16.1.2020 - 09:00, Kajsa Rytikoski

Från ålderspension i återföreningens Tyskland till dödlighetsskillnader i Finland

Foto

– När man blir äldre än 50 återspeglas allt som man har gjort i sitt liv i hälsan. Vad du har gjort och vad som har hänt under ditt liv påverkar dig och jag är speciellt intresserad av hur det återspeglas på arbetsmarknaden och i dödligheten.

Det säger Julia Klein som är doktorand i socialpolitik med inriktning på demografi vid Åbo Akademi i Vasa. Artikelavhandlingen bär arbetstiteln Arbetsmarknaden och hälsa bland finsk- och svenskspråkiga finländare. Klein är en av forskarna i det av SLS finansierade projektet Marginaliserade eller privilegierade? Språkgruppsskillnader i hälsa och ohälsa i Finland.

– Som samhällsproblem är dödlighetsskillnader väldigt spännande. I Tyskland, varifrån jag kommer, kan man inte undersöka det lika bra för det finns inte tillräckligt med data. Källorna är inte alls lika bra som i Finland. Pensionsövergången som jag har undersökt i Tyskland var det närmaste jag kunde komma dödligheten. Då jag kom hit och tittade i vårt datamaterial för första gången vågade jag inte ens drömma om allt det som fanns i materialet.

Det som enligt Klein gör det så spännande är att finsk- och svenskspråkiga bildar två likvärdiga befolkningsgrupper i Finland. Minoriteter i andra länder är vanligtvis marginaliserade och har sämre hälsa. Men i Finland, vilket vi kunnat läsa i många dagstidningar, har vi det motsatta: de svenskspråkiga lever längre och har bättre hälsa, statistiskt sett.

– Inom projektet försöker vi hitta faktorer som åstadkommer dessa skillnader. Vi vet till exempel att svenskspråkiga löper betydligt lägre risk att sjukpensioneras och mortaliteten är lägre i den här gruppen, men hur det är med mortaliteten bland dem som är sjukpensionärer, det forskar vi vidare i nu. Det är värt att notera att de svenskspråkigas hälsofördelar gäller på gruppnivå, på individnivå finns breda variationer.

Materialet som Klein utgår ifrån är mycket omfattande. Hela projektgruppen har använt sig av samma data från befolkningsregistret, bland andra Camilla Härtull som undersökt inkomster och fattigdom.

Projektets registerdata sträcker sig från 1987 till 2011 och i det ingår uppgifter om boendeförhållanden, inkomster och arbetsmarknadsstatus.

– Vi har en väldigt fin stickprovsstorlek, vilket inte ens i skandinavisk forskning är någon självklarhet, och det är jag väldigt stolt över. Vi har så många personer att det är ganska sannolikt att det som vi hittar finns i verkligheten, säger Klein.

Från Berlin till Vasa

Hur Julia Klein kom till Åbo Akademi är en lång historia. Klein, som ursprungligen kommer från Berlin, avlade sina magisterstudier vid universitetet i Rostock, som enligt henne är ett utmärkt ställe om man vill studera demografi. Efter att hon tagit sin magisterexamen praktiserade hon vid Estonian Institute of Population Studies i Tallinn där hon tillsammans med andra skrev en artikel som presenterades vid en stor konferens i USA. På konferensen träffade hon sin kommande handledare, Jan Saarela, som är professor i demografi vid Åbo Akademi. Via den kontakten sökte hon sig till Åbo Akademi i Vasa för sina doktorandstudier. Svenska hade hon redan lärt sig under studierna och under sin utbytestermin i Umeå. I samband med utbytet besökte hon Vasa och blev förtjust i staden.

– Att flytta hit var ett enkelt beslut och fördelen är att man klarar sig på svenska.

Problematiken med Tysklands återförening

Julia Klein föddes i det dåvarande Östberlin och Tysklands återförening skedde när hon var fyra år gammal. Hon säger själv att hon har ganska många minnen av den omvälvande tiden och att det som skedde då har påverkat henne ganska starkt.

– Data som jag studerat visar att under 1990-talets recession i Tyskland blev nästan alla som var äldre än 50 år pensionerade över en natt och ändå låg arbetslösheten kring 20 procent, vilket är ganska mycket och så var det i 15 års tid. Pensioneringen var bara ett arbetsmarknadsinstrument för att sänka arbetslösheten. Före återföreningen var östra Tyskland ungefär vad Kina är för oss i dag. De tillverkar bra produkter billigt för oss och vi i [Östtyskland] var det för västra Tyskland, vi var en industrination. Redan 1990 fick vi samma valuta och plötsligt motsvarade en Ostmark en Westmark men värdet var kanske närmare 7:1, vilket betydde att vi blev för dyra för Väst. Östra Tyskland avindustrialiserades under några få år och folk pensionerades eller blev arbetslösa för att det helt enkelt inte fanns arbetsplatser kvar.

Det som Julia Klein kommit fram till är att Tyskland är två ganska olika ”länder”, och allt som man säger om Tyskland är alltid en blandning av dem båda. Särskilt när det kommer till inställningen till familjen är västra Tyskland mycket mer traditionell, som till exempel Italien, medan östra Tyskland är mer modernt och mer likt Norden. Enligt Klein vore det i många avseenden riktigare att fortfarande skilja åt de båda tyska delarna än att tala om ett Tyskland.

– Kort sagt hade man från början en relativt homogen population, men så delades den och olika saker hände med den under 40 år, och plötsligt fanns man i samma system igen.

Det som Klein ser som en röd tråd i sitt vetenskapliga arbete är samhälls- och socialsystemets inverkan på befolkningens hälsa: I Tyskland ledde två olika system till skillnader i vad som hade varit en population. I Finland är situationen omvänd med två befolkningsgrupper i samma system som ändå skiljer sig åt.

Männen och bostadens betydelse sticker ut

I den första artikeln som ingår i avhandlingen beaktar Julia Klein inte språkgrupperna. Artikeln handlar om sambandet mellan arbetsmarknadsstatus i åldern 50–64 och dödlighet i åldern 65–70.

Resultatet visar att största delen av skillnaderna i dödlighet har att göra med sociodemografiska bakgrundsvariabler (t.ex. hur personen bor, ensam eller med en partner och om personen äger bostaden, inkomst etc.). Endast sjukpensionärer (av båda könen) löper ökad risk att dö. Däremot verkar män som frivilligt trappar ner i arbetsmängd löpa lägre risk att dö.

– Om vi tittar på hela landet så finns det ganska stora skillnader. Konstigt nog har bara män som går i deltidspension en mindre benägenhet att dö. Men jag anser att det tyder på att det vore bra för oss alla om vi jobbade lite mindre.

Hennes andra artikel undersöker huruvida det finns överlevnadsskillnader bland finsk- och svenskspråkiga sjukpensionärer.

– Vi vet från tidigare att svenskspråkiga har såväl en överlevnadsfördel som en lägre risk att bli sjukpensionär. Men om man tittar på dödsrisken bland sjukpensionärer (i åldern 50–64) och relaterar till deras dödsrisk efter ålder 65, då hittar man inga skillnader. Det är jätteintressant. Fastän båda grupperna löper olika risk att bli sjukpensionär, men om man sedan är sjukpensionär har man lika dålig hälsa.

Studier visar att det inte finns lika stora skillnader hos kvinnorna när det gäller finskspråkiga och svenskspråkiga.

– Ingen vet varför men den socioekonomiska bakgrunden betyder överhuvudtaget inte lika mycket för kvinnorna, bland männen är skillnaderna mycket större. Detta gäller också språkgruppsskillnaderna. Det finns också regionala skillnader i Finland. Hälsan är generellt sett bättre i södra och i västra Finland, där de svenskspråkiga bor, men också finskspråkiga i de här regionerna har bättre hälsa. De svenskspråkiga, framför allt den äldre generationen, har lite bättre utbildning, men mycket tyder också på att de har lite stabilare äktenskap och ett större socialt sammanhang.

– Man förmodar också att det finns genetiska skillnader. Svenskspråkiga tenderar att leva i sin lilla bubbla och det kan i sin tur sätta social press på individen. Man kommer aldrig ifrån sina gamla vänner. Samtidigt: det faktum att det alltid finns någon som känner en är troligen bra för hälsan.

Enligt Klein är det ett känt fenomen att tidigare generationer inte lever lika länge som yngre generationer. Dessutom påverkas livslängden starkt av den socioekonomiska positionen, med andra ord: om man har högre inkomst lever man längre. Detsamma gäller också högre utbildning. Bland äldre personer är det också så att de som bor med en partner har bättre hälsa, det gäller särskilt för män. En annan betydelsefull variabel i den finländska kontexten är bostaden. Bland dem som inte äger sin egen bostad är dödligheten betydligt högre.

– Fastän vi känner till alla dessa faktorer så vill jag återigen påpeka att det här gäller för hela gruppen. På individnivå kan någon vara en lågutbildad finskspråkig sjukpensionär som bor ensam i en hyresbostad hela sitt liv och ändå bli 105 år gammal, medan en gift svenskspråkig högutbildad man inte ens blir 70 år. Men det är inte det som jag är intresserad av. Det som jag tycker är så spännande är hur människor som individer kan vara så olika, men i ett större sammanhang påverkas vi mycket regelbundet av några få variabler. Det gäller inte bara Finland utan i stor utsträckning alla länder i västvärlden. Därför är forskningen om finlandssvenskarna intressant också utanför den finländska kontexten. Vi har nämligen det unika fenomenet av två befolkningsgrupper med ganska lika förutsättningar som ändå uppvisar skillnader. Om vi kan lära oss vilka faktorer som åstadkommer dessa språkgruppsskillnader här i Finland, så har det betydelse också för andra länder som i sin tur kan använda den här kunskapen för att öka välbefinnandet hos den egna befolkningen.

I bloggserien SLS stipendieforskare presenteras doktorander som har fått forskningsfinansiering av SLS.

Lägg till ny kommentar