– Färggranna silkessjalar hörde till de mest populära varorna, säger historikern Anna Sundelin, som undersöker gårdfarihandeln i Finland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hon är specialiserad på konsumtionshistoria och är därför intresserad av de varor som de kringvandrande handelsmännen från ryska Karelen hade med sig i sina väskor, ”kontar”.

– Jag är intresserad av hur kunderna uppfattade de föremål och saker som handelsmännen sålde. Vad betydde det för dem som bodde på landsbygden och i skogen att de kom med ofta helt nya bra saker, sådana som till och med var bättre än dem man kunde få tag på i den lokala handelsboden.

Anna Sundelin är en av forskarna i projektet Kommunicerande konsumtion. Kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1840–1940. Hon använder bland annat minnesmaterial, det vill säga berättelser som informanter skrivit ner som svar på frågelistor om gårdfarihandel, för att undersöka utbudet av varor och utbytet mellan säljare och köpare.

– Det framkommer av minnesberättelserna att de här ”påsaryssarna” är de främsta leverantörerna av sjalar på landsbygden. Det var enklast att få tag på sjalarna av de rörliga handelsmännen, säger Sundelin.

Kvinnorna som kunder

Sjalarna användes bland annat till folkdräkt eller annars när man skulle klä sig fint. Dels var det kvinnorna själva som köpte dem, dels var sjalarna vanliga som gåvor – till exempel kunde fästmannen ge en sådan till sin fästmö vid förlovningen.

– Och vid konfirmation behövde man också ha fina festkläder. På kusten och på Åland handlade man en del med Stockholm, och i någon berättelse står det att man också där kunde få de här sjalarna, men annars köptes de just av de rörliga handelsmännen.

Gårdfarihandlarnas varuutbud var överlag avsett i huvudsak för kvinnor, och det fanns en klar anledning till det.

– Kvinnorna lyfts i minnesmaterialet ofta fram som deras främsta kunder. Det kunde vara ganska långt till närmaste stad för många och framför allt för kvinnor på grund av de uppgifter som de hade i hemmet och på gården. De skulle hålla sig nära hemmet.

Anna Sundelin konstaterar att handlarna visserligen hade också kläder för män i sitt utbud, men mest var det kjolar, förkläden, sytillbehör och annat som var avsett för kvinnor.

– Också när det gäller textilier som man använder i hemmet, borddukar och sängkläder och sånt, så hör de till kvinnornas område.

Bomullstyger – bekvämt och modernt

En eftertraktad vara som gårdfarihandlarna förde med sig var bomullstyger. Det fanns visserligen bomullsspinnerier också i Finland sedan 1830-talet, men kvaliteten på de tyger som handlarna kom med var ofta bättre.

– De här handelsmännen från ryska Karelen hade kontakter till Moskva, S:t Petersburg, Nizjnij Novgorod och andra stora städer. Genom de här kontakterna fick de tyger av bra kvalitet som de sedan kunde sälja. Och det var kanske sådana tyger som ännu inte alls fanns i lanthandlarna i Finland.

Bomullstygerna vägde relativt lite med tanke på att handelsmännen bar alla varor med sig. Och jämfört med linne- och ylletyger hade bomullstygerna egenskaper som också kunderna uppskattade.

– Bomull är ju ganska lätt och billigt, det går att variera med olika tryck och färger och torkar ganska snabbt.

Stolthet och skam

Kundernas inställning till de varor som de köpte var tudelad, framgår det av minnesberättelserna. I många fall minns informanterna enskilda saker som de köpt för länge sedan.

– De är stolta över att de hade någon fin kostym till exempel eller någon fin skjorta, festkläder. De skriver att de var vackra och att de använde dem, men samtidigt är det det här att man inte ska förhäva sig och tro att man är någonting bättre än vad man är.

Kunderna betalade för det mesta sina uppköp med pengar, och handlarna föredrog kontanter framför varor i utbyte eftersom de inte vägde någonting i väskan. Men om det inte fanns pengar förekom också byteshandel. Ibland betalade kvinnor med sitt eget hår, vilket kunde ge dem skamkänslor.

– Det blir extra konkret, ett synligt bevis på att man har åtrått någon sjal, när man har klippt av sig håret.

Anna Sundelin skriver tillsammans med projektkollegan Johanna Wassholm om handeln med hår i projektets blogg, där  man kan läsa mer om den här intressanta och kanske något oväntade handelsvaran.

Nitiska länsmän och hjälpsamma bönder

Gårdfarihandlarna var för det mesta emotsedda på gårdarna och de togs väl emot. Men gårdfarihandeln var i princip förbjuden och myndigheterna delade inte befolkningens entusiasm alla gånger. Sundelin har utifrån tidningsmaterial slutit sig till att vissa länsmän var mer nitiska än andra i jakten på handlarna.

– Förutom att handeln var olaglig så sålde de oförtullade varor, och därför var länsmännen ganska intresserade av att springa och jaga dem, speciellt vissa tider och i vissa områden. Det finns berättelser i tidningar där länsmän är upprörda över att bönder eller husägare försvarar handelsmän när länsman kommer för att ta fast dem.

– I minnesberättelserna nämns det specifika hus dit gårdfarihandlarna kom varje gång, så att det uppstod vänskapsförhållanden. Det nämns också hur man hjälpte till att gömma antingen handlarna själva eller deras väskor om man visste att länsman var på väg på besök.

Om länsman lyckades få tag på en handelsman beslagtogs väskor och varor.

– I tidningsmaterialet finns det annonser för auktioner på väskorna eller på deras innehåll i städerna. Om man hade hjälpt polisen att ta fast en handlande fick man en belöning, ekonomisk kompensation, beroende på hur mycket innehållet hade sålts för.

– Sen finns det också komiska historier om hur handelsmännen lyckas göra inbrott hos länsmannen och stjäla tillbaka sina väskor.

Handelsmännen själva blev skickade tillbaka hem till ryska Karelen om de åkte fast.

– Men i tidningsmaterialet ser man att de ofta har smitit och fortsatt.

Rörliga handelsmän på Jamaica väckte undran

Anna Sundelin har undersökt konsumtion ända sedan hon skrev sin pro gradu-avhandling i historia vid Åbo Akademi. Den handlade om konsumtion i London på 1700-talet. Doktorsavhandlingen handlar om konsumtion på Jamaica.

– Den handlar om britter som flyttar till Västindien på 1700-talet och försöker upprätthålla något slags image av att vara engelsmän trots att de sitter där på en ö långt borta från London. Jag studerar brevsamlingar och olika skildringar från Jamaica från den tiden och hur man t.ex. beställer olika saker från England.

– Där fanns också rörliga handelsmän, och jag började undra hur det var med ”påsaryssarna” … jag tyckte att det kändes så ologiskt att de bar alla saker i sin väska och rörde sig i så stora områden.

Anna Sundelin frågade kollegan Johanna Wassholm om hon visste någonting om de karelska handelsmännen och frågan växte till flera frågor.

– På något vis blev jag sedan inblandad i det här projektet. Det jag tycker är mest intressant är vad de här föremålen betyder för de människor som köper dem. Många föremål är helt vanliga vardagsbruksföremål, men sen finns det nya saker som på något sätt kopplar till ett modernare sätt att leva.

Text: Nina Edgren-Henrichson