En parentes i litteratursällskapets fondhistoria utgör Konkordiaförbundet och de medel som mot en halv procent i provision förvaltades under tre år av oklara förhållanden under den ryska regimens slutskede. SLS mottog i december 1914 ca 99 000 mark (346 500 euro) som en donation av Konkordiaförbundet till en stipendiefond för kvinnor. Härtill kom 10 000 mark i en separat fond.
Konkordiaförbundet beskrivs i ett eget kort kapitel i SLS 50-årshistorik. Förbundet grundades samma år som litteratursällskapet med uppgift att insamla stipendiemedel för utbildning av unga kvinnor. Tanken var god, men förverkligandet försvårades av att förbundet var tvåspråkigt. Vid årsmötet 1914 var relationerna så infekterade att beslut fattades om upplösning av det ursprungliga förbundet. Dess allmänna fonder skulle delas på hälft och övergå till en svenskspråkig och en finskspråkig förening med bibehållande av namnet Konkordia. Under då rådande politiska förhållanden visade det sig omöjligt att grunda nya föreningar med juridisk status. Lösningen blev att de svenska och finska litteratursällskapen fick motta och förvalta respektive fonddelar.
SLS upplevde det av allt att döma som sin plikt att ta emot medlen »för understöd av svenskspråkiga medborgarinnor«, såsom det heter i ett styrelseprotokoll. Samtidigt garderade man sig med tanke på ett framtida, legaliserat Konkordiaförbund: »… fonden finge efter prövning överlåtas till detta nya sällskap.« Så skedde en kort tid efter Finlands självständighetsförklaring i december 1917. Svenska Konkordiaförbundet hade under året av frigörelse från Ryssland bildats i snabb takt, fått sina stadgar godkända av senaten och var från 1918 redo att ta över fondkapitalet. Parentesen avslutades i ömsesidigt samförstånd och SLS fick ett stort tack som räddare under tre nödår.