner påsken 1880. Mikael, som kallas ”Mikko” i brevet, hade just fyllt sexton år:

Utdrag ur brev från Zacharias Topelius till Johan Adolf Lybeck 1880: ”Dina tre gossar gladde oss med ett besök annan dag påsk. Wernergossen magrar under sin långa lexa, men motser med godt hopp examen. Mikko strödde på lek ut rätt trefliga blyertsteckningar. Han har afgjorda anlag för teckning och borde få tid att uppöfva dem i ritskolan. John ritade, på min begäran, ett utkast till en enkel pavillon på vårt berg [...]” 

Topelius hade rätt i att Mikael var konstnärligt begåvad - men pennan kom att skriva istället för att teckna.

Studier och författarskap

Lybeck tog studentexamen 1882, studerade därefter litteratur vid Helsingfors universitet (fil.kand. 1887) och i Tyskland 1888–1889. Åren 1893–1896 var han anställd som amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek och därefter verksam som fri författare.  Han debuterade 1890 med Dikter.

Det litterära genombrottet och den Lybeckska konflikten 

Genombrottet kom dock tio år senare, med romanen Den starkare (1900). I Den starkare ställs religiös övertygelse upp mot världslig kärlek och anger därmed en ton, en konflikt, som kom att genomsyra Lybecks fortsatta författarskap. Begrepp som plikt, moral, återhållsamhet, rationalitet och duglighet ställs upp mot emotioner, sinnlighet, utlevelse, alkoholism. De överspända moraliska principerna gör att flera av Lybecks gestalter stupar i sin kamp mot verkligheten. Kristendomen är en intressant gränsmark hos Lybeck eftersom det religiösa kan höra till båda lägren, både till det återhållsamma, försakande och till det gränslösa, passionerade.

Lybeck skrev ett flertal diktsamlingar, noveller, romaner och skådespel. Till de mest kända verken hör, förutom Den starkare, romanerna Tomas Indal (1911), där den desillusionerade alkoholisten med samma namn dör i förvirrat tillstånd i sista kapitlet, och Breven till Cecilia (1920) där den verklighetsfrånvände konstteoretikern och esteten Sven Ingelet inte kommer till rätta med föremålet för sin dyrkan, Cecilia. Som en Don Quijote de la Mancha, vars drivkraft är den uppdiktade kärleken till den sköna, lika uppdiktade Dulcinea de Toboso (i verkligheten en obekant bondflicka), placerar Sven Ingelet Cecilia på en orealistisk piedestal. När konstens, vetenskapens och estetikens värld krockar med den verkliga är det igen endera som få ge vika. ”Jag är ett citat från topp till tå, Cecilia, min sista suck kommer utan tvivel att vara ett citat, en dålig efterapning” skriver han i ett av de sista breven till henne. Sven Ingelet begår slutligen självmord.

Lybecks romaner är förankrade i den resignerade åttiotalsrealismen. Lybecks första skådespel, Ödlan, har däremot kallats för det första finlandssvenska symbolistiska dramat.

Ödlan – det första finlandssvenska symbolistiska dramat

Skådespelet Ödlan (1908) – med musik av Jean Sibelius – uppfördes 1910 på Svenska Teatern i Helsingfors och först 2014 följande gång då två scener ur pjäsen uppfördes på Svenska litteratursällskapets årshögtid.

Ödlan är ett symbolistiskt drama med övernaturliga element. Man kan känna igen den bekanta Lybeckska konflikten mellan ”kött och ande” även här. Adla, som i denna pjäs representerar den åtrådda – och som ikläder sig en ödledräkt i sista scenen – kastas slutligen ner för en balkong av barndomsvännen och kusinen Alban, vars lust hon väckt. Den fysiska åtrån, det jordiska, symboliseras av ödlan – ”allt jordiskt är ont. Allt jordbundet. Och ödlan är symbolen” säger Alban i pjäsen.

Olaf Homén, som recenserade Ödlan i Finsk Tidskrift 1908, skriver: ”Adla och Alban: det är hela dramat”. Att Adla och Alban vuxit upp tillsammans, sida vid sida, kan ses som en symbol för den ständigt pågående konflikten i den Lybeckska människans inre. Homén fortsätter: ”Lika litet som man kan afklä sig sin personlighet, skall den ena af dem någonsin kunna ur sitt lif stöta ut den andra, med hvilken han har så mycket af sitt eget innersta gemensamt.” Att en utstötning trots det sker i och med att han kastar ner henne från balkongen ska också tolkas symboliskt: ”[...] det är mindre människan han vill döda, än principen han vill öfvervinna” förklarar Homén.

I Finlands svenska litteraturhistoria skriver Ralf Långbacka att Ödlan är ett av den finlandssvenska dramatikens mest betydande verk och att det är ”för första gången [ett finlandssvenskt drama] frigör sig från naturalismens och realismens tvångströja.”

Förutom Ödlan skrev Lybeck ytterligare fem skådespel. Några av dem har uppförts i Stockholm. Dynastin Peterberg. En stilla komedi (1913) var den mest uppskattade pjäsen på sin tid.

Lyrikern Lybeck 

Som lyriker är Lybeck kanske mindre känd. De tidiga dikterna är skrivna på rimmad vers och tämligen ljusa och hoppfulla, till innehållet ofta vackra ögonblicksbilder. T.ex. dikten till dottern Gunnel (1898–1933), Till dina händer små (1899) är rörande:

Till dina händer små

Gunnel, Gunnel -
sommarnattens skymningsvärld,
vida, vida sagoländer,
mörknar kring din hufvudgärd.
Men ur sängomhängets vrå
lysa dina händer små,
dina hvita, kära händer -
en i sänder, en i sänder
kysser jag dem båda två.
Hvad jag därvid djupast känner
och hvart mina tankar gå,
kan du inte nu förstå,
bara det, att vi som vänner,
goda, riktigt goda vänner,
ha hvarann att lita på.
Men när du blir stor... ja, då!
Gunnel, när du ger din hand,
ge den fast och stilla!
Handen är ett lif ibland
Gunnel, Gunnel lilla.

I Lybecks sista diktsamling, Dödsfången (1918), nästan tjugo år senare, är tonen en annan, betydligt mörkare. Diktsamlingen är Lybecks kommentar till de samtida krigens förödande inverkan och ramberättelsen är den sårade soldatens tankar på dödsbädden.  Om Lybeck i sin dikt till lilla Gunnel hyllar livet är det nu döden som står i fokus. Dödsfången inleds med uppmaningen

”Dräp mig, gör mig från kvalen fri!”

Därefter fylls sidorna av lyrik för alla sinnen; fönster krossas, fasan stirrar som ”ett rödt, blodvardrypande, utstunget öga”, en kula tränger in i kamratens tinning, marken är slemmig, fälten stinker, råttorna gnagar på liken. I den allra sista dikten kommer den döda modern, jämte några små systrar [Lybeck var den yngsta i en syskonskara på fyra barn, sex andra syskon dog i späd ålder], för att hämta sin son;

Olidlig är tyngden över mitt bröst,
resen mig upp att stå, små systrar!
Jag hör min moders kallande röst,
och jag lystrar.

Dödsmörker höljer
vägen, vandringen bort härifrån.
Moder, jag kommer! Du hämtar din son,
och tillitsfullt som ett barn han följer.
Livet, det liv du mig givit,
gav jag som offer. Det måste ske.
Mörkret tätnar - led mig, o moder,
tills mina ögon lärt sig att se!

Är detta döden? Och livet som...
nej...nej...

Lybeck erhöll statens litteraturpris flera gånger under åren 1900–1920. Han premierades också med SLS pris 1897 för Dikter, 1913 för Tomas Indal, 1916 för skådespelet Bror och syster samt 1921 för Breven till Cecilia. Han gifte sig 1898 med Louise Sanmark. Paret lät bygga villan Vallmogård, ritad av Lars Sonck, i Grankulla där de bodde med sina tre barn Gunnel, Bengt och Nils.

Text: Nelly Laitinen

Lyrik

Dikter. Första samlingen (1890)
Dikter. Andra samlingen (1895)
Dikter. Tredje samlingen (1903)
Lyrik. En och trettio dikter i urval 1890–1910 (1910)
Dödsfången (1918)

Dramatik

Ödlan (1908)
Dynastin Peterberg. En stilla komedi (1913)
Bror och syster (1915)
Den röde André. En upplyftande komedi (1917)
Schopenhauer. Scener ur hans ungdom (1922)
Domprosten Bomander. Samtal (1923)

Romaner och noveller

Unge Hemming. Karaktärsstudier (1891)
Ett mosaikarbete (1892)
Allas vår Margit. En småstadsskildring (1893)
Dagar och nätter. Första samlingen (1896)
Den starkare (1900)
Tomas Indal. En början och ett slut (1911)
Hennerson. Historien om en gårdskarl (1916)
Breven till Cecilia (1920)
Samtal med Lackau under hans levnads sista halvår.
Efterlämnade skrifter av Klas Uggelberg
(1925)

Samlade arbeten I–XI (1920–1921)

I Svenska litteratursällskapets arkiv finns en del diktmanuskript, brev, fotografier och andra dokument med anknytning till Mikael Lybeck. Det som särskilt kan noteras är den ovanligt vackra minnes- och autografboken som författaren hade i sitt hem Vallmogård i Grankulla. I boken har en stor skara kända nordiska personer skrivit, tecknat eller målat ett minne till författaren, bl.a. Henrik Ibsen, Selma Lagerlöf, Carl Snoilsky, Albert Edelfelt, Georg Brandes, Eino Leino, Juhani Aho, K.A. Tavaststjerna, August Strindberg, Verner von Heidenstam, Louis Sparre, Herman Bang, Gustaf af Geijerstam, Arvid Mörne, Leo Mechelin, Fredrik Cygnaeus, Eero Järnefelt, Bertel Gripenberg, Knut Hamsun, Eva Wichman, Eva Topelius, Jean Sibelius, Gustaf Mattsson, Runar Schildt, Hjalmar Procopé, Ellen Thesleff, Jarl Hemmer, Emil Zilliacus och flera andra personer. Till de tidigaste bidragen hör bl.a. en otryckt dikt av Zacharias Topelius från 1884. I boken finns även brev och autografer från tiden efter Mikael Lybecks död (1925) då hustrun Louise Lybeck använde gästboken. Bokens pärm är gjord av konstnären J.A.G. Acke, make till Mikael Lybecks kusin Eva Topelius-Acke.