”Det är inte tiden som förändrar oss, det är rummet”, inleder Carpelan en av sina dikter. Hellgren visar hur denna syn gradvis tar form i Carpelans poesi från 1950-talet och framåt för att nå sitt främsta uttryck i romanen Urwind från 1993. Rummet är inte bara en återkommande bild i Carpelans lyrik och kortprosa utan också en strukturerande princip i hans romankonst. Med tiden blir det något än mer djupgående – ett slags livsåskådning. Vid sidan av diktsamlingar och romaner utgår Hellgren från ett rikt material av artiklar, essäer och opublicerade anteckningar där Carpelan belyser sin poetik och syn på det egna författarskapet. Hans diktning sätts in i sitt litteratur- och idéhistoriska sammanhang, samtidigt som viktiga inspirationskällor inom bildkonst och arkitektur lyfts fram.
