Under våren 2016 samlade SLS arkiv in migrationsberättelser via webbfrågelistan Tur (och retur?). Insamlingen var ett samarbete med Åbo Akademi, Migrationsinstitutet i Kronoby och FRIS, finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige. Drygt 300 finlandssvenskar som av olika orsaker flyttat utomlands uppmärksammade insamlingen och svarade på frågelistan, av dem hade 61 % flyttat till Sverige.
Sista veckan i september följde insamlingens andra fas, ett fältarbete i Stockholm för att intervjua finlandssvenskar som bosatt sig i Stockholmstrakten. Förberedelserna inleddes genast efter sommarsemestern och vid avresan hade vi inbokade intervjuer med personer som var intresserade av att reflektera över sin identitet, sitt språk, sina nätverk och livet överlag i grannlandet Sverige. Vi är arkivarierna Susanne Österlund-Pötzsch och Yrsa Lindqvist.
Under fyra dagar samtalade vi med 20 personer. Spridningen var stor, det längsta perspektivet på att bo i Sverige hade Marianne som första gången anlänt som krigsbarn, den kortaste erfarenheten Anne som flyttat vid årsskiftet 2016. Alla årtionden däremellan finns representerade, vilket visar på att flytten till Sverige är ett förhållandevis vardagligt fenomen som ständigt pågår.
Ingen vittnade om någon större kulturkrock, för några av österbottningarna hade det rentav känts som att komma hem eftersom man var uppvuxen med svensk tv och det svenska samhället, och kulturen därmed var mer bekant än Finlands. Kulturskillnaderna handlade i lika stor utsträckning om att flytta från en mindre ort till en storstad. De som hade arbetserfarenheter från Finland vittnade visserligen om ett öppnare, vänligare och friare arbetsklimat, även om diskussionskulturen också kunde irritera ibland.
Motiven för flytten var arbete eller studier. Som finlandssvensk kände man sig väl bemött, men att förklara hur det kommer sig att svenskan löper så bra hade de flesta gett upp att försöka förklara. Gärna höll man kvar vid sitt språk, den finlandssvenska accenten, även om alla hade fått städa ut vissa uttryck. Speciellt de skarpare tje-ljuden månade man om och dialekten hölls levande med hjälp av nätverk i Stockholm och kontakten till släkt och vänner i Finland. Tack vare goda och förmånliga flygförbindelser, sociala medier och skype betonade alla att man från Stockholm sist och slutligen har väldigt nära till Finland, det är knappt så det känns som utomlands.
I flera av intervjuerna kom det fram att man ser sig som en ambassadör för Svenskfinland. Det tar sig bl.a. uttryck i att man alltid framhåller att man kommer från Finland, försöker berätta om den svenskspråkiga befolkningen och gärna lyfter fram finsk design. Den finlandssvenska identiteten visade sig vara mycket viktig trots årtionden i Sverige och att bli kallad svensk var aningen obekvämt också för dem med svenskt eller dubbelt medborgarskap. Ändå var närapå ingen beredd att flytta tillbaka till Finland. De yngre kunde däremot tänka sig att flytta vidare till något annat land. Men gärna ville man ha en plats att besöka i Finland, en sommarstuga, föräldrahemmet eller syskon och släkt. Högtider och sommarsemester var givna tidpunkter för besök österut.
Det känns fantastiskt att så många ville ställa upp för insamlingen, bjöd in oss till sina hem eller hastade till en caféträff efter jobbet. Många villiga informanter måste vi rentav tacka nej till p.g.a. den begränsade tiden. Men vi hoppas att vi på ett eller annat sätt kan återkomma till att dokumentera hur det är att leva och bo som Finlandssvensk i Sverige. Intresset är ömsesidigt.
Text: Yrsa Lindqvist