Interaktionsforskaren Sara Rönnqvist vid Helsingfors universitet undersöker hur lekmän i små diskussionsgrupper lyfter fram sina favoritkonstverk. Hur argumenterar de för eller emot sin favorit, hur positionerar de sig under samtalen och hur interagerar de med varandra?
Rönnqvist undersöker videoinspelningar med grupper som diskuterar konst och analyserar samtalen i minsta detalj, sekund för sekund. En metod hon använder sig av kallas multimodal interaktionsanalys. Utöver språket studerar hon även kroppslig kommunikation som gester, blickar, kroppsorienteringar och -positioner. Hur hanterar deltagarna situationen socialt när de uttrycker enighet eller oenighet och framställer de sig själva som kunniga eller okunniga om konst?
–Det roliga med den här typen av forskning är att man kan komma åt hurdana funktioner också mindre detaljer i vårt verbala språk har och hur dessa hela tiden samverkar med vårt synliga beteende, som till exempel gester, blickar och kroppsorienteringar.
Konstverken med som part i diskussionerna
Materialet för det SLS-finansierade projektet På tal om konst: Talarpositionering och interaktionell kompetens hos L1 och L2 talare av svenska (förkortat TIK) utgörs av 19 fria, videoinspelade rundabordssamtal om konst med 3–5 deltagare i varje. Deltagarna är svenskspråkiga finländare (L1-talare) och andraspråkstalare av svenska (L2-talare). Samtliga studerar vid universitet, men inte estetik eller konstämnen, och räknas därför som lekmän på området. Framför sig på bordet har deltagarna fotografier av åtta konstverk som representerar bildkonst från olika tids- och stilperioder, från 1600-talet till 2010-talet.
Det är frivilligt för deltagarna att i slutet av samtalet välja ett favoritkonstverk och motivera sitt val. De flesta väljer att göra det. Enligt Rönnqvist är det intressanta då hur man väljer att annonsera och motivera sin favorit, samt hurdant bemötande dessa yttranden får av de andra deltagarna.
Även vilka verb de väljer är intressant: är det känsloverb eller mer mentala verb som används, som till exempel ”jag gillar den här” eller ”jag tänker på den här”?
– Väljer en talare att tala utifrån sig själv, sina preferenser och vad man på ett känsloplan tycker om eller utgår man från verket och motiverar sitt val utifrån dess egenskaper? Och hur ser interaktionen ut, blir det en diskussion där de andra kommer in och backar upp eller blir det mer en redovisning för vad jag valt och varför jag tycker det är bäst?
Utgångspunkten är att alla är lekmän och att ingen specifik deltagare har tolkningsföreträde, utan tolkningen förhandlar deltagarna om sinsemellan.
När någon positionerar sig som rätt säker med en lite lägre grad av inlevelse och inte lämnar luft åt de andra verkar det inte heller bli lika mycket diskussion.
– Där det i stället förekommer mer bitvisa och trevande resonemang med synlig kontakt, blickriktningar och högre grad av inlevelse verkar samtalet utvidga sig och leda vidare till mer utvidgad diskussion och argumentering för eller emot vissa verk.
Att också verken är med som part i diskussionerna tycker Rönnqvist är intressant i sekvenserna där deltagarna väljer sin favorit. Hon beskriver hur många pratar medan de resonerar och konsulterar verket genom att titta på det igen för att ta fasta på aspekter de uppskattar. De lyfter kanske upp bilden, pekar på den, vänder sig mot den. Bilderna av konstverken är både objekt man organiserar sig runt och subjekt man interagerar med och försöker förstå.
Strävan efter samförstånd
I april disputerade Rönnqvist på doktorsavhandlingen Turer, strukturer och gester. Positionerande praktiker i samtal om bildkonst.
I avhandlingen studerade hon hur deltagare med olika förkunskaper och rätt att utvärdera konstverk beskriver, värderar och tolkar bildkonst tillsammans, dels i gallerisamtal mellan konstnärer och konstkritiker, dels lekmän emellan.
Resultaten visade på en strävan efter konsensus i båda grupperna, men på olika sätt. Lekmännen modifierade sina uttalanden genom att till exempel lägga till uttrycket på något sätt för att kunna omförhandla och undvika att ta ansvar för tidigare yttranden.
I avhandlingen beskriver Rönnqvist hur en kritiker kan tona ner rollen som smakdomare för att ge plats åt konstnären och en mer jämbördig diskussion. Hon fann att i takt med att samförståndet kritikern och konstnären emellan ökar, stärker konstnären sitt aktörskap och tolkningsföreträde, och kan härigenom godkänna kritik, men på egna villkor.
Hennes forskning i TIK-projektet tar avstamp i avhandlingen. Projektet sysselsätter förutom Rönnqvist också projektledaren professor Jan Lindström och forskardoktor Sanna Heittola vid Helsingfors universitet till 2027. Heittola undersöker bland annat ordsökningar hos såväl L1- som L2-talare, dvs. hur deltagarna förhandlar om och letar efter passande svenska ord i sammanhanget.
Skillnader i förhållningssätt
I samtalen förekommer få öppna meningsskiljaktigheter.
Rönnqvist berättar att materialet kännetecknas av att eventuella meningsskiljaktigheter uttrycks väldigt subtilt, vilket enligt henne kan ha att göra med att det är frågan om lekmän, som inte nödvändigtvis känner varandra från tidigare.
– Därför blir det intressant att se på det multimodalt, det vill säga hur språket samverkar med gester, blickar och kroppsorienteringar. Vad är det som tyder på att det kanske fanns en viss meningsskiljaktighet ändå, även om den inte var direkt och rak?
Flera av deltagarna upplever att det finns ett facit eller ett ”rätt svar”. Där ser Rönnqvist en viss skillnad mellan dem som sysslat med konst som hobby eller till exempel har en släkting som är insatt i konst, och dem som inte har det. De förstnämnda verkar uttrycka mer direkt vad de själva tycker.
I anvisningarna inför samtalen betonas deltagarnas egna upplevelser och känslor, hur de skulle beskriva verken och de associationer verken ger.
–Men det blir ändå mycket tal kring vad tanken är bakom verket, vad konstnärerna tänkt, konstaterar Rönnqvist.
Föreställande håller ställningarna
Många av deltagarna uppskattar hantverksskicklighet och verklighetstroget måleri. Enligt Rönnqvist verkar det vara en genomgående tendens i samtalen att man lyfter upp att något är föreställande och verklighetstroget och att det finns en hantverksmässig eller teknisk kunnighet.
Det här stämmer överens med en konstsociologisk studie från 1990-talet där Maaria Linko studerade gymnasisters och yrkesstudenters mottagande av konstverk från olika stilperioder. Realistisk och föreställande konst uppskattades i båda grupperna i den studien.
–Det är över 30 år sedan, men samma kriterium lyfts upp fortfarande. Det är överraskande, jag hade trott att fler skulle vara postmoderna, skrattar Rönnqvist.
Hur man förstår begreppet realism tycker hon också att är intressant.
–Realism betecknar en viss konsthistorisk strömning, men begreppet har även en mer allmänspråklig betydelse. Det skulle vara intressant att undersöka användningen av orden realism och realistisk närmare.
Hur tycker du man ska närma sig ett konstverk?
–Öppet och nyfiket! Om du inte vet var du ska börja, försök beskriva det du ser. Man kan också se ett verk som former, ljus och kontraster och via den beskrivningen är det kanske lättare att komma in på tolkningar, associationer och betydelser vi själva ger konstverket.
Själv kom Rönnqvist in på bildkonst under en praktikperiod vid Finlands kulturinstitut i Danmark. Till arbetsbilden hörde galleriöppningar, samtal med konstnärer och konstkritiker och nätverkande verksamhet för att hitta kritiker eller kuratorer som ville skriva om finländska utställningar.
–Kultur i bred bemärkelse har jag alltid varit intresserad av och bildkonsten blev viktig för den egna självförståelsen i samband med den här praktikperioden.