Birger Petterssons fond

  • År:
  • Fondkapital:
    839 220,75 €
  • Grundkapital:
    två fastigheter + 616 376,77 mark
  • Avkastning:
    19 522,17€

Jordbrukaren Birger Petter August Pettersson (1913–98) på Houtskär efterlämnade ett arv i fastigheter och pengar, som i bouppteckningen upptogs till nettobeloppet 2 619 307, 07 mark. Fastigheterna på sammanlagt ca 88 hektar tillföll nästan i sin helhet SLS jämte drygt hälften av penningtillgångarna, varmed Birger Pettersson fond fick ett grundkapital på drygt två miljoner mark (drygt 400 000 euro). Enligt testators önskemål skall fondens ändamål vara att främja finlandssvenskt kulturarbete.

Birger Pettersson avled utan arvsberättigade släktingar, enligt dödsannonsen sörjd närmast av en väninna, hennes son och deras tax. Den 42 år yngre damen hade han blivit bekant med under en resa till Florida åtta år före sin bortgång. Hon blev därefter hans sällskap på resor och tidvis i hemmet i Houtskär. I sitt testamente upptog han henne som första förmånstagare till ett legat på 600 000 mark av sina penningtillgångar. I ett testamentstillägg ett halvt år före sin död förordnade han henne ytterligare ett avgränsat område på ca 2,5 hektar vid insjön Viken för trädgårdsodling och nödvändiga byggnader enligt fastställd byggrätt. Förordnandet till den finskspråkiga damen var ett avsteg från Petterssons uttalade åsikt, att hans fastigheter skulle förbli i finlandssvensk ägo. Senare fick en jordbrukargranne inlösa ifrågavarande tomt av arvtagaren.

På hemorten var det från början inte alls klart att SLS skulle bli Petterssons universaltestamentsarvinge, utan också andra alternativ övervägdes. En motvilja mot stat och politiker samt en omvittnad beundran för friherre Ernst von Born torde ha varit avgörande faktorer till förmån för SLS. Pettersson önskade se sina fastigheter som en skärgårdens motsvarighet till östnyländska Stor-Sarvlaks gård. Men innan han slutgiltigt skrev under testamentet önskade han träffa SLS:s dåvarande vd Henry Wiklund, vilket skedde hos advokaten Bertil Zetter i Åbo. Med på mötet var också Petterssons väninna, varvid båda – den ena på svenska, den andra på finska – gav uttryck för hur de ville ha det. Pettersson visade, enligt Wiklund, påtaglig omsorg om sin väninna, som var helt införstådd med SLS som universalarvinge.

Författaren Bernt Mårtensson, en av Birger Petterssons få vänner och samtalspartners, tror att Petterssons huvudmotiv med sitt testamente var att hans namn skulle fortleva med en egen fond.

Birger Pettersson föddes som det andra barnet till jordbrukaren Johannes Pettersson (1877–1952) och Hulda, född Eriksson (1880–1962). En två år tidigare född syster blev endast ett år gammal. Sonen gick bokstavligen i föräldrarnas fotspår då det gällde att bruka gården. När den avhållna modern gick bort behövde han en hushållerska som hjälp i hemmet och med kreatursskötseln, men fortsatte i övrigt med sitt traditionsbundna jordbruk. Han tyckte det var någonting alldeles unikt med det hemman han ärvt och brukade – där behövdes varken traktor eller motorsåg. I stället använde han, som en av de sista på Houtskär, häst i arbetet. För butiksresor räckte det med cykel och ryggsäck.

Vänner och grannar säger sig sällan ha träffat en mer konservativ, men samtidigt intelligent och vaken person. Han följde noggrant med sin tid, läste tidningar och böcker och hade starka åsikter om det mesta. Inför Mårtensson utgöt han ofta sin ilska och herrarna var oftast av helt olika åsikt. Men som författare till många böcker hörde Mårtensson till Petterssons favoriter.

På 1980-talet förändrades Pettersson liv på ett väsentligt sätt. Han hann sälja ett par fritidstomter på Ängholm innan staten anmälde intresse för ön, bland annat för att där fanns ett örnbo. I stället för en potentiell byggrätt för tiotalet fritidshus köpte staten holmen och fredade den. Priset blev enligt sakkännare helt i underkant, men med likvida tillgångar vaknade intresset för resor utomlands. Drömmålet var Florida och för att klara sig praktiskt behövde han ressällskap, som han annonserade efter. Det var på en sådan resa han blev bekant med den unga dam, som sedan blev en betydelsefull person i hans liv.

Musik var ett annat stort intresse för Pettersson, som investerade i ett dragspel av god kvalitet. Dragspelet trakterade han sedan enbart till egen förnöjelse, men efter honom tillföll det Houtskärs spelmanslag.

Jordbruket på hemgården Larses i Kittuis by och den mindre fastigheten Källvik i Medelby blev med åren allt svårare att orka med. Till slut var endast en liten åker i användning för en grannes fårbete. Mangårdsbyggnaden hade renoverats på 1960-talet och stod sig relativt väl, medan uthusbyggnaderna blev i allt sämre skick. Till Houtskärs hembygdsförening donerade han en gammal väderkvarn som stod på hans ägor jämte 20 x 20 meter mark runt omkring den. Donationen uppfattades som ett uttryck för hans hembygds- och miljöintresse, som han också dokumenterade på annat sätt. Han hade avverkat mycket lite skog och underströk i testamentet, att stora partier av den uråldriga skogen skulle kvarlämnas för att bibehålla sin karaktär av gammelskog. SLS tog honom på orden och fick ett område på ca 58 hektar fredat – ett av de största enhetliga gammelskogsområdena i sydvästra Finland. Den statliga fredningsersättningen uppgick till 168 187, 93 euro, varmed åtgärden blev lönsam.

Största delen av Petterssons efterlämnade lösöre och redskap kom Houtskärs kulturgille till nytta. Gillet med sin ordförande Bernt Mårtensson i spetsen behövde fyra dagar på sig för att tömma och reda upp i hus och bodar, men det lönade sig. En stor del av inventarierna såldes på auktion och blev ett vackert tillskott till ett nytt skärgårdsmuseum. De bästa antikviteterna blev ändå kvar på gården.

Efter Petterssons bortgång vidtogs omgående åtgärder för att förvalta arvet på bästa möjliga sätt. Testamentsexekutorn Bertil Zetter skötte utöver bouppteckningen alla inledande praktiska åtgärder såsom utarrendering av åkrarna, låsbyten på samtliga byggnader och säkerställandet av lämplig värme i mangårdsbyggnaden under den första vintern utan invånare.

Litteratursällskapets styrelse beslöt att mangårdsbyggnaden från 1890-talet skulle renoveras och inrättas som en forskargård. Innan detta blev möjligt krävdes ovannämnda tömning av gården, inventering och dokumentation samt konkreta renoveringsarbeten. Bland annat var gamla spännpapper i dåligt skick och måste förnyas som underlag för nya tapeter och ett helt nytt kök byggdes, varvid endast vedspisen från början av 1960-talet sparades. Det gick till våren 2001 innan byggnaden kunde tas i bruk. Den första sommaren användes för fortsatt dokumentationsarbete, men även för annan forskningsverksamhet och antalet övernattningar i gården steg till närapå 150.

Larses invigdes som forskargård den 20 september 2001 i närvaro av litteratursällskapets styrelse och representanter för Houtskärs kommun och kulturkretsar. Efter två år som forskargård visade det sig i praktiken vara svårt att finna tillräckligt många intresserade forskare. Under ett par somrar användes gården som sommarviste för SLS:s personal. När även detta intresse mattades av hyrdes gården ut till ett lokalt pensionärspar för vinterboende. Väderkvarnen som Pettersson donerade till hembygdsföreningen har återskänkts till gårdens nya ägare. Med tappade vingar höll väderkvarnen på att bli en påminnelse om tidens förgänglighet, men i slutet av 2008 fick den på sällskapets försorg sina vingar tillbaka och står igen som en symbol för ett fortlevande kulturarv.