Affärsmannen och författaren, konsul Victor Harald Hoving (1877–1970) gav i ett långt brev till SLS 1956 uttryck för sin oro över att »i kulturellt hänseende och för forskningen ovärderliga privatdokument förstörts eller förkommit genom oförstånd«. Samma år överlämnade han till SLS sitt eget familjearkiv – »hänförande sig till släkten Hovings liv i Finland«. För att bestrida kostnader föranledda av donationen överfördes samtidigt utfallande dividender från 250 aktier i Nordiska Föreningsbanken på en fond, som fick namnet Svenska litteratursällskapets Hovingska fond. Bankaktien hade då ett nominellt värde på 100 mark, varmed fondens grundkapital uppgick till 250 000 mark (6 800 euro). I sitt donationsbrev underströk Hoving att aktiens börsvärde låg på 250 mark styck.
För fondens avkastning bestämdes att den skulle användas »för forskning i och publicering av det Hovingska arkivet. Räcker medlen ej helt till för täckande av eventuella tryckningskostnader vid publicering av något ur det Hovingska arkivet må en del teckningsrätter säljas eller frågan på annat sätt ordnas. Ifall medlen inte tagits i bruk för ovannämnda publicering före år 1990, överlämnas fondens medel till Svenska litteratursällskapet i Finland för att användas för dess arkivs ändamål enligt närmare beslut av Sällskapets styrelse.«
I ett brevkort till Paul Nyberg, SLS:s dåvarande arkivarie, av den 31 januari 1959 beklagar Victor Hoving det faktum att donationen av arkivet aldrig kom till stånd. Han hade inte kunnat besluta sig för hur fördelningen mellan SLS och hans efterkommande skulle ske. Fondens avkastning användes i stället för sällskapets allmänna verksamhet.
Victor Hovings 92 år långa liv var ovanligt mångskiftande och innehållsrikt. Han föddes i Viborg, blev student som 16-åring och sändes till Tyskland för att utbildas i affärsbranschen. Hemkommen inträdde han i fadern Walter Hovings bokhandel, som han utvecklade till en av de största i landet innan han 1912 flyttade till Helsingfors. Under två år hann han verka som svensk vicekonsul i Viborg, vilket i förening med två år som finsk konsul i Stockholm 1920–21 gav honom den konsulstitel som först långt senare ersattes med titeln författare. Först var det dock affärsmannabanan som gällde fullt ut. I huvudstaden etablerade han sig inom tryckeri- och pappersbranschen, innehade under en tid aktiemajoriteten i Akademiska Bokhandeln och fungerade samtidigt som ordförande i Finska Bokhandlareföreningen. Affärerna i Helsingfors gick utmärkt under första världskrigets år och Hoving umgicks med guldålderns målare och skulptörer. Han förvärvade själv en fin samling med flera verk av Eero Järnefelt och Hugo Simberg, men gav också bort många tavlor bland annat till Konstföreningen. Hans mest kända donation, Järnefelts »Flora-festen« kan beskådas i Helsingfors universitets huvudbyggnad.
Under inbördeskriget fungerade Hoving först som överbefälhavare Mannerheims privatsekreterare och sedan som chef för högkvarterets livsviktiga finanskontor. Men krigsårens våldsamma inflation förstörde Hovings egna finanser, då hans tillgångar i kontanter och bankdepositioner förlorade största delen av sitt värde. En flyttning till Sverige och svenskt medborgarskap hjälpte inte upp saken, det blev flera svåra år i Stockholm och Paris.
På 1930-talet återvände Hoving till Helsingfors och levde ett stillsamt liv tills han 67 år gammal debuterade som författare. Hans första memoarbok En viborgare berättar för sina vänner utkom 1944 och memoarsviten avslutades 19 år senare med den fjärde delen Vänner och böcker. Författaren blev både läst och eftertraktad som skribent för företagshistoriker. Denna del av hans produktion inleddes 1947 och kom att omfatta åtta verk, bland dem några historiker om landets största industrier. Med sin egen bakgrund som affärsman och sin bekantskap med i stort sett med alla människor av betydelse i landet blev företagshistorikerna verk som på sin tid prisades som de bästa som skrivits.