34

Karl Emil Tollanders donationsfond

Emil Tollander Bildkälla: Svenska litteratursällskapet
År: 
1911
Grundkapital: 
50 000 mark
Fondkapital: 
1 456 753.64 €
Avkastning: 
58 270.15 €

Litteratursällskapets kanske mest kända fond, ur vilken det största årliga priset utdelas, härstammar från 1911. Men utan tre generationers samfällda strävanden att förkovra fonden hade den aldrig vuxit till sig som den gjort eller fått den dignitet den uppnått.

Donationsfonden fick sitt namn efter bankiren Karl Emil Tollander (1854–1911), vars hustru Elsa omsatte hans önskan att till SLS donera 50 000 mark (180 000 euro) att förvaltas till donators minne. Hans önskemål återspeglas i hustruns donationsbrev: »I syfte att befrämja sträfvandena för svenskt språk och svensk odling samt i någon mån motverka följderna af en mot dess sträfvanden kulturfientlig politik.« Vidare fastställdes att pris »utges för skönlitterära arbeten på svenska språket eller för vetenskapliga forskningsarbeten inom området för sällskapets verksamhet«. Efter kapitaltillskott från den Tollanderska släkten sedan 1950-talet har fonden från och med den 5 februari 1971 kunnat utdela de största enskilda prisen vid litteratursällskapets årshögtider. Fondens tillväxt och styrka blev en familjeangelägenhet.

Den tredje generationens representant, dipl.ekon. Ingmar Tollander minns sin far, förvaltningsrådet Rolf Tollander (1892–1975), som en person som högaktade sina föräldrar. Känslan för att med pietet förvalta arvet efter Emil och Elsa Tollander blev därför först en andra och sedan en tredje generations angelägna förpliktelse.

Karl Emil Tollander föddes i Helsingfors som son till den från Sverige inflyttade Johan Magnus Tollander och hans hustru Elvine, född Trompetter, från Estland. Inför bröllopet hemförde brudgummen sin unga brud från Reval med häst och släde över Finska viken. Parets hem, en trävilla med vacker trädgård, låg i Helsingfors dåvarande utkanter vid Hagasundsgatan, nuvarande Centralgatan. Emil växte upp i en stor syskonskara i ett hem med livligt umgänge. Ett liknande umgänge med sångare, musiker och konstnärer präglade senare hans eget hem.

Emil Tollander inskrevs i Tekniska realskolan i Helsingfors, på sin tid ett mellanting mellan industriskola och tekniskt läroverk. Efter avlagd examen blev han antagen till Polytekniska institutet, senare Tekniska högskolan. Ingenjörsstudierna fick ett plötsligt slut då han under en gymnastiklektion föll från ett redskap och fick en skada som visade sig bli bestående. När han sent omsider fick lämna sjukbädden var han svårt halt för resten av livet. En god familjevän ordnande arbete åt den olycksdrabbade ynglingen vid statsjärnvägarna. Emil hade tid och kvalifikationer för mycket mer än så: vid sidan av arbetet började han bedriva affärer med allt större framgång. Efter giftermålet 1888 med Elsa von Hertzen, enligt uppgift en bildad och samhällsintresserad dam, sköt affärsrörelsen fart och statens levebröd övergavs.

Han skapade under två decennier därefter en blomstrande bankirrörelse. Redan under sin livstid gjorde han sig känd som en förkämpe för sitt modersmål och svenska kultursträvanden. Redan före sin testamentariska donation till SLS hade han donerat en engångssumma på 25 000 mark. Litteratursällskapet hade nämligen föreslagit att ett statligt pris på ifrågavarande belopp skulle tilldelas skalden Hjalmar Procopé, men regeringen satte tummen ner. Donator räddade situationen med sin gåva och yttrandet att det »tycks verkligen vara nödigt för sällskapet att kunna stå för sig själv, oberoende av en politisk regering«.

Tack vare en växande förmögenhet kunde makarna Tollander unna sig en guldkant på livet. Hemmet i innerstaden fylldes efter hand med konstverk, främst av tidens främsta inhemska målare och blev också en uppskattad samlingsplats för konstnärer och vänner. Bäst tycks paret ha trivts på sin vackra sommarvilla Majniemi i Jollas, som inköptes i slutet av 1800-talet. Under några år i början av 1900-talet innehade makarna också Rastböle gård, vars skötsel dock blev för betungande.

Makarna Tollanders testamentariska förordnanden reflekterar deras intressen och prioriteringar. SLS som den största förmånstagaren fick sin givna plats med sin roll som förespråkare för svenskheten. Samtidigt uppfattades institutionen som ett bålverk mot tidens förryskning. När sonen Rolf, med annars utmärkta skolbetyg, kom hem med vitsordet 5 i ryska, lär pappa Emil ha varit nöjd med en siffra som var »just lämplig«.

Emil Tollanders eget handikapp resulterade i en donation på 25 000 mark till Föreningen för de lyttas bistånd. Makarnas intresse för svenskan som skolspråk kom till uttryck i en donation till Svenska folkskolans vänner på 10 000 mark och ett anslag på 2 000 mark specifikt för Nordsjö-Botby folkskola. Denna skola var något av ett skötebarn för makarna, också långt efter att de avyttrat Rastböle gård. Skolan fanns på gårdens marker och Emil Tollander hade under sin livstid för vana att vid årsavslutningarna överräcka ett stipendium åt skolans bästa elever, en gosse och en flicka. Med räntorna från den i testamentet fastställda summan skulle stipendierna garanteras i fortsättningen.

Efter sin makes död ägnade Elsa Tollander Nordsjö-Botby folkskola större uppmärksamhet än testamentet föreskrev. I en historik om skolan 1883–1922 uppges hon under en följd av 20 år ständigt ha ihågkommit de anställda vid den omhuldade skolan. När bespisningsfrågan vid folkskolorna aktualiserades på 1910-talet, men inte tycktes leda till resultat, tog fru Tollander ett eget initiativ: med en summa på 1 000 mark lade hon grunden till »Elsa Tollanders bespisningsfond vid Nordsjö-Botby folkskola«. Räntorna från fonden fick också användas till förplägnad av eleverna vid julfester och exkursioner.

Elsa Tollander var fem år yngre än sin man och överlevde honom med tolv år, då hon avled 63 år gammal i november 1923. Under sin änketid fullföljde hon inte bara sin makes filantropiska dispositioner, utan agerade också på egen hand, bland annat till förmån för kvinnorörelsen.

Sonen Rolf intresserade sig tidigt och med stigande ålder i allt högre grad för den Tollanderska fondens ställning och förkovran. Sin första synliga insats för fonden gjorde han då en särskild medalj instiftades 1930 för utdelning i samband med priset. Under mer än två decennier i slutet av sin levnadsbana bidrog han med donationer till fonden för att motverka den värdeminskning som inflationen förorsakat.

Rolf Tollander blev student 1910 från Brobergska samskolan i Helsingfors, juris utriusque kandidat 1918 och tre år senare vicehäradshövding. Han tjänstgjorde först vid olika ämbetsverk, bland annat som lagfaret industriråd vid industristyrelsen och biträdande föredragande vid justitiekanslersämbetet. År 1928 knöts han som notarie till Högsta förvaltningsdomstolen (hfd), där han verkade 1962 som förvaltningsråd och ledamot av domstolen till sin pensionering. Han redigerade också under några år hfd:s årsböcker och medverkade i fack- och dagspressen med juridiska artiklar. Särintresset, filatelin, blev även föremål för tidningsartiklar. Bland ett flertal styrelse- och revisionsuppdrag inom olika företag märks posten som styrelseordförande för Helsingfors Pant Ab 1962–72.

Hufvudstadsbladets mångårige kulturchef J. O. Tallqvist, ingift i den Tollanderska släkten, omvittnade i en nekrolog att Rolf Tollanders livslånga intresse bestod av konst, litteratur, humanistisk vetenskap och allmänna kultursträvanden. Sina mål dokumenterade han med donationer till Svenska litteratursällskapet och Svenska folkskolans vänner. Den första donationen, den Tollanderska medaljen som gav fonden dess kännetecken, blev ett uppdrag för medaljkonstnären Gerda Qvist (1883–1957). Hon komponerade en medalj som på åtsidan upptar Emil Tollanders porträtt i profil, medan frånsidan visar skaldernas bevingade pegas och en papyrusrulle på vilken pristagarnas namn och prisets årtal ingraveras.

Den första upplagan på 25 medaljer göts i Berlin, men formen förstördes vid ett bombardemang av staden under andra världskriget. När en ny upplaga behövdes i mitten av 1950-talet gjorde Gerda Qvist en ny modell, som i vissa detaljer avvek från den ursprungliga. Av konstnärliga och tekniska skäl präglades medaljen i mörkpatinerad brons vid Walter Schulzes konstgjuteri i Berlin. Medaljen tillverkades i 46 exemplar, av vilka Rolf Tollander överräckte ett exemplar till Finlands nationalmuseum och ett till konstnären. En tredje upplaga på 25 medaljer ombesörjdes av Ingmar Tollander och donerades av honom och hans syster Kristina till SLS vid dess årsmöte i Ständerhuset 1995. Arbetet utfördes vid en ateljé och ett gjuteri i Kottby i Helsingfors. Medaljen göts av metall som återvunnits ur gamla hisskugghjul. För utformningen stod Pertti Kukkonen (1954–), som gjort sig känd som medaljkonstnär och skulptör med flera arbeten under 2000-talet utförda också i betong. Kukkonen har blivit flerfalt prisbelönad för sin medaljkonst både i hemlandet och utomlands.

Efter en galopperande krigsinflation och en fortsatt penningvärdeförsämring under åren efter kriget skred Rolf Tollander 1953 till handling för att motverka den Tollanderska fondens krympande tillgångar. Han överlät då, till en början under fem år, avkastningen av aktier i ett flertal bolag till SLS. I sin motivering till donationen sade han att: »Avsikten med denna disposition är att i någon mån höja beloppet av det pris Sällskapet utdelar med fondens medel. Genom penningvärdets fall har fonden förlorat den betydelse den tidigare måhända haft och den motsvarar givetvis inte vad min fader hoppats och tänkt.«

Det första betydande tillskottet till fonden följdes under de följande decennierna av nya donationer och ett flertal omdisponeringar av dividender till litteratursällskapets förfogande. Redan i början av 1970 stod det klart att den Tollanderska fondens avkastning stigit till belopp som överskred de pris som årligen utdelades. Samtidigt diskuterade man inom SLS:s styrelse hur de bestämmelser som varit i kraft ända sedan 1886 rörande allmänna prisnämnden borde moderniseras, och hur litteratursällskapets pris kunde höjas till en bättre nivå. Rolf Tollander uppvaktades med en förfrågan huruvida en del av den Tollanderska fondens medel kunde användas för utökandet av sällskapets pris. Efter att ha funderat på saken meddelade Tollander att han kunde tänka sig att bidra till en engångsförhöjning av litteratursällskapets pris, men att målsättningen enligt honom borde vara att: »Tollanderska priset (ett odelat pris) utdelas enligt Sällskapets prövning antingen med räntebeloppet i dess helhet eller med skäligt befunnet belopp, varvid den odisponerade avkastningen komme att överföras till den Tollanderska fondens kapital; samt att slutskedet komme att innebära en utdelning av ett odelat pris med principiellt samtlig tillbudsstående avkastning.«

Åsikten beaktades när styrelsen i januari 1971 beslöt att litteratursällskapets stora pris inte skulle utdelas under innevarande år, ett beslut som sedan blev bestående. I stället kom räntemedel ur Stiftarnas fond i fortsättningen att användas för höjning av pris och stipendier, där det ansågs befogat. Tollanderska priset blev därmed från och med den 5 februari 1971 SLS:s största pris vid årshögtidens solenna utdelning.

Efter Rolf Tollanders död 1975 överfördes enligt hans önskemål nyttjanderätten till en större post aktier i fem bolag till SLS. För donationen svarade dödsboet bestående av hans andra hustru Helena Sylvia, född Mölsé, och deras barn Ingmar, född 1941, och Kristina, född 1943. Helena Tollander, 17 år yngre än sin man, avled år 2000. Samma år upphörde den då rådande avkastningsrätten, varvid den tredje generationens manlige representant kände det som sin plikt att fortsätta ge fonden tillskott i form av årliga dividender.

Ingmar Tollander föddes den 3 augusti 1941, blev student från Svenska lyceum i Helsingfors och diplomekonom från Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Bakom sig har han en karriär i näringslivets tjänst och som egen företagare utan lust att pensionera sig ännu vid närmare 70 års ålder. Han har varit anställd bl.a. vid företagen Airam, Centralandelslaget Enigheten och Onninen. Den egna verksamheten har omfattat disponentskap och ett företag för renovering av bostäder för olika stiftelser. Ett speciellt inslag i livet var åren 1975–78 som han ägnade åt missionsarbete i Namibia tillsammans med hustrun Helga.

Tillsammans har paret slagit vakt om släktens fortbestånd med fyra söner. De äldsta är etablerade på olika områden och den yngste, år 1987 födde Erik, ännu student vid Tekniska högskolan. Av de övriga sönerna är den äldste, Didrik född 1972, vd för ett ursprungligen finskt dotterbolag i Sverige och den två år yngre Vidar sjökapten och egen redare. När han tillsammans med fadern grundade Vidar Shipping Company Ltd med sedermera tre lastfartyg i utrikestrafik blev det pappans uppgift att sköta den landbaserade servicen inklusive penningrörelse och bokföring. Tredje sonen Reidar, född 1979, är musiker och kantor i Grankulla samt dirigent för Runebergskören.

Ingmar Tollander har också, förutom omsorgen om släktfonden, vårdat ett annat arv efter fadern och farfadern. Föremål för ett speciellt intresse är sommarvillan Majniemi på Jollas, som farfar Emil inköpte i slutet av 1890-talet, efter att först ha tittat på Zacharias Topelius mera svårtillgängliga Björkudden i Sibbo.