Bokhandlare Bo Carleskogs fond

  • År:
  • Fondkapital:
    829 361,43 €
  • Grundkapital:
    1 217 750 mark
  • Avkastning:
    32 068,64€

»Inrättandet av denna fond på åtgärd av en svensk donator var en unik händelse i Sällskapets historia.« Detta blev eftermälet till en av de mera ovanliga donationer som kommit SLS till del. Bokhandlaren Bo Carl Einar Carleskog (1913–94) i Skara, Sverige, testamenterade hela sin likvida förmögenhet till SLS för att placeras i en fond bärande donators namn. Avkastningen stipulerades att »användas för pris eller stipendier som tilldelas finlandssvenska författare«.

Kvarlåtenskapen i aktier, obligationer och behållning på bankböcker uppgick i slutet av år 1994 till ca två miljoner svenska kronor. Eftersom en utländsk akademi, stiftelse eller sammanslutning inte är befriad från arvs- eller gåvoskatt i Sverige måste SLS betala en skatt på ca 600 000 kronor, vilket skedde i mars 1995. Litteratursällskapet ansökte därefter i en välgrundad skrivelse till svenska regeringen om befrielse från arvsskatt hänvisande bland annat till ett tidigare prejudikat i fallet Rolf och Ellen Nordenstreng (se fond nr 462). Det blev avslag på skattebesväret i slutet av år 1996, vilket SLS nöjde sig med och gav besked till Skaraborgs läns sparbank om hemtagning av donationen till Finland. Dödsboets behållning uppgick då (1997) efter inlupna räntor och dividender till ca 2,8 miljoner kronor (1 217750 mark). En sista insättning på 41 800 kronor från banken inkom ännu i början av år 2001, varefter Göran Töllborns arbete som testamentsexekutor och boutredningsman under sju år ansågs avslutat. I SLS:s tackbrev till honom ingick det inledningsvis återgivna citatet.

Bokhandlare Carleskog avled ogift och utan bröstarvingar. Hans närmaste anhöriga var en fem år yngre syster, fyra systersöner och en brorsdotter. I testamentet hade han föreskrivit att all övrig egendom såsom hans böcker, konst, frimärkssamling och möbler skulle tillfalla systern. Carleskog hade framfört att han ville fördela sin förmögenhet såsom han själv önskade. Sina släktingar ansåg han sig ha tillgodosett då han tidigare hade avstått från en stor arvslott till förmån för sin syster och sina syskonbarn. Relationen till systern var inte särskilt hjärtlig.

Men hur kom en svensk bokhandlare, utan direkt anknytning till Finland, på tanken att testamentera sin förmögenhet till en finlandssvensk institution? Socionom Göran Töllborn, som redan på 1960-talet noterade att han och bokhandlaren hade ett Finlandsintresse gemensamt, hade svaret:

Första gången vi talade om detta var en sommarkväll 1984 då Bosse nämde: Vad skall jag göra av mina pengar när jag dör. Jag föreslog att han skulle skapa en fond för unga svenska författare, men det föll honom inte i smaken. Nej, de unga svenska författarna tyckte han inte om. Jag nämnde då att eftersom han var så intresserad av finlandssvensk litteratur så kunde han ju skapa den i Finland. Jo, det kunde han fundera över. 1989 sade Bosse att nu var det klart, testamente var skrivet till förmån för Svenska litteratursällskapet i Finland.

En bidragande orsak till Carleskogs intresse för Finland kan vara att han i unga år umgicks med Augustin Mannerheim, senare författare och känd som en känslig och originell iakttagare av 1900-talets stora svenska diktare. I barndomsvännens hem i Stockholm träffade Carleskog också generalen, sedermera marskalken Gustaf Mannerheim. Denne besökte och bodde tidvis hos sin bror Carl Mannerheim, som 1903 landsförvisades som aktivist under de s.k. ofärdsåren, bosatte sig i Stockholm och blev svensk medborgare. Sonen Augustin var en vän som Carleskog gärna drog sig till minnes. Senare i livet blev Carleskog något av en enstöring med få personliga vänner. I tonåren var vänkretsen större, då han var en intresserad och god cyklist som bland annat deltog i cykelloppet »Vätternrundan«.

17 år gammal fick Carleskog anställning i en bokhandel i staden Linköping, där också Augustin Mannerheim sedermera slog sig ned. Efter genomgången bokhandelsmedhjälparskola blev Carleskog kvar i branschen i hela 53 år med de första anställningarna vid boklådor i Berlin och London. Under 15 år var han föreståndare för en bokhandel i Västerås innan han 1960 förvärvade Bergers Bokhandel i Skara, som han drev tills han fyllde 70 år.

Göran Töllborn, på 1960-talet tjänsteman vid länsstyrelsen i Skaraborgs län, gjorde samma upptäckt som många andra: länets förnämsta och mest sorterade bokhandel fanns i Skara. Bokhandlaren var oerhört beläst, kände inte bara till författare och titel, utan också utgivningsår och upplaga på en efterfrågad bok. En bokhandlartidskrift utsåg honom till Sveriges mest »boksynta bokhandlare«. Han hade två specialiteter i sitt stora sortiment: västgötalitteratur och finlandssvenska titlar. År 1972 stod han som förläggare för en av Västgöta-Bengtssons böcker i nyupplaga, Mina roligaste historier. Litteratur på svenska från Finland var han alltid angelägen om att framhålla och kunna erbjuda.

Men i offentligheten önskade bokhandlaren inte synas. Han fyllde tre gånger jämna år i Skara utan att Skaraborgs Läns Tidning fick en intervju med honom. Personliga kontakter odlade han som medlem i Rotary och Odd Fellow, gärna också med författare om de besökte hans affär. Skarabor av äldre datum kom ännu länge ihåg sin gamla bokhandlare, som visste det mesta om all slags litteratur, men som på ett personligt plan aldrig släppte någon inpå livet.

Under 17 år (1963–80) levde Carleskog tillsammans med sin åldrande mor, uppenbart bägge till nytta och nöje. Efter att ha sålt sin bokhandel började hans hälsa försämras av diabetes. Samma år han skrev sitt testamente (1989) hade sjukdomen framskridit så långt att hans båda ben måste amputeras ovanför knäna. Det medförde flyttning från egen lägenhet till ett pensionärshem. Med honom följde 65 kartonger fullastade med de mest kära böckerna. Dem hann han ännu njuta av under sina sista fem år.