Handlanden A. F. Lindstedts stiftelse för upprätthållande av en borgarskola i Tammerfors

Ekonomierådet Arvid Fabian Lindstedt (1843–1935) drömde drygt 90 år gammal om att grunda en svenskspråkig borgarskola i Tammerfors med stöd av en förmögenhet på fem miljoner mark (1 750 000 euro). Men svårigheterna blev många och planerna måste revideras: först 1947 kunde en svensk köpmannaskola grundas i Helsingfors med Lindstedts stiftelse som stor majoritetsaktionär.

Lindstedt skrev ett i detalj utformat testamente ett knappt år före sin död och fick sin hustru Rosas samtycke med hennes underskrift. Efter makens död skulle hon »få behålla orubbat det gemensamma hemmet och för sitt uppehälle månatligen, så länge hon lever, uppbära 3 200 mark av stiftelsens medel«. Stiftelsen skulle grundas i Helsingfors och förvaltas av Svenska litteratursällskapet med en egen styrelse bestående av två representanter för SLS och tre för två organisationer i Tammerfors. Uppgiften blev att under borgarskolans namn grunda en läroinrättning i Tammerfors för undervisning av blivande manliga handels- och kontorsbiträden. Undervisningsspråket skulle vara svenska och för inträde krävdes »minst genomgången folkskolekurs samt att aspiranten är till sitt sinnelag borgerlig, vilket skolans rektor noga bör övervaka«. Trots alla detaljerade föreskrifter i testamentet torde testator ändå lite ha tvivlat på sin egen dröm, att döma av ett förbehåll i en punkt: »För den händelse förhållandena skulle omöjliggöra grundandet eller det fortsatta upprätthållandet i Tammerfors av ovannämnda borgarskola, må skolan grundas och upprätthållas i Tavastehus, eventuellt i Helsingfors stad enligt Litteratursällskapets därom fattade beslut.« SLS gavs i en följande punkt entydig fullmakt att vidare bestämma över stiftelsen genom att »vid behov komplettera dess stadgar«.

Reaktionerna på Lindstedts planer var kritiska i Tammerforspressen. Han hade under mer än en halvsekel lång verksamhet som handelsman i Tammerfors varit med om att grunda både konservativa Aamulehti och socialdemokratiska Tampereen Uutiset. Dessa ifrågasatte nu en skola med svenska respektive borgerliga förtecken. Tammerfors Annonsblad analyserade planerna noggrannare och fick inte det hela att gå ihop vare sig ekonomiskt eller undervisningsmässigt. Räntan på donationen bedömdes på sin höjd räcka till en handelsskola i direkt anslutning till Svenska samskolan i Tammerfors med lärarkrafterna fördelade på de bägge skolorna. Tidningen tvivlade också på hur det svenska elevunderlaget på folkskolegrund skulle förslå när »de flesta svenska borgerliga familjer i Tammerfors låta sina barn läsa sig till student eller åtminstone fem klasser av lärdomsskola«.

SLS skred efter donators frånfälle snabbt till verket för att få en stiftelse inregistrerad. Till testamentsexekutorer utsågs juristerna C. A. Öhman och Axel Planting, vilka sedan i sex år fick arbeta med frågan som ett rättsligt fall. Även stadgar uppgjordes omgående och godkändes av styrelsen, men det dröjde till 1944 innan de vederbörligen kunde stadfästas. Orsaken var att testamentet klandrades av en stor grupp släktingar, vilka ansåg sig vara arvsberättigade. Deras talan fördes i första hand av en brorson, biskop Yrjö Loimaranta, vars far, kyrkoherden Sakari Loimaranta hade förfinskat sitt namn. Till denne och en kvinnlig släkting testamenterade Lindstedt några tusen mark, men poängterade samtidigt att »vi genom arbete och sparsamhet förvärvat all vår egendom och därför inte anse oss hava några skyldigheter mot våra släktingar«. Förvaltningen av den efterlämnade förmögenheten försvårades också av att änkefru Rosa Lindstedt, född Cavén, ångrade sitt medgivande till stiftelsens grundande. Med hjälp av en jurist hävdade hon att hon pressats därtill, återtog allt hon gått med på och uppmanande SLS att avveckla projektet. Släktingarnas klandertalan byggde på att Lindstedt uppgjort sitt testamente i ett tillstånd av senildemens, men den förkastades i den ena rättsinstansen efter den andra. Högsta domstolen fastställde i september 1941 den slutgiltiga domen till förmån för stiftelsen, vars tillgångar då hade vuxit till drygt sex miljoner mark. Samtidigt höll kapitalets realvärde på att allvarligt försämras.

Under pågående krig gick det ytterligare till senhösten 1944 innan stiftelsen fick sina stadgar fastställda. År 1947 grundades Svenska Köpmannaskolan Ab med ett innehav av 98 aktier för Lindstedts stiftelse och en aktie var för litteratursällskapet och Finlands Svenska Köpmannaförbund. Två år senare förverkligades i modifierad form den svenskspråkiga utbildning av handels- och kontorsbiträden som donator drömt om. Svenska Köpmannaläroverket i Helsingfors startade med betydande bidrag från A. F. Lindstedts skolstiftelse. År 1962 flyttade köpmannaläroverket in i ett eget hus vid Topeliusgatan, men åtta år senare aktualiserade en förestående utbildningsreform en sammanslagning med Svenska Handelsinstitutet. Fusionen genomfördes 1972 och Svenska Handelsläroverket i Helsingfors uppstod. Lindstedts skolstiftelse kvarstod som största aktionär i »Lilla Hankens« fastighet på Drumsö tills hela aktiekapitalet överläts som gåva till Stiftelsen Arcada 1997. Året därpå uppgick Svenska Handelsläroverket i Arcada, Nylands svenska yrkeshögskola.

År 1999 föreslog skolstiftelsens styrelse med ekon.mag. Doris Stockmann som ordförande att den skulle sammanslås med »Stiftelsen Svenska Handelsinstitutet i Helsingfors«. De bägge stiftelsernas syften var identiska och ändrades inte, dvs. att stöda den undervisning i företagsekonomi, handel och service som ges vid Arcada. Fusionen motiverades med praktiska och rationella skäl, varvid en del tekniska omformuleringar av stiftelsens stadgar blev nödvändiga. Den gemensamma stiftelsen antog arbetsnamnet »Lilla Hanken« och kunde varje år understöda yrkesutbildningen vid Arcada och huvudstadsregionens svenskspråkiga yrkesinstitut Prakticum med kännbara belopp. Under perioden 1997–2008 uppgick understöden totalt till över 8 miljoner euro.

År 2007 befanns det ändamålsenligt att sammanslå Lindstedts och Handelsinstitutets stiftelse med »Stiftelsen för teknisk undervisning och forskning« i Stiftelsen Arcada, som förband sig att förvalta tillgångarna som två bundna fonder. De till utdelning avsatta medel som arvet efter ekonomierådet Lindstedt årligen genererar, fördelas av ett utskott utsett av SLS (fyra medlemmar) och Svenska Klubben i Tammerfors (tre medlemmar). Tidigare stiftelseordföranden Doris Stockmann har fortsatt som utskottets ordförande. Hon har därmed i över ett decennium framgångsrikt förvaltat en donation som var avsedd att gälla enbart för utbildning av manliga studeranden.

I gamla tidningsartiklar framstår Arvid Fabian Lindstedt som ett praktexempel på en finländare som utan yttre förutsättningar kunde skapa en förmögenhet och en position i samhället. Någon skola blev det aldrig fråga om, men i barndomshemmet i Nousis lärde han sig läsa och skriva. Lite kännedom i räkning tillkom som en gåva av en på orten förlagd fältväbel. Sålunda rustad sökte han 15 år gammal anställning i en handelsbutik i närbelägna Åbo. I hopp om bättre framtidsmöjligheter stod Helsingfors i turen fem år senare. Han såg en chans i utbildningen till underofficer vid Nylands indelta bataljon, då förlagd till Kiala gård nära Borgå. Underofficer blev han, men Finlands indelta armé upplöstes 1869 och framtiden var igen oviss. En extra fördel med militärutbildningen var att Lindstedt lärde sig att behärska svenska. Han blev med tiden mer svensksinnad än mången med språket som modersmål. Armétiden förbleknade tydligen aldrig, eftersom det ännu i dödsannonsen kungjordes att ekonomierådet var den sista kvarvarande från den indelta militären.

Efter ännu ett försök att fortsätta inom det militära valde A. F. Lindstedt en ny levnadsbana. En bror hade med framgång verkat som köpman i Tammerfors och exemplet manade till efterföljd. Tillsammans med hustrun Rosa byggdes med början 1873 en allt större diversehandel upp. Den omfattade järn-, kolonial- och kortvarubranscherna tills det barnlösa paret med ålderns rätt pensionerade sig 1928 och köpte en gård i Helsingfors. En specialitet som under firmamärket »a. f. l.« blev känt var bondsmör från Tavastland, som under en tid i rätt stor skala exporterades bland annat till Stockholm.

Personer som kände Lindstedt betecknande honom som ett konservativt original med utpräglat sinne för sparsamhet och närighet. Men pengarna var inget självändamål, utan ett medel som skulle användas och förräntas i äkta, fördomsfri företagaranda. Själv odlade han två fördomar: misstro mot kvinnans intrång på handelns och industrins områden och mot den av statsmakten skyddade andelsrörelsen. Tankarna korrelerade med hans dröm om en borgarskola för utbildning av uttryckligen manliga handels- och kontorsbiträden. Som bas räckte för deras del den folkskola som han själv aldrig fått uppleva.

Under sina 55 år i Tammerfors var Lindstedt med och bestyrde i många frågor. Han grundade ett betydande tryckeri, var såsom framgått med om att starta två tidningar och var en av initiativtagarna till Tampereen Osakepankki. Han verkade som första ordförande i stadens handelsgille (Tampereen Kauppaseura) och var mångårig stadsfullmäktigeledamot och viceordförande i drätselkammaren. För egen del lär han ha nöjt sig med litet tills han 90 år gammal lät sig hyllas med ekonomieråds titel.