Vilka möjligheter kan digitaliseringen föra med sig när det kommer till litteratur och poesi? Hilda Forss vill framhäva hur digitala verktyg som AI kan leda till gränsöverskridande poesi och nya former av författarskap. Hon studerar tre nordiska poeter och deras verk i sin doktorsavhandling.
Forss är doktorand i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och skriver en avhandling om användning av digital teknologi i nordisk poesi. Intresset för det digitala kan spåras både till hennes bakgrund i grafisk design och till en magisterkurs som öppnade hennes ögon för den medierade verklighet vi oundvikligen lever i. Denna ”medieblick” följde med henne även efter kursen och ledde till en magisteravhandling om digitaliseringens påverkan på litteraturen och poesin. Samtidigt väcktes också lusten att forska vidare. Forss omarbetade sin magisteravhandling till en akademisk artikel, som nu utgör en del av den artikelbaserade doktorsavhandlingen.
– När jag skrev magisteravhandlingen insåg jag att det finns så många aspekter av det här. Jag kände mig inte färdig med det jag höll på med så jag ville helt enkelt fortsätta.
Forss har reflekterat mycket över mediets och programkodens funktioner i de analyserade verken samt hur dessa påverkar läsupplevelsen. Med medium avses det format som verket är skapt i, till exempel en kodexbok eller webbsida. Programkod är den kod som utgör ett datorprogram. En algoritm är en form av programkod, vars uppgift är att göra en specifik uträkning. Genom att inte bara undersöka text, utan också verkets medium och materialitet, kan verkets olika byggstenar granskas och förstås i förhållande till varandra. De fysiska egenskaperna, såsom en boksida, en skärm eller ett typsnitt har alla en viss materialitet som spelar en viktig roll i hur vi upplever ett verk.
– Jag tänker att varje verk ska använda det medium som är bäst lämpat för det verket. Och för vissa så är det en fysisk bok, men för andra är det något digitalt, till exempel rörlig bild eller AI.
Varför just poesi?
Poesin råkar vara den litteraturform som står i centrum för den elektroniska litteraturen. Orsaken till det här bottnar enligt Forss i poesins karaktär: poesin har alltid varit utmanande och experimentell, och lekt med form och medium på intressanta sätt. Dessutom är poesin en ljudbaserad konstform som ofta läses upp. Det här kan sänka tröskeln för att arbeta med till exempel videobaserad poesi.
Forss uppmärksammar också poesins centrala plats inom elektronisk litteratur som en marknadsfråga. Det finns inte lika mycket pengar i elektronisk litteratur, och förlagen ser nödvändigtvis inte nyttan i att satsa på nya programkoder eller innovativa algoritmer.
– Poeterna är kanske från början mer inställda på att de inte kommer att tjäna pengar. Då finns det mera utrymme för att experimentera.
Poeter eller konstnärer?
De tre författarskap som Forss studerar är alla nordiska: Cia Rinne, Ralf Andtbacka och Johannes Heldén. Flera av dem arbetar tvärkonstnärligt, exempelvis med musik och bildkonst. När poeter använder andra uttrycksformer – som musik eller visuell konst – blir poesins gränser en tolkningsfråga. Om vi upptäcker poetens ord inramade på en vägg i ett galleri, beror vår tolkning på just den kontexten och på vad vi redan vet om skaparen. Känner vi till Cia Rinne som en poet eller möter vi henne som en konstnär under en vernissage? Är det vi ser poesi eller något annat? Forss är intresserad av just dessa frågor – hur verkens kontext formar upplevelsen.
Materialet och tiden
Den största utmaningen som Forss har stött på i sin forskning är väldigt konkret: digitala verk föråldras. Johannes Heldéns Väljarna från 2008 är skapat i Flash, en äldre teknologi som var populär bland digitala poeter tidigt 2000-tal men som inte längre uppdateras. För att komma åt verket måste man installera tillägg. Andra verk försvinner helt och hållet eftersom webbsidorna slutar fungera. Det är alltså inte självklart att man kommer åt verken.
– Om man har ett verk på en hemsida som inte längre funkar så vill man kanske inte betala för att det ska finnas kvar där.
Den snabba teknologiska utvecklingen märks även i hur verken upplevs. Ett digitalt verk känns alltså mycket snabbare gammalt eller ”old school” än ett icke-digitalt verk. Forss illustrerar det här med ett exempel:
– En tjugo år gammal webbsida känns lätt uråldrig i jämförelse med en tjugo år gammal bok.
Författarens död och återfödelse
Generativ text och AI uppmanar oss att granska underliggande antaganden om kreativt skapande. Några av de verk som Forss studerar, särskilt Evolution av Johannes Heldén, spelar med tanken om vad som händer när man ger över sitt aktörskap till AI. I Evolution skapar Heldén tillsammans med programmeraren Håkan Jonson en AI som genererar poesi baserad på hans tidigare poesi. Heldén skriver i verkets abstrakt att han nu har blivit ersatt av AI:n och därför är färdig som poet, vilket enligt Forss uppfattning leder till att han paradoxalt nog blir extremt närvarande i verket.
– Det handlar väl mycket om att den romantiska föreställningen om författargeniet uppluckras. Det syns särskilt när man rör sig i multimodal poesi som använder sig av många olika konstformer. Man har en programmerare, en filmare, en författare. Det är många involverade i utgivningen av en bok, men det blir lite annorlunda här, författaren tar en mindre roll.
Verken undersöker alltså författarens föränderliga funktion och roll och ställer frågor kring algoritmen och programkoden som poetiska verktyg. Enligt Forss inger de hopp och bekräftelse kring att utvecklingen inte endast behöver vara så dystopisk som den allmänna diskussionen låter förstå.
– Kanske den här romantiska bilden av författargeniet kunde dö bort lite. Inget är ju någonsin skapat i ett vakuum; även om man har skrivit texten själv så tar man in allt som man läst tidigare. All kultur och konst och litteratur som man upplevt tidigare påverkar en medvetet och omedvetet. Kanske borde vi omfamna det lite mer.
Forss använder sin egen doktorsavhandling som exempel. Texten hon skriver är starkt påverkad av hennes akademiska kontext, såsom handledarna, granskarna och seminariet där hon lägger fram delar av sin avhandling. Hon beskriver avhandlingen som en kollektiv process.
– Det har hänt helt konkret att jag på ett seminarium eller av en granskare fått bitar av analys som jag själv inte hade tänkt på. Det är så det funkar. Genom samtal och kommentarer utvecklas man hela tiden, och utan de kollektiva insatserna som är inbakade i den vetenskapliga processen hade texten varit en helt annan.
Teknologins gränser
Forss betonar att man definitivt också bör ställa sig kritisk till teknologins oförutsägbara utveckling. Samtidigt påpekar hon att det är viktigt att utforska de möjligheter och verktyg som den digitala teknologin erbjuder.
– Att använda teknologi gör oss till människor. Språket är en teknologi, såsom pennan vi skriver med. Redan innan Chat gpt kom använde vi hjälpmedel som Google translate, som också är en AI – men oftast ses inte det som problematiskt på samma sätt.
Det är dessa gränsdragningar som blir svåra, men samtidigt så intressanta för Forss.