Vivica Bandler är nyckelperson i en ny bok om queera liv under efterkrigstiden. Författaren Siri Lindstad dök ner i regissörens arkiv och upptäckte en guldgruva om fester och förälskelser i Paris och Helsingfors – och en unik och okänd present skapad av Tove Jansson.
Queer historieskrivning hade ett glapp, anser den norska författaren Siri Lindstad. Det fanns berättelser om andra världskriget som ett undantagstillstånd för normbrytande människor, och om den politiska kampen för lika rättigheter, som i Norge började under tidigt 1950-tal. Vad hände däremellan?
Det skildrar hon i På spøkelsessiden – skeive liv 1945–1952. Boken följer åtta kända personer, bland annat poeten Gunvor Hofmo, sångaren Moune de Rivel samt Tove Jansson och Vivica Bandler. Alla reste till eller bodde i Paris, som då var världens kulturella huvudstad, och ofta sökte de sig till den lesbiska nattklubben Le Monocle.
Det var just det alternativa nattlivet i Paris som Siri Lindstad från början ville skriva om. Hon visste att bland annat Tove Jansson festat på klubben, men hon fick bara tillgång till valda delar av hennes arkiv. I sökandet efter fler källor fick hon upp ögonen för Vivica Bandler och hennes arkiv som finns hos SLS.
– Det var som en uppenbarelse! Det var helt fantastiskt. Då förstod jag hur viktig Vivica Bandler var i min berättelse.
På spöksidan
Siri Lindstad tillbringade två veckor i SLS arkiv i Helsingfors. På förhand hade hon fått en förteckning över innehållet i arkivet, vilket gjorde det möjligt att navigera i det enorma materialet som omfattar allt från klädkvitton till brev och almanackor. I almanackorna sammanfattade Vivica Bandler dagen med några få ord, och i december 1946 började anteckningarna se ut så här: ”Hos Tove.” ”Hela dagen hos Tove.” Regissören och konstnären hade träffats och inledde ett kort och intensivt förhållande, för Toves del första gången på ”spöksidan” eller ”la rive gauche”, ett kodnamn för samkönade relationer och en referens till konstnärskvarteren på Seines vänstra strand.
– De här orden skapade ett rum för berättelsen. I boktiteln använder jag visserligen ordet queer, skeiv på norska, men jag ville undvika begrepp som vi använder om sexuella identiteter i dag. De var inte relevanta då. Det var ingen som ”kom ut ur garderoben”, utan hela den förståelsen kom senare, säger Lindstad.
Unikt sångspel
Efter de intensiva veckorna tillsammans i Helsingfors reste Vivica Bandler till Paris, där hon firade sin 30-årsdag på Le Monocle och betalade en kvinna för sex, något hon också berättar i ett brev till Tove. När hon återvände hem i februari 1947 ”ville hon fortsatt ha Tove, men inte bara henne”, skriver Lindstad. De kommande månaderna växlade stämningen mellan het förälskelse, avundsjuka och häftiga gräl, för att under 1948 övergå i en nära vänskap och därefter konstnärligt samarbete.
Relationen är visserligen välkänd i dag, men i SLS arkiv hittade Siri Lindstad något hon inte förväntat sig, ett slags sångspel som Tove Jansson gett Vivica Bandler i present hösten 1948 och som aldrig publicerats. Man kanske kan förstå varför: det är ett erotiskt verk med titeln ”Fittornas återkomst” och handlar om Vivicas fan club ”Pro Vivica” och alla kåta kvinnor som vill ha henne. På tio stora pappsidor har Tove tecknat samt klistrat utklipp av halv- och helnakna människor, karaktärerna heter saker som Kusimuttan och Musikuttan, på omslaget hänger ett ljusblått strumpeband.
– Sångspelet är helt unikt. Det är så sällan man får se lesbisk sexualitet komma till uttryck på det viset, säger Siri Lindstad.
Hon menar att Tove Jansson genom det lilla absurda verket ger uttryck för en subkultur där relationer som börjat sexuellt ofta övergår i vänskap.
– Det är säkert mycket kärlekssorg och drama, men det är också en gemenskap som är helt unik. Att Tove kan skapa och ge sångspelet till Vivica efter att det tagit slut mellan dem, det tycker jag är otroligt storsint!
Den karismatiska Vivica Bandler återkommer flera gånger i boken. Bland annat har hon en relation med Moune de Rivel och bjuder henne till Helsingfors för att sjunga för VIP-gästerna under OS 1952.
Bandlers arkiv kanske inte säger så mycket om ett vanligt vardagsliv i efterkrigstiden, men Lindstad ser ett egenvärde i att skildra extraordinära människor och konstnärsliv.
– Vivica Bandler tillhörde ett avantgarde som gick sin egen väg och visade att det är möjligt att leva på ett annorlunda sätt.
Text: Annakaisa Suni