I år har det gått 200 år sedan författaren, samhällsdebattören och kvinnosakskvinnan Adelaïde Ehrnrooth föddes. Hennes originalmanuskript, brev och pressklipp finns bevarade i vårt arkiv och hennes böcker finns i vårt bibliotek.
Adelaïde Ehrnrooth (1826–1905) växte upp på Sesta gård i Tavastland. Hon var dotter till generalmajor Gustaf Adolf Ehrnrooth och Johanna Christina von Platen, nummer åtta i en stor syskonskara och hängiven ägarinna till hästen Camilla.
Adelaïde var en begåvad flicka med skinn på näsan, men den tidstypiska utbildningen för högreståndsflickor, som även Adelaïde fick, innebar att man skolades till duglig maka, värdinna och spirituellt bordssällskap. I motsats till pojkarna i familjen fick flickorna inte utveckla sina personliga talanger, utan klämdes in i den normativa kvinnlighetens korsett. I sin biografi Adelaïde Ehrnrooth, kvinnospår i finländskt kulturliv (1928) skriver Helena Westermarck: ”Medvetet eller omedvetet för henne själv inriktades även hennes ungdomsliv i fåran av dessa missförhållanden, tills hon med egen kraft förmådde bana sin egen strömfåra genom livet.” Den strömfåran utgjordes av en för samtiden radikal hållning angående kvinnans ställning.
Ehrnrooth kom att författa ett tiotal skönlitterära verk som präglas av en tidstypisk lättsam kvickhet i tonfallet. Hennes samhällsskildringar utgör ett verklighetstroget fönster in mot hennes sociokulturella och språkliga högreståndsmiljö, och hennes tillfällesdikter och lyrik präglas också av tidens anda. Mycket av det hon skrev publicerades under signaturen ”A-ï-a”, men det var allmänt känt vem som stod bakom den. Från och med 1865 kunde man se signaturen under följetonger och noveller, bland annat i Helsingfors Dagblad och Helsingfors Morgonblad.
Kvinnan inget bihang
Det var som kvinnosakskvinna med starka egna åsikter som Adelaïde Ehrnrooth blev känd för eftervärlden. Intresset för kvinnans ställning väcktes delvis via John Stuart Mills essä The Subjection of Women (1869), som Ehrnrooth samma år refererade i Helsingfors Dagblad under rubriken ”En intressant samhällsfråga”. Här började Ehrnrooths ”journalistbana”, som innebar att hon under drygt trettio års tid berikade dagspressen med debattartiklar, följetonger, kåserier, resebrev med mera.
Ehrnrooth var den första kvinnan som verkade inom journalistiken i eget namn. Ledstjärnan i hennes polemik var jämlikhet mellan könen. Ehrnrooth propagerade för rösträtt för kvinnan och för kvinnans rätt till utbildning, förvärvsarbete och att själv få disponera över inkomst och egendom. Hon kritiserade skarpt att en kvinna, som enligt lagen vid fyllda 25 år var myndig, i och med äktenskapet underställdes maken, ”jämställd såsom omyndig med slafven, barnet och idioten”. Ehrnrooth ansåg att det var ”förnuftsvidriga lagbestämmelser”, i synnerhet om mannen i äktenskapet var en suput och slarver som med lagens rätt på sin sida fick dricka upp både hushållskassan och hustruns arvspengar. I sitt ”Causerie oss flickor emellan” (1873) uppmanar hon alla flickor att slopa ”kvinnans bestämmelse” och se sitt egenvärde: ”att enhvar av oss anser sig ega värde såsom individ för sig – icke blått som bihang till den egentliga menniskan, den sig så kallade ’skapelsens herre’”.
Resenär utan manlig följeslagare
Ehrnrooth var också en observant och vaken resenär och en tidig kvinnlig reseskildrare. Hon har kallats för ”den första kvinnliga turisten”. Tillsammans med systerdottern Rose-Marie Boije bar det 1876–1877 av till Frankrike och Italien, 1884 till Nordafrika och 1886 till Grekland, Egypten och Palestina. Resebreven hon skrev var tänkta som ”lättsmält lektyr i vänkretsen kring aftonlampan”, men lovordades i pressen som mycket mer än så. Skildringarna ansågs högintressanta och det var också lite spektakulärt att två kvinnor reste på egen hand, utan en manlig följeslagare. Också kvinnans ställning utomlands tangeras i resebreven. Ehrnrooth erfar en tydlig kulturkrock bland de arabiska kvinnorna och bemöts också själv med förundran, som både ogift och obeslöjad.
”Kvinnosakens Sven Duva”
Trots att Adelaïde Ehrnrooth fick mothugg för sina radikala åsikter firades hon stort på sin 70-årsdag den 17 januari 1896. Omkring 250 personer samlades på Societetshuset i Helsingfors för att fira hedersgästen. På Helena Westermarcks inledande hyllningstal svarade Ehrnrooth bland annat: ”Jag blev så att säga, kvinnosakens Sven Duva, som aldrig förstod att lyda ’maning till reträtt’ utan stod, fast ensam, besluten att inte släppa någon ’djävul över bron’. Jag menar, mina herrar och damer, att jag inte utan protester kunde tåla oförrätter mot mitt kön och kränkning av dess mest oförytterliga rättigheter. Och så gav jag ’höger om’ och ’vänster om’ med de enda vapen jag ägde – min penna och min tunga.”
Adelaïde Ehrnrooth var även en av grundarna av Kvinnoförbundet Unionen. Året efter hennes bortgång, 1906, infördes rösträtt för kvinnor i Finland, som första land i Europa och andra land i världen.
Vill du läsa mer?
- I SLS arkiv finns Adelaïde Ehrnrooths originalmanuskript, brev och pressklipp.
- Via Finna hittar man hennes böcker.
- I Nationalbibliotekets digitaliserade dagstidningar lönar det sig att söka på ”A-i-a” (inte på ”A-ï-a”).
- Via Kirjesampo får man ytterligare information om var man kan hitta hennes brev.
- På Litteraturbanken.se hittas flera av hennes digitaliserade verk i faksimil.
