Modernisten Elmer Diktonius arkiv har utökats med ett oväntat stort tillägg. I flera hundra uttrycksfulla och rörande brev får vi en spännande inblick både i Elmers liv, författarskap och förhållanden samt vistelserna i Paris och London under 1920-talet.
SLS har under år 2025 tagit emot en glädjande donation. Modernisten Elmer Diktonius arkiv har utökats med ett oväntat stort tillägg: en riktig skattkista fylld med personliga brev i original.
Det var Elmer Diktonius dotterdotter, Leena Kaunisto, som kom till oss med en stor mörkgrön låda med över hundra personliga brev, kort och andra handlingar allmänheten inte tidigare fått ta del av. Breven hade bevarats inom familjen, på grund av deras mer privat karaktär. En del av detta nyinkomna material har de senaste tjugo åren förvarats i familjens bokhylla.
Elmer Diktonius (1896–1961) är en av Finlands mest kända modernistiska författare. Han arbetade till en början som musiklärare och kompositör, men musiken fick så småningom ge vika för författarskapet. Han debuterade 1921 med Min dikt, därefter kom diktsamlingarna Taggiga lågor (1924), Stenkol (1927), Stark men mörk (1930) och flera andra diktsamlingar. Elmer skrev även prosa, noveller och romanen Janne Kubik (1932) som han även översatte till finska. Därutöver skrev han kåserier, artiklar och musik- och litteraturkritik, bland annat i Arbetarbladet.
Breven som donerats ger en värdefull inblick i Elmers mer personliga liv också utanför författarskapet. Bland annat får vi veta mer om hans förhållande till olika kvinnor i hans liv. Elmer var en mästerlig brevskrivare – allvar varvas med skämtsamhet samt optimism och breven är uttrycksfulla och rörande.
”Många kära hälsningar från mammas pojke”
I lådan fanns drygt tjugotal brev och kort från Elmer till modern Adelaide Diktonius f. Malmström (1862–1940). I breven framkommer att mor och son hade en varm relation och att hon stödde Elmer i hans konstnärskap. I ett brev från 1919 skriver Elmer: ”Denna dumma oförståelse för konsten som är så allmän i vår släkt är emellan svår att lida. Mamma tror på mig och detta är för mig ännu mera värt än all förståelse.”
Under 1920-talet bodde Elmer i London och i Paris. I brev från London år 1921 beskriver han en stökig storstad med 9 miljoner invånare. Själv hyr han ett rum på stillsamma Glazbury Road i utkanten av staden, men berättar att man kan färdas till centrum på tjugo minuter med tunnelbanan från Barons Court.
I breven till sin mor beskriver han sitt boende och omgivning. Han berättar hur arbetet framskrider, rapporterar om sina framsteg med det engelska språket, vad han anskaffat i klädesväg och sin skrala ekonomi. Han skildrar de stora parkernas välgörande och uppfriskande grönska och trafiken.
”På gatorna rör sig tusentals fordon – automobiler i olika former men ytterst sällan hästar – i långa eviga karavaner och endast när polisen stoppar trafiken för en stund slipper man över gatan”, skriver han i ett brev.
Hans socialpolitiska engagemang framkommer tydligt: han ser de utsatta i samhället, han noterar ojämlikhet och samhällsklyftor och beskriver den svält och fattigdom han bevittnar.
”Om Mamma hade sett allt vad jag sett- och det är ändå bra litet – de förkrympta barnansiktena i London, det stora onödiga överflödet och den vansinniga njutningslystnaden på ena sidan och på den andra bristen av allt det nödvändigaste som fordras för att leva, då skulle Mamma säkert tänka som jag, att: att om det funnes en gud, skulle han genast förstöra denna värld för att sedan skapa en ny, bättre!”, skriver han.
Kärleksbrev i mängder
Majoriteten av breven i den mörkgröna lådan var till en annan viktig kvinna i Elmers liv, nämligen hustrun Anna-Leena Diktonius f. Jäykkä (1897–1967). Breven är häpnadsväckande många, närmare tvåhundra. Detta trots att vi känner till att flera brev saknas eller har förstörts.
Elmer och Leena träffades 1918 och de hade sporadisk kontakt under de följande åren. År 1927 träffades de åter och deras känslor för varandra fördjupas. Under åren 1927-1928 skriver Elmer så gott som varje dag till Leena, inte sällan flera gånger under dagens lopp.
De många breven ger en inblick i hur deras förhållande utvecklas, hurdana framtidsplaner de hade och umgänget med familj och vänner. Breven belyser både arbete och konstnärskap, men också mer vardagliga sysslor, händelser och ögonblick.
I lådan fanns även brev från och andra handlingar rörande den första hustrun, sångerskan Meri Marttinen (1899–1930). Därtill består det nyinkomna materialet av brev till och från släkt, vänner och författarkolleger, gratulationer och hyllningstelegram, kondoleanser samt urklipp. Bland handlingarna fanns också L. Onervas manuskript till en svenskspråkig diktsamling, som hon skickat till Diktonius.
Tillägget utgör ett fantastiskt komplement till Elmer Diktonius arkiv och kommer att utgöra en betydande källa för framtida forskning. I Diktonius arkiv finns manuskript, tidningsurklipp och omkring tvåtusen brev till honom, brev han skrivit och ett fåtal fotografier.
Elmer Diktonius brev, manus och fotografier är digitaliserade och tillgängliga i SLS forskarsal i Helsingfors. Även tillägget kommer att digitaliseras. Elmer Diktonius arkiv är upptaget i Unescos nationella världsminnesregister, i likhet med de andra finlandssvenska litterära modernisternas arkiv.