Hur har kvinnliga serietecknares ställning förändrats över tid i Finland? Kan feministisk humor krossa patriarkatet? Forskaren Leena Romu fokuserar bland annat på köns- och genusrelaterade frågor och hon intresserar sig speciellt för de bortglömda kvinnliga serietecknarna.
Den finländska seriehistorien brukar ofta spåras tillbaka till Alexandra Frosterus-Såltins bildserie Thomas i Brännby som publicerades 1858. Frosterus-Såltins åtta teckningar illustrerade alkoholkonsumtionens fallgropar och den moraliska problematik som nykterhetsrörelsen ville synliggöra.
Leena Romu arbetar inom det SLS-finansierade projektet Mångfald i finländsk seriehistoria: minoriteter och självrepresentation vid Åbo universitet. Hon berättar att det under mitten av 1800-talet ännu inte fanns någon etablerad seriekultur i Finland. Seriemediets betydelse växte gradvis i takt med att pressens roll blev större i samhället.
– Nya tidningar grundades på både svenska och finska. I takt med att konkurrensen om läsare ökade, började tidningarna använda serier som ett sätt att locka och engagera publiken, säger Romu.
Männen dominerade satirpressen
Projektet vid Åbo universitet närmar sig serieforskning från ett sociologiskt perspektiv. Det innebär att Romu är intresserad av de färdiga serierna i sig, men också av vilka lagbundenheter, förutsättningar, möjligheter och begränsningar som är kopplade till skapandet av serier.
Hon forskar med andra ord i vem som har haft möjlighet att teckna serier vid olika tidpunkter, och hur samhällets maktstrukturer har påverkat vilken typ av serier som blivit till. Ju längre bakåt i tiden vi går, desto större roll spelade klass för kvinnors deltagande i kultur och konst.
– Under 1900-talets första hälft har få kvinnliga serietecknare uppmärksammats. Satirpressen var ett mycket mansdominerat fält, där endast den unga Tove Jansson och hennes mor Signe Hammarsten-Jansson lyfts fram.
Romus forskning har ändå varit givande och fylld av överraskningar, eftersom den har lett henne till upptäckten av ett flertal bortglömda kvinnliga serietecknare. Hon nämner bland andra Kyllikki Malisto, som var aktiv inom den politiska satirpressen redan under 1910-talet. För Romu är fynd av det här slaget speciellt viktiga, eftersom de bidrar till en ny och mer äkta historieskrivning.
I slutet av 1970-talet började kvinnornas frånvaro på fältet uppmärksammas, och diskussionen om behovet av fler kvinnliga serietecknare tog fart. Romu beskriver hur enskilda kvinnor började publicera sina serier i slutet av 1980-talet samt hur många förhöll sig kritiskt till den snäva och stereotypa representationen inom mainstream seriekultur.
Med humor som verktyg
Det verkliga genomslaget ägde rum i början av 1990-talet när Johanna Rojola grundade serietidningen Naarassarjat (1992–1993). Tidningen var från början tänkt att utkomma endast i ett nummer, men den öppna ansökan lockade ett enormt antal kvinnor. Till slut gavs den ut i sju nummer.
Den stora responsen visar att början av 1990-talet var rätt tidpunkt för en serietidning skapad av endast kvinnor.
– Det här öppnade dörrarna till den moderna självbiografiska seriekonsten, där det är möjligt att behandla personliga frågor. Man insåg alltså stegvis att serier kan användas på många olika sätt, och att kvinnor kan använda dem för att skildra uttryckligen kvinnliga erfarenheter.
Romu beskriver den här tiden som en brytpunkt, där hela seriefältets dynamik och struktur rubbades. Benämningen “kvinnlig serietecknare” kan i dag upplevas som föråldrad, men termen hade en stärkande effekt för många under 1990-talet och bidrog till att skapa en mer jämställd seriekultur.
I dagens läge befinner sig kvinnor inte längre i minoritet på fältet, men Romu påminner om att begreppet “minoritet” inte endast handlar om antal, utan bör förstås i bemärkelsen av representation, position och möjligheter.
Humor kom att bli ett av de viktigaste verktygen för den feministiska kritiken i Naarassarjat. Romu belyser hur humor i sig inte automatiskt har en omvälvande effekt, men hur den feministiska humorn är ett viktigt medel för kritik.
– Med hjälp av humor går det att diskutera svåra ämnen, både samhälleliga och mer personliga. Speciellt svart humor strävar ofta efter att rubba inlärda föreställningar om vad som är “normalt”, och göra detta absurt.
Feministisk humor behöver alltså inte alltid vara pedagogisk, med avsikten att vägleda läsaren med en undervisande ton. Men den kan vara det, vilket bland annat syns hos uppskattade samtida serietecknare som Liv Strömqvist eller Riina Tanskanen. Dessa kombinerar politisk satir, feminism, folkbildning och humor med ett nästan essäistiskt berättande, vilket gör budskapen mer lättsmälta.
Mer mångfald efterlyses ännu
När Romu talar om seriefältets nutida mångfald i Finland lyfter hon fram queerseriernas framträdande roll.
– Queerserier är jättesynliga på fältet idag. Om man går på seriefestivaler är HBTQ-personer verkligen välrepresenterade.
Då det kommer till etnisk representation ser Romu tyvärr inte lika mycket mångfald. Hon betonar ändå små positiva exempel, och nämner Plenty-kollektivet som samlar BIPoC-serietecknare (black, indigenous and people of color). De lyfter fram sin minoritetsidentitet och position genom serieberättandet.
Forskningsprojektet vid Åbo universitet har nyligen inlett sitt avslutande år, och projektgruppen siktar nu på att skriva en bok om den finländska seriehistorien. Efter det drömmer Romu om att fortsätta forska i serier, och speciellt om att få fördjupa sig i en enskild kvinnlig serietecknares historia.