Finlandssvenskar ses ofta som en priviligierad grupp, men historikern Hanna Lindberg konstaterar att minoritetsgrupper inom språkminoriteten är mer utsatta. De är de sista att få service och de första att förlora den. Lindberg har forskat om hur man på 1900-talet arbetade för att också barn med funktionsnedsättning skulle få vård på svenska.
Den finska välfärdsstaten utvecklades långsamt efter andra världskriget och på 1950-talet planerades saker man ännu inte hade råd med. Bland finlandssvenskarna var en av frågorna hur den lagstadgade invalidvården skulle ges på svenska. Hur skulle man se till att en ganska liten, geografiskt splittrad grupp med många olika behov skulle ha tillgång till samma rehabilitering, utbildning och institutioner som finskspråkiga.
Historikern Hanna Lindberg har som en del av forskningsprojektet Minoritetsvälfärd och reproduktion: professionaliseringen av den finlandssvenska befolkningsfrågan 1945–1990 riktat in sig på personer med funktionsnedsättningar. Hon har undersökt hur man arbetade för och såg till att också barn med intellektuella funktionsnedsättningar hade rätt till vård på svenska. Diskussionerna pågick i flera årtionden innan centralanstalten Kårkulla i Pargas startade sin verksamhet 1960.
Lindberg förklarar att det tidigare under 1900-talet fanns några hem för barn med funktionsnedsättning, till exempel Rinnekoti (Rinnehemmet) i Esbo. Dessa tog emot
svenskspråkiga men det fanns ingen garanti för att de skulle få vård på svenska och därför behövdes egna svenskspråkiga lösningar. Redan 1956 – och därmed några år före Kårkulla – började Barnens by i Borgå ta emot personer som var lindrigt intellektuellt funktionsnedsatta. Men Kårkulla blev en institution för alla grader av funktionsvariation.
Lindberg har också forskat i utvecklingen av vård för barn med cp-skada. Folkhälsan öppnade i slutet av 1950-talet en cp-poliklinik och en cp-avdelning med argumentet att också svenskspråkiga barn med cp-skada har rätt till samma vård som finskspråkiga.
‒ Om barn bara får vård på finska kommer de att förlora sitt svenska modersmål, och vad händer när de en dag får lämna vårdinrättningarna och institutionerna och komma hem till sina familjer igen och inte kan svenska?
Lindberg berättar om sådana fall där familjer valde att övergå till att tala finska eftersom barnen hade glömt sitt svenska modersmål i vårdinrättningen.
Försvunna facktermer
Lindberg har använt sig av material från Folkhälsans arkiv och Nationalbibliotekets digitaliserade tidningsbibliotek. Materialet avslöjar en intressant språklig förändring av hur man omnämner den grupp som Lindberg studerat.
‒ I våra öron låter termerna verkligen hemska, men till exempel användes ’idiot’ som en fackterm på 1950-talet. Det sågs inte nödvändigtvis som nedsättande utan det var en kategori av intellektuell funktionsnedsättning, eller sinnesslöhet som de skulle ha sagt då.
Så kallade ’idioter’ ansågs ha en intellektuell ålder på 0–6 år, ’imbeciller’ 6–9 år och ’debiler’ 9–12 år.
Dessa exempel visar att det fram till mitten av 1900-talet med dagens mått mätt användes väldigt nedsättande termer om personer med funktionsnedsättning. Också det allmänna ordvalet visar på en snabb begreppslig utveckling som skett fram till i dag.
‒ Först hette det ’sinnesslö’ och sedan ’mentalt efterbliven’ och efter det ’utvecklingsstörd’ och nu pratar man om intellektuellt funktionsnedsatt.
Varför är det viktigt att forska om just detta ämne?
Lindberg anser att minoritetsforskning överlag är viktig. Det hon forskar om i sitt delprojekt handlar rentav om ett dubbelt minoritetsskap, det vill säga personer som var både funktionsnedsatta och svenskspråkiga.
‒ Även om finlandssvenskar ofta ses som en privilegierad minoritet blir det tvärtom med minoriteter inom minoriteten. Denna grupp är oftast mest utsatt för olika förändringar. Ser man på välfärdsstatens utveckling är de både de sista att få service och också de första att förlora den, vilket också de senaste årens nedskärningar inom stöd för tredje sektorn ger bevis på. Speciellt tillgången till svenskspråkig service har drabbats, säger Lindberg.
Trots att projektet undersöker en relativt modern tid, visar forskningsresultaten på en intressant historisk utveckling. Som exempel tar Lindberg något i dag så normaliserat som tvåspråkiga familjer. På 1950-talet väckte de starka reaktioner.
‒ I Vasabladet och i Hufvudstadsbladet finns flera exempel på debattstormar kring frågan om så kallade blandäktenskap, där man till och med tar till rasargument; finsk- och svenskspråkiga representerar två olika raser och det inte är meningen att de ska blandas med varandra. Det finns väldigt mycket i vår närhistoria som fortfarande är outforskat.
Krisstämning när andelen finlandssvenskar minskade
Hanna Lindberg leder forskningsprojektet Minoritetsvälfärd och reproduktion: professionaliseringen av den finlandssvenska befolkningsfrågan 1945–1990 vid Åbo Akademi. Där studerar hon och hennes forskargrupp utvecklingen av den finlandssvenska befolkningsfrågan under andra delen av 1900-talet.
Med befolkningsfrågan avses olika program och strategier för att säkerställa antalet svenskspråkiga i Finland. Det här var en tid då finlandssvenskarnas andel minskade: från 14 procent på 1880-talet till 6 procent på 1980-talet. Det här skapade stor oro bland finlandssvenskar, politiker och experter för hur det skulle gå för finlandssvenskarna och det svenska språket när andelen hela tiden sjönk drastiskt. Speciellt efter 1940 när andelen sjönk under 10 procent blev det krisstämning. Befolkningsfrågan handlade även om befolkningens hälsa och välfärd.
Projektet håller sitt slutseminarium i SLS festsal på Riddaregatan 5 i Helsingfors och via stream den 21 oktober 2026 kl. 13–17. Seminariet är öppet för alla. Läs mer här.
Läs också projektets temanummer av Historisk tidskrift för Finland.