13.4.2023 - 08:00, Yrsa Lindqvist

“I love my car” – berättelser om bilen

Foto av bilar i stadsmiljö 1962
Fram till 1962 krävdes tillstånd för bilimport. När lagen slopades ökade antalet bilar snabbt, i takt med att också levnadsstandarden höjdes. På 1970-talet fanns det redan gott om olika bilmärken. De amerikanska bilarna kallades ofta Dollargrin, ett namn som ursprungligen anspelade på den kromade grillens utformning på märket Buick. Foto: Eeva Rista/ Helsingfors stadsmuseum

Bilen är både älskad och hatad men det är de varma känslorna som dominerar i de berättelser som sändes in till SLS arkiv, som svar på frågelistan Berättelser om bilen. Insamlingen gjordes i samarbete med Finska Litteratursällskapets arkiv med anledning av att det är 60 år sedan regleringen av bilimport avskaffades i Finland. Fram till 1962 krävdes nämligen tillstånd att importera en bil.

På svenska var det 24 och på finska 54 personer som delade med sig av sina bilminnen. Frågelistan inleddes med frågan ”Vad betyder bilen för dig?”. Betydelsen varierar under olika perioder i livet, men för de flesta som svarat har bilen i något skede framför allt underlättat vardagen:

För mig är bilen en maskin som underlättar min vardag, så som disk- och tvättmaskin. I det avseendet I love my car. Den hjälper mig. (Kvinna f. 1970)

Fem bilar på rad framför Strömfors fabrik 1960
Ingen bilfärd utan chaufför är fortsättningsvis ett faktum även om planer på förarlösa bilar är långt framskridna. Här poserar A. Ahlströms chaufförer med sina fordon framför Strömfors fabrik år 1960. Foto: Okänd/Lovisa museum
Foto av bilkorsning i Helsingfors 1957
Skillnaden och Mannerheimvägen i Helsingfors. År 1957 fanns det allt som allt sex trafikljus i hela staden; fem i livliga korsningar och en för fotgängare. Foto: Ateljé Roos/Helsingfors stadsmuseum

Barndomsminnen

Barndomens bilminnen handlar ofta om gemenskap. Det kunde vara trångt i bilen med syskon och föräldrar och kroppsminnet har registrerat värme och synintryck. Det är lätt att konstatera att trafiksäkerheten skärpts en hel del under de senaste decennierna. I Finland blev det obligatoriskt att använda bilbälte i framsätet 1975 men först 1983 kunde man bli bötfälld. För passagerare i baksätet blev det obligatoriskt med bilbälte först 1987.  

När jag var barn i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, användes inga säkerhetsbälten i baksätet. Jag minns att föräldrarna någon gång fällde ner baksätet så att jag och min bror kunde ligga ner under våra bilresor med familjen i pappas SAAB 96. Men om vi skulle ligga så, så var det viktigt att inte ligga med huvudet mot bilens baklucka för att inte andas in avgasen. I ett skede var vi flera barn och en stor hund som skulle samsas om baksätet och bagageutrymmet i coupe-modellen. Idealet var ju om hunden hölls i bagageutrymmet och vi barn satt i baksätet, men det hände ofta att hunden blev nervös och kom kravlande över baksätet. Vem går dit bak? Vi kom snabbt överens om vem av oss barn som kravlade över och satt i bagageutrymmet resten av färden. Det var också en rätt så rolig plats att sitta på, annorlunda utsikt att titta bakåt genom bakrutan eller lägga sig ner på rygg och se upp mot himlen. (Kvinna f. 1976)

På längre bilresor, ibland också kortare, kunde tiden kännas lång. Då har sång varit ett bra alternativ att fördriva restiden.

Jag minns hettan i bilen före AC blev vanligt, hur vi öppnade fönstren för att få in lite frisk luft. Vi syskon åt ärter på bakbänken och slängde ut ärtskidorna genom fönstret. Sjöng med i Sås och Kopp från C-kassett eller CD som mamma kommit ihåg att packa med. (Kvinna f. 1994)

Bilar och personer i stadsmiljö 1969
Bilarnas färger har inte förändrats nämnvärt trots att modet och bilmodellerna ständigt utvecklats. Vita och röda bilar finns det gott om också idag. Mannerheimvägen 1969. Foto: Kari Hakli/Helsingfors stadsmuseum

Första bilen

Beroende på bosättningsort och transportbehov har bilköpet aktualiserats under olika perioder i livet. Eller så har bilen känts som ett onödigt inköp trots körkort, exempelvis för att man bor centralt och väljer taxi de gånger när bil skulle behövas.

För ungdomar på landsbygden är körkort och bil en fråga om frihet. Men också i huvudstadsregionen kan körkortet vara en markör för vuxenlivet.

Bussåkandet blev starkt förknippat med att vara barn och inte kunna köra bil. Jag föreställde mig att så snart jag var gammal nog skulle jag byta bussen mot moped, sedan egen bil. Så hade mina föräldrar gjort, berättade de, och så såg jag mina äldre kusiner göra. (Kvinna  f. 1994)

Män som står kring sportbil i affär 1969
Sportbilar har ofta upplevs åtråvärda. En Opel GT drar blickarna till sig i en bilaffär 1969. Foto: Rafael Olin. SLS/Rafael Olins fotosamling (ÖTA 112)

Fortfarande ses bilar som en manlig domän vilket inte minst märks när det gäller att köpa bil. Ändå har kvinnor numera lika stor erfarenhet av att äga och köra bil som män.

Kommer ihåg min första bil, min första kärlek. Peugeot 205 blå. Jag hade just fyllt 18 och var med min far och kollade på bilar. Året var 1989 och jag blev så fruktansvärt dåligt bemött i alla affärer men så höll vi på att ge upp men stannade vid en liten bilaffär i Karis. Där stod den, smutsig och ratad men fick underbar betjäning och bilen blev min bästa vän. (Kvinna f. 1971)

Då jag 1963 erhöll mitt körkort, fick jag låna en bil av våra bekanta. Märket kommer jag inte ihåg, men på bilen stod Alfalaval, mjölkningsmaskiner. Det var en stor paketbil. Åkte med min väninna till Kotka havsdagar via Langinkoski. Vi körde turvis. Det var min första upplevelse med bil och spännande att själv köra. (Kvinna f. 1945)

Foto av en Fiat 500 år 1964
Jämfört med dagens bilmodeller var Fiat 500 en väldigt liten bil. Lönkans gård mot Tölö torg i Helsingfors år 1964. Foto: Okänd. SLS/ Helsingforsbilder (SLS 2227)
Foto av framlykta på bil
Detaljerna på bilen är viktiga och särskiljer modeller och märken från varandra. Här billyktan på en Austin A40 år 1962. Foto: Rafael Olin. SLS/Rafael Olins fotosamling (ÖTA 112)

Jag minns dem alla, mina bilar

Kring båtar vilar ett romantiskt skimmer, de talas om i femininum och ges vackra kvinnonamn. Många är sångerna om båtar. Om bilar besjungs är det främst resan, rörelsen eller friheten som beskrivs, inte bilen som objekt. Men det är häpnadsväckande att läsa i frågelistsvaren hur noggrant livets bilar räknas upp. De beskrivs utgående från sitt märke, sina köregenskaper och ofta också vilka problem som varit signifikanta.

En av de tidiga var en gul Renault 4 L, den med växlingsspaken som man fick dra i, hög och med osäker balans och kugghjul i hårdplast, snart utbytt mot Peugeot 403 i flera omgångar, med det trevliga rasslandet från kedjedriften, sedan en Opel kadett där man kom åt allt i motorn. Utrymmet under huven var stort, motorn liten. Därpå en sexcylindrig Ford Granada med kickdown, den for iväg som en pil och slukade säkert ett par liter milen. En omöjlig bil att ha med dagens drivmedelspriser, de allra flesta är säkert skrotade sedan länge. Därpå hade vi en lite behändig, snabb och fin BMW som dock fattade eld på en motorväg (den hade stått avställd, mekanikern hade inte sett att ledningarna var uttorkade) och som hamnade på bilkyrkogården, det var beklagligt. Aldrig en Volvo, aldrig en SAAB, men flera Peugeot 404. [...] "Finaste" bilarna jag ägt är Rover 105S 1958, Chrysler Signet V200 HT 1964 och Subaru Legacy Kombi 2,2 1991. Nuvarande Seat Ateca 2019. Bil som jag trivdes bäst med var Peugot 404 1966. (Man f. 1942)

Foto av bilfälg
Krom var länge ett viktigt material för detaljer, helst skulle bilen vara ren och blank så man kunde spegla sig i kromen. Foto: Karl Alfred Nyström. SLS/Karl Alfred Nyströms fotografisamling (ÖTA 139)

Trots massproduktion förefaller många bilar förr eller senare få sina egenheter som gör just dem speciella, åtminstone för sina ägare.

Min första egna bil var en Datsun Cherry. Jag tog lån från banken mins jag, 10.000 mk. [...] När det var dags att skrota den hade jag sån separationsångest så vi kom överens med ”skrot-Nisse” att alltid då vi träffas och jag frågade ”Hur mår Cherry?” skulle han säga BRA, bara BRA! Sen har jag haft Honda accord, Renault clio (där for kamaxeln och ventilerna), Skoda (började ryka blå rök) och kallades därför The Black Pearl. Sen ägde jag en Nissan som kallades Nissi pissi, den tappade tanken. (Kvinna f. 1973)

Foto av bils utsikt genom vindruta
Gamla Borgå sett genom bilrutan. Foto: Karl Alfred Nyström. SLS/Karl Alfred Nyströms fotografisamling (ÖTA 139)

Resa med bil

När personbilen så småningom blev var mans transportmedel revolutionerades möjligheterna att resa, både inrikes och utrikes. Bilresor var populära på 1960- och 1970-talen och kraven på bekvämlighet var inte lika stora som idag, ett tält kom man långt med och det var ju också möjligt att sova i bilen.

Min första bil, en Renault 4 årsmodell 1967, köpte jag hösten 1978. Jag hade haft ett bra sommarjobb och tyckte jag hade råd med bil. I april åkte vi till sjöscoutledardagarna till Jeppis och konstaterade att om bilen klarar det så klarar den vad som helst. Sagt och gjort, några veckor senare startade tre personer med målet Amsterdam. Resan gick över Sverige via Danmark och Tyskland till Holland. I Danmark körde vi ned på en strand och fastnade. Fyra starka personer bar upp bilen till vägen och vi var en erfarenhet rikare. Under färden sov vi i bilen och i tält. (Man f. 1956)

En campingplats med tält och bilar på 1960- eller 1970-talet
Många är de som minns bilsemestrar med tält på campingplatser både i Finland och utomlands. Sandö campingplats, Vasa. I förgrunden en Volvo PV 544 från Norge. Foto: Rafael Olin. SLS/Rafael Olins fotosamling (ÖTA 112)

I Finland är vi vana vid stränga besiktningsmän och att allting i bilen måste fungera för att trafiksäkerheten ska garanteras. Så är det inte i alla länder och utomlands har flera mött ett och annat fordon som inte skulle rulla på de finländska vägarna. Ibland framkallar minnet förtjusning, ibland förfäran.

Min budget var anspråkslös, så jag liftade mycket på fritiden. Alla tänkbara fordon stannade för mig, bland dem en T-Ford i skröpligaste skick. Den unge, överlycklige killen som körde åkdonet, sittande på en vanlig köksstol, hade införskaffat det samma dag för en dollar. Lift fick jag så långt han skulle, själv satt jag på min kappsäck. Än i dag minns jag skakningarna, som om bilen drabbats av frossa. Stora rostflagor föll i mitt hår och på mina kläder. (Man f. 1938)

Foto av bil som hissas upp på fartyg
Innan bilfärjornas tid lyftes bilarna var för sig upp på däck. Att ta bilen till Sverige var betydligt mer omständligt än nu. Foto: Foto: Karl Alfred Nyström. SLS/Karl Alfred Nyströms fotografisamling (ÖTA 139)

När det gäller att åka bil kan resan vara viktigare än målet. Länge åkte man ”ut och åka”, på måfå som ett sätt att umgås i rörelse. Numera är det för dyrt att nöjesköra och klimatförändringen gör det dessutom till en samvetsfråga. Men det fanns en tid då det här med avgaser inte togs så allvarligt, varken utanför eller inuti bilen.

Min mamma hade en pojkvän G som körde taxi på 1980-talet. När han var ledig packade vi in oss och for ”ut o köör”. Oftast var det G som körde, min morbror E på passagerarsidan (som rökte pipa i bilen, och G rökte Marlboro med fönstret lite öppet) och i baksätet satt min mamma, jag, min morbrors fru och hennes två barn. Så for vi runt om i nejden. (Kvinna f. 1973)

Inte bara transport

Vi vet att mängden fossila utsläpp måste minska för att nå uppställda klimatmål, framför allt måste trafikens utsläpp ner. Elbilarna blir småningom fler men än så länge är de dyra och inte heller en elbil byggs utan miljöpåverkan. I debatten ställs ofta privatbilism och kollektivtrafik mot varandra, medborgarna måste börja åka kollektivt, men det är svårt att uppnå.  Dels är det många platser som inte nås med buss eller tåg,  dels handlar privatbilism om så mycket mer än en transportsträcka.  

Privatbilism handlar inte om att rationellt flytta sig från punkt A till B. Rationellt sett är bilar ju mycket svåra att motivera med några som helst vettiga syften. De borde underkännas redan på grund av faktumet att det inte på riktigt finns några "miljövänliga" bilar, inte ens elektriska, eftersom redan tillverkningen av en bil i alla lägen kan klassas som en miljökatastrof. Privatbilism handlar förstås om frihet. Frihet att sticka när man vill. (Man f. 1963)

Foto av gata med parkerade bilar
Bilen ger frihet och rörlighet men är också ett problem i stadsmiljö. Parkering är dyrt och platserna begränsade. En stor del av tiden står bilen dessutom stilla och oanvänd. Foto: Janne Rentola. SLS/Fotografisamling med Helsingforsmiljöer (SLS 1992)

De flesta som skrivit om sina bilminnen nämner friheten. Bilen gör dig oberoende, du åker när det passar dig och din tidtabell. Men för ungdomar kan bilen dessutom vara en fristad där man kan umgås. I citatet nedan nämns även mer svårfångade känslor, bilresan som ett tillstånd, en tillvaro i ett ingenmansland mellan två platser.

Som uppväxt i Österbotten är det ju klart att jag har umgåtts genom att "far ut å kör" (dock alltid som passagerare), och även om jag själv hellre hade gjort något annat så var det i flera fall det bästa alternativet. Om man fortfarande bor hemma hos sina föräldrar kan bilen vara det enda stället att umgås i fred, i synnerhet under vinterhalvåret.[ ...] Bilen var också annars ett ställe där jag kunde slappna av. För när jag satt i bilen (som passagerare, alltid som passagerare. Har ytterst sällan njutit av att själv köra) var jag alltid på väg från ett måste till ett annat, men just den där stunden i bilen kunde jag inte göra något, och därför kunde jag slappna av. (Kvinna f. 2000)

Bilen är en slags icke-plats i rörelse. I det mörka baksätet kan man låtsas befinna sig i en musikvideo och föraren kan, trots att körningen kräver en viss koncentration, låta tankarna flöda fritt.

Kvinna som poserar vid en vit bil
Erik och Doris Alftan bilade år 1965 från Iran till Finland, genom Irak, Jordanien, Syrien, Libanon och vidare till Venedig med båt. De turade om att köra bilen, en vit Volvo Sport Amazon. Foto: Erik A. Alftan. SLS/Erik och Doris Alftans arkiv (SLSA 1024)

Jag unnar mig ibland att också köra bil i all min ensamhet fastän det inte är ekonomiskt. Bilkörningen inger mig nån slags frihet, jag kan välja vartåt jag svänger ratten och hur jag fördriver tiden. Tankarna flödar och får en massa nya idéer på vad jag skall göra framöver. (Kvinna f. 1968)

Det har redan kommit fram att en bil kan vara mycket mer än ett transportmedel. Framför allt män får tidigt ett förhållande till bilar via leken. Leksaksbilen är en lika ikonisk och symbolisk leksak som dockan.  

Som barn lekte jag med små leksaksbilar i sandlådan, de betydde mycket för mig, jag brukade ge dem röster och de pratade med varandra. Jag var ett barn som hade svårt att förstå det sociala spelet och drog mig gärna undan andra barn och familjeliv, till den trygga och lugna ensamheten, men egentligen vara jag inte ensam - bilarna vara där, de tröstade mig, de var trygga, de höll mig sällskap - eller de var lika ensamma och förstod sig inte heller på världen och människorna. (Kvinna f. 1967)

Slutligen

Ett frågelistmaterial belyser tankar och känslor som nästan aldrig annars skrivs ner. En del minns fakta, andra känslotillstånd eller händelser, bilder, situationer. Citaten ovan ger en fingervisning om de berättelser som den här gången sändes in till arkivet. Bilar som tema framkallade också drömmar, drömmen att uppleva en Formel 1-resa, drömmen att en gång i livet äga en ny bil som inte ständigt ska in på verkstad och visioner om ny teknologi och miljövänligt bränsle. Ett varmt tack till alla som delade med sig av minnen och tankar som nu arkiverats hos SLS för att användas i forskningssammanhang. Bland alla som svarade har vi lottat ut 5 böcker.

Kvinna som poserar vid en blå bil
Skribenten, förste arkivarie Yrsa Lindqvist, poserar vid sin Volkswagen Typ 1 ("bubblan") någon gång på 1980-talet. Foto: Privat.

Lägg till ny kommentar