Christian och Constance Westermarcks fond

Fondens årliga ränta är enligt testamentet fastställd att användas ”för något tryckfärdigt arbete av 
skönlitterärt eller biografiskt innehåll”. Vidare föreskrevs att ”granskningen av manuskripten och 
bortgivandet av understödet bör ske genom en kommitté, bestående av tre personer”. Av dessa bör 
åtminstone en vara ”någon av Litteratursällskapets kvinnliga medlemmar”.

Konstnären och författaren Helena Charlotta Westermarck (1857–1936) testamenterade största 
delen av sin förmögenhet till SLS. Medlen skulle förvaltas i en fond, namngiven efter föräldrarna.
Helena Westermarck växte upp tillsammans med tre bröder och en syster i ett välsituerat 
tjänstemannahem. Hon började tidigt sluka böcker ur hemmets välfyllda bibliotek och lärde sig 
umgås också på tyska och franska. I stället för fortsatta studier blev det Finska Konstföreningens 
tvååriga ritskola för den i teckning och målning talangfulla unga kvinnan. I konstföreningens ritskola 
blev hon bekant med Helene Schjerfbeck. Båda fortsatte sina studier i Adolf von Beckers 
Konstakademi och målade tillsammans i Paris. 

På 1880-talet vann Westermarck beröm och pris som konstnär men samtidigt hade hon alltmer 
börjat utöva sin andra talang, skrivandet. Redan i unga år hade hon på C. G. Estlanders uppmaning 
börjat recensera böcker i Finsk Tidskrift och återkom i tidskriften i mer än 30 år. Artiklar om litteratur, 
konst och emancipation utsträcktes med åren till ett fyrtiotal tidskrifter och publikationer i ett flertal 
länder på olika språk. Westermarck var både patriot och kosmopolit. Hennes mest uppmärksammade 
verk var en släktroman i tre band. Den första delen, I fru Ulrikas hem, utkom år 1900. Tack vare den 
skickligt uppbyggda kritiken av de inflammerade förhållandena i hemlandet blev verket en 
försäljningssuccé.

Denna text är baserad på Donatorernas bok (SLS, 2010) av Bo Finne. Här kan du läsa boken i dess helhet.