18

Svenska kulturfonden

Bildkälla: Svenska litteratursällskapet
År: 
1907
Grundkapital: 
254 716,20 mark

Den 21 november 1907 inskrevs för första gången Svenska folkpartiets kulturfond som nummer 18 i SLS:s »Minnesbok«, men beskrivs här till sist på grund av sin speciella position. Litteratursällskapets styrelse hade vid sitt möte nämnda dag fattat det principiellt viktiga beslutet att motta förvaltningen av den kulturfond som Svenska folkpartiet höll på att bilda. Senare ifrågasattes också inom styrelsen uppbindningen till ett politiskt parti och till en fond som skulle konkurrera med sällskapets egen fondverksamhet, men då ansåg majoriteten att ett principbeslut inte längre gick att tumma på.

Hur Svenska kulturfonden skapades och överläts till SLS kräver en återblick på förhållandena för mer än 100 år sedan. I den finsknationalistiska yran, med bland annat ifrågasättandet av svenska skolor och svenska språket, var det gamla svenska partiet från 1870-talet en mindre trovärdig motaktör. Enligt professor Göran von Bonsdorff var den allmänna uppfattningen i början av 1900-talet att man hade att göra med »ett typiskt överklassparti, en högborg för konservativa, ja, reaktionära strömningar och en broms på en av den överväldigande majoriteten efterlängtad naturlig utveckling«. Det fanns alltså en slags social beställning på ett nytt parti och den sammanföll med Axel Lilles återkomst hösten 1905 efter fem års landsflykt i Sverige. Återinsatt som chefredaktör för tidigare indragna Nya Pressen angav han från och med följande år tonen för grundandet av Svenska folkpartiet: »Frågan gäller blott skola vi lämna åt socialdemokraterna att revolutionera samhället eller själva såsom tidens kulturbärare taga denna omgestaltning om hand.«

Det nya partiet och dess folkliga namn öppnade i princip organisationen för alla finlandssvenskar, oberoende av samhällsposition. Men redan under den första egentliga partidagen 1907 gjorde sig en mer socialpolitisk riktning gällande. Initiativ och krav resulterade i slutet av året i upprättandet av Svenska kulturfonden. Vem som var först ute med förslaget på en kulturfond skiftar i olika källor. Enligt von Bonsdorff var det Julius Hirn som lanserade tanken i Helsingfors-Posten. Frank Jernström ger i sin 75-årshistorik över kulturfonden en mer preciserad bild. Han menar att Hirn redan 1902 ifrågasatte ett svenskt parti och talade i stället för ett kulturparti »som målsman för den svenska befolkningens särskilda intressen«. Men den som först föreslog en »partifond« var friherre Kristian von Alfthan, sfp:s första sekreterare tillsammans med dr Georg von Wendt. Då tänkte man i första hand på att tillgodose partiets centrala och lokala penningbehov, men i andra hand fanns också tankar på att »stöda skolor, tidningar och andra dylika företag«.

Redan i initialskedet för det 1906 bildade partiet fick interimsstyrelsen i uppdrag att åstadkomma en partifond med tanke också på de svenska kulturbehoven i landet. Följande år uttalade partidagen i april målsättningen att »energiskt arbeta för grundandet och förkovrandet av fonder för befrämjandet av partiets syften«. Samtidigt omnämndes en särskild kulturfond »vars ränteinkomster skulle användas för befordrandet av undervisnings- och andra allmänna kulturuppgifter«, såsom Kaj Snellman skriver i sin 50-årshistorik över kulturfonden.

Partidagen gick också i författning om ett upprop till den finlandssvenska allmänheten om att skänka bidrag. I motiveringen sades bland annat: »Nödvändigheten av en sådan fonds bildande torde av ingen bestridas. Även på de håll där nödvändigheten av sfp:s fortvaro som politiskt parti ifrågasätts, har den svenska stammens i vårt land beträngda läge ansetts betinga samlandet av en svensk kulturfond. Tiden är inne att skrida från ord till handling.«

Handling blev det sedan efter hand, men i så pass trögt före att den första insamlingsaktionen på allvar startade först följande år och utsträcktes till 1909. Det första bidraget på 1 000 mark (nästan 4 000 euro) donerades av en anonym tammerforsbo i maj 1907, men det uttalade målet på en miljon mark blev verklighet först sju år senare. De mest aktiva insamlarna var till en början partiets damkommitté i Helsingfors med Hilma Schildt i spetsen. Hon var också en stark förespråkare för särskilda insamlingsfester. När idén om firandet av en svensk dag diskuterades torde Runebergsdagen ha varit ett alternativ, men valet föll på Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november. Därmed markerades den gamla gemenskapen mellan de tidigare riksdelarna i den forna svenska stormakten. Beslutet fattades av centralstyrelsen i december 1907 samtidigt som man slog fast principen att skapa fonden med en landsomfattande insamling under följande år, kulminerande i den första Svenska dagen-festen i november.

Fond omöjlig för parti

Redan innan insamlingsplanerna definitivt slogs fast hade alltså SLS:s principbeslut om övertagandet av fonden och dess förvaltning inhämtats. Den försiktiga tågordningen hade sin förklaring: »På grund av en brist i vår lagstiftning utgör ett parti inte någon juridisk person och kan därför inte äga och förvalta några stående fonder«, såsom det heter i ett sfp-protokoll. Bakom formuleringen dolde sig, enligt Torsten Steinby, en oro för att de ryska makthavarna skulle fästa en närgången uppmärksamhet vid att ett politiskt parti skapade en stor fond. Dessutom saknade partiet en lämplig organisation för fondens förvaltning, något som litteratursällskapet förfogade över. För sfp var det därmed klokast att överlåta äganderätten åt en opolitisk organisation och förbehålla sig rätten att disponera fondens avkastning.

Ovannämnda arrangemang uppnåddes också, men först efter en viss dragkamp och en process som tog sin tid. I slutet av 1908, ett drygt år efter den första sonderingen och principbeslutet, avgjordes frågan och kulturfonden kunde inskrivas och mottas av litteratursällskapet. För det behövde SLS två styrelsemöten, som hade att ta ställning till ett nu skriftligt förslag från sfp om att grunda och överta fonden samt de villkor som var förknippade med transaktionen. Vid det andra styrelsemötet den 17 december 1908 avgjordes frågan, dock inte enigt. Ernst Lagus reserverade sig i protokollet och »ansåg att Sällskapet ej borde emottaga fonden för förvaltning«. Hugo Pipping uppges ha varit av samma åsikt, men ansåg att det var för sent att ändra sig efter tidigare principbeslut och efter att insamling skett med hänvisning till SLS som blivande förvaltare. Märkligt nog blev också förvaltningskostnaden föremål för divergerande åsikter i styrelsen. Mot en föreslagen årlig gottgörelse motsvarande en halv procent av fondens kapital föreslogs en fjärdedels procent vara nog. Vem den generöse förslagsställaren var protokollfördes inte. Slutresultatet blev den årliga provisionen om en halv procent på fondens kapitalbelopp, som från början varit en säker ersättning för fondens förvaltning på ett kostnadseffektivt sätt.

Magna charta

Överlåtelsen av de av Svenska folkpartiet insamlade medlem skedde den 30 december 1908 och har betecknats som Svenska kulturfondens egentliga födelsedag. Efter allt kannstöperi kring fonden behövdes endast ett handskrivet gåvobrev i tre punkter på drygt en sida för att få allt sagt, träffande av Kaj Snellman kallat fondens magna charta. Det första överlämnade kapitalet uppgick till 254 716 mark och 20 penni (942 500 euro) och skulle förvaltas »för främjandet af den svenska undervisningen och andra allmänna svenska kulturuppgifter i Finland«.

I villkoren stadgades att ränteinkomsterna årligen skulle läggas till kapitalet tills fonden stigit till en miljon mark. Därefter skulle tre fjärdedelar av räntorna årligen utbetalas till sfp:s centralstyrelse för att användas i enlighet med fastställt syfte. Återstående fjärdedel skulle fortsättningsvis fogas till fondens kapital. I punkt två finns fondens fortbestånd för alla tider garanterad: »Skulle Svenska Folkpartiet upplösas skall kulturfondens avkastning enligt Svenska Litteratursällskapets bestämmande användas för de med fonden afsedda ändamål.« I punkt tre fastställdes den överenskomma gottgörelsen för förvaltningen på en halv procent att »från årsinkomsten öfverst afdragas«. Gåvobrevet är undertecknat av partiordföranden Axel Lille, sekreteraren Kristian von Alfthan och skattmästaren Axel Wallensköld.

Professor Wallensköld blev två år senare skattmästare i litteratursällskapet och passade på tillfället att kräva en rationalisering av fondförvaltningen. Den praktiska skötseln överlämnades åt en bank och styrelsen utsåg »tvenne personer, med vilka skattmästaren finge rådföra sig vid framtida placeringar av penningmedel och i andra viktigare ekonomiska angelägenheter«.

En donator avgjorde

Att det fastställda målet på en miljon mark uppnåddes kan i första hand tillskrivas en person – godsägaren Carl Edvard Pehrman. Han bidrog redan i februari 1908 med 100 000 mark och återkom senare, så att hans sammanlagda donationer uppgick till mer än en halv miljon mark. Sitt sista bidrag på 351 900 mark skänkte han 1914, en månad före sin död. Det innebar att fonden äntligen uppnådde den miljon som förutsattes för att den skulle kunna användas för sitt ändamål.

C. E. Pehrman var en i högsta grad self made man. Han föddes 1832 i Kyrkslätt och blev utan skolbildning i unga år anställd som vallpojke hos en av traktens bönder. Efter några år till sjöss fick han anställning i byggbranschen när optiska telegrafstationer under Krimkriget uppfördes i den åländska skärgården. Med uppenbar näsa för konjunkturerna började han köpa och sälja fastigheter, oftast med god vinst efter att de upprustats. Verkligt förmögen blev han med insikten om behovet av trävaror ute i Europa. Han köpte och sålde skog, grundade sågar i huvudstadsregionen och etablerade sig som storgodsägare både med Hofgård i Sibbo och med Dickursby gård i Helsinge. Före sin död hann han avyttra hela sin förmögenhet och föreskrev att kapitalet skulle ingå i en stående fond »för befrämjandet av svenska undervisnings- och andra allmänna svenska kulturuppgifter i Finland«. Han förbehöll sig rätten till en ränta på 4 procent på kapitalet under sin livstid, men villkoret förföll omgående med hans bortgång. I tacksamhet gentemot sin första stora välgörare reste sfp en minnessten på Pehrmans grav med en reliefbild av honom, utformad av Ville Vallgren. Kaj Snellman ger i 50-årshistoriken en målande beskrivning av Pehrman: »Medan han drev sågrörelse var han sin egen kontorist, stockuppköpare, avverkare, kvartersman, ja till och med timmerflottare, har det sagts.«

Den andra stora donator under kulturfondens första insamlingsskede var fru Emilia (Emy) Procopé. Hon efterlämnade också en fond inom litteratursällskapet och porträtteras därmed på sin egen kronologiska plats.

Efter den ursprungliga benämningen Svenska Folkpartiets kulturfond togs dess gällande namn Svenska kulturfonden i bruk i samband med bokslutet för år 1914. Ungefär samtidigt började donationer och testamenten till förmån för kulturfonden att öka och flera fonder räknar därmed sitt ursprung redan från 1910-talet. Gåvorna registrerades efter hand som egna numrerade donationsfonder i samma fortlöpande ordning som de fonder som skall stöda litteratursällskapets verksamhet, men dock avskilda från dem.

Kulturfonden presenteras här enbart som en samlande helhet för de 430 separata fonder som antalet uppgick till vid utgången av 100-årsjubileet 2008. Största delen av fonderna beskrivs kortfattat i 90-årsjubileumsskriften Individen, språket, kulturen – idéerna och pengarna bakom Svenska kulturfonden 1908–1998.

Sex år efter kulturfondens bildande kunde de första räntemedlen på 27 930 mark ställas till sfp:s disposition för utdelning i april 1915. Uppgiften omhändertogs av partiets centralstyrelse på basis av ett fastställt program, som i huvudsak premierade skolor och utbildning. Principen blev gällande för årtionden framöver, med små justeringar av utdelningsgrunderna och en särskilt tillsatt niomannadelegation som förberedande organ för centralstyrelsens utdelning. Fondens tillväxt drabbades efter de första stora bidragen av en viss stagnation. En mera förödande effekt hade det fenomen som först i slutet av 1910-talet blev känt i Finland under namnet inflation. Penningvärdet rasade då för första gången, återhämtade sig delvis på 1920- och 1930-talen och gick sedan mer eller mindre bokstavligt upp i rök under andra världskriget. Pengar på bank var helt oskyddade mot krigsinflationen, placeringar i värdepapper och fastigheter var säkrare, men gav dålig avkastning. För kulturfondens del beräknas utvecklingen fram till 1952 ha lett till att realvärdet på den samlade förmögenheten inte ens motsvarade den första miljonen från 1914.

Kritik och förnyelse

Kulturfondens mångårige sekretare och ordförande Levi Ulfvens påvisar i sin skrift Svenska kulturfonden i närbild (1981), hur den kulturpolitiska debatten blossade upp i Finland först 50 år efter fondens tillblivelse och sedan fick stora återverkningar på den. Ett första försök att aktivera fonden gjordes visserligen redan med tillsättandet av en ombudsman 1953. sfp:s kanslisekreterare Kaj Snellman utsågs att sköta uppgiften som en bisyssla i akt och mening att »göra fonden levande i den svenska allmänhetens medvetande«. Men utfallet motsvarade inte förväntningarna och tjänsten indrogs 1957.

Efter ett storstilat 50-årsjubileum 1958 var det dags för kritik och förändring på 1960-talet. En av initiativtagarna var vicehäradshövding Kristian Gestrin, sedermera riksdagsman och minister, som 1961 i en skrivelse till partistyrelsen ondgjorde sig över läget: »… att Centralstyrelsen med undantag av arrangemangen kring fondens 50-årsjubileum, inte under senare år gjort något att inför en bredare publik bekantgöra fonden och än mindre för att öka dess kapitaltillgångar.«

Det var upptakten till en debatt som fortsatte med flera tungt vägande inlägg och 1962 utmynnade i ett förslag till nytt reglemente för fonden. Utredningen hade gjorts av dåvarande regeringssekreteraren vid undervisningsministeriet, Ragnar Meinander. Hans förslag fick många mothugg, men resulterade till slut i tillsättandet av en egen delegation för kulturfonden från och med 1963. I början var sfp:s förstärkta centralstyrelse enig endast om valet av delegationens första ordförande, professor Olav Ahlbäck. Han var också ordförande i Svenska litteratursällskapet och hade därmed lämplig insyn i fondernas förvaltning. I förhållande till centralstyrelsen var Ahlbäck självständig, då han inte hade medverkat i den sedan 1955.

Valet av tolv, senare tretton, delegationsmedlemmar blev en svårare fråga och enighet nåddes först efter att man protokollfört »att de olika grenarna av det svenska kulturlivet och även de olika landsändarna blir företrädda«. Delegationsordföranden valdes på tre år, men Ahlbäck avgick i mars 1965 när han flyttade till Österbotten. Han efterträddes för återstoden av perioden av fil.mag. Ebba Östenson. Året därefter tillträdde professor Nils Meinander som ordförande och omvaldes för en andra period. Han var angelägen om att hävda delegationens självständighet i förhållande till både sfp och litteratursällskapet, men han hade svårt att få gehör för sina krav, bland annat kravet på en plats i litteratursällskapets finansråd. När dörren till finansrådet sedan öppnades 1969 skedde det för delegationens sekreterare, bankdirektör Levi Ulfvens.

År 1972 övertogs också ordförandeposten av Ulfvens, som redan då hade tio års erfarenhet av fonden som dess sekreterare. Under hans 21 år som ordförande var utvecklingen både organisatoriskt och verksamhetsmässigt påtaglig. Den av Meinander efterlysta autonomin dokumenterades i mitten av 1970-talet med ett eget kulturpolitiskt program för delegationen. Som en markering mot rent partipolitiska intressen kan man till exempel se tesen om att kulturfonden »har ett helhetsansvar och skall följa en frisinnad och helfinlandssvensk linje«. Men också bindningen till moderpartiet fanns kvar som en självklar sak för Ulfvens. Under jubileumsåret 1984 gav han ett klart besked på denna punkt: »Den som ogillar fondens anknytning till sfp behöver inte göra anspråk på stipendier av fonden.«

Det gick till 1972 innan kulturfonden fick sin första deltidsanställda sekreterare i pol.mag. Anne-Marie Grönberg, som fram till 1975 hade hand främst om beredningen av stipendieansökningar. Den 1 september 1975 återinrättades ombudsmannatjänsten, först på halvtid och från den 1 mars 1976 på heltid. Innehavare och en central person för verksamheten fram till våren 1983 blev pol.lic. Håkan Mattlin. Ombudsman efter honom blev från 1984 fil.mag. Gunilla Hellman, medan Christina Fraser knöts till delegationen som stipendiesekreterare.

Ny organisation

Pol.mag. Roger Broo tillträdde som kulturfondens ordförande 1993. Under hans tid togs ett nytt steg på vägen mot större oberoende av politiska intressen i användningen av kulturfondens medel. Med ett beslut av sfp:s centralstyrelse i slutet av år 1995 reviderades de en gång tidigare reviderade stadgarna från åren 1962 och 1988. Bland de nya formuleringarna märks en förenkling av proceduren enligt vilken partiet skulle höras beträffande utdelningen. Dittills hade partiets centralstyrelse gått igenom hela ansökningslistan och arbetsutskottets förslag, vilket visat sig tungrott och föga ändamålsenligt. I stället fastslogs som princip att centralstyrelsen yttrar sig om de allmänna riktlinjerna och att centralstyrelsemedlemmar, om de så önskar, delger delegationen sina synpunkter på enskilda ansökningar. Som en annan nyhet i överensstämmelse med tidens krav inskrevs i stadgarna en »strävan till jämn könsfördelning i delegationen«.

En i praktiken långtgående förändring initierades med formuleringen att delegationens arbetsutskott »kan till ordförandens avgörande hänskjuta ärenden som ankommer på eller delegerats till den«. Ordförandens utökade befogenheter fastslogs mera entydigt i en till stadgarna fogad detaljmotivering: »En arbetande ordförande har större möjligheter än hittills att självständigt sköta uppgifter och avlasta personalen och de kollegiala organen.«

Positionen som arbetande styrelseordförande övertogs av minister Pär Stenbäck, då han 1996 återkom till hemlandet efter en lång period av internationella uppdrag. Under hans tid började kulturfondens verksamhet årligen växa kraftigt. En av hans bärande idéer var att samla större och strategiskt viktiga projekt i särskilda miljonsatsningar vid sidan av fondens normala utdelningsverksamhet. Ett framtidsprojekt med tanke på att slå vakt om svenskans fortbestånd i Finland blev mest uppmärksammat och tillförde fonden fem nya medarbetare.

En ny administrationsmodell aktualiserades under Stenbäcks tid i början av 2000-talet. Efter ett utredningsarbete av stadsdirektör Folke Öhman godkände sfp:s partistyrelse i oktober 2001 ett nytt reglemente för kulturfonden. Med tillsättandet av ordförande och 14 medlemmar av kulturdelegationen slog sfp:s partistyrelse fortsättningsvis vakt om sin hävdvunna legitimitet att övervaka anslags- och stipendieutdelningen. Likaså fastslogs att partistyrelsen utser ordförande och åtta andra medlemmar i den styrelse som inrättades som ledande organ för det operativa arbetet. Men partistyrelsens roll som övervakande organ av kulturfondens verksamhet överfördes till kulturdelegationen, vars uppgift blev att årligen godkänna verksamhetsplan och budget för fonden – dock efter att partistyrelsen informerats. På delegationen ankom också att årligen avge berättelse över kulturfondens verksamhet och att följa med och granska styrelsens agerande. Något förenklat uttryckt kan man säga att styrelsen blev ansvarig inför kulturdelegationen samtidigt som man höll partistyrelsen informerad om sin verksamhet.

I oktober 2006 reviderade partistyrelsen kulturfondens reglemente med ett väsentligt tillägg. Styrelsens och delegationens uppgifter förblev oförändrade, men de regionala fonderna infördes under en ny, utförligt formulerad paragraf i reglementet. Nylands svenska kulturfond, Svenska Österbottens kulturfond och Åbolands svenska kulturfond skulle nu utgöra en integrerad del av Svenska kulturfonden. De regionala fondernas uppgift blev att besluta om utdelning av understöd rörande ansökningar som av den centrala fonden hänvisats till de regionala fonderna eller som enligt särskilda fondbestämmelser ankommer på dem. Centralfonden skall i den årliga budgeten ställa ett utdelningsbelopp till de regionala fondernas förfogande. Antalet medlemmar i de regionala fondernas styrelser uppgår till ordförande plus nio medlemmar, vilka utses av sfp:s partistyrelse på förslag av kulturfondens styrelse.

Den formella och även reella självständighet som fullbordades med den nya administrationen under 2000-talets början sågs inte med blida ögon på alla håll, men anses allmänt ha skötts på ett exemplariskt sätt från partiets sida. Som slutresultat kvarstod ett viktigt och nära samarbete mellan sfp och kulturfonden. Vid val av delegations- och styrelsemedlemmar beaktas finlandssvenska intressen i vid mening, varvid krav på partitillhörighet inte existerar. Lämplighet och trovärdighet för fonduppdrag prioriteras.

Första ordförande för den nya kulturdelegationen blev rektor Alice Lillas och styrelseordförande Roger Broo. De efterträddes 2008 av redaktör, mus.mag. Wivan Nygård-Fagerudd och verkställande direktör, pol.mag. Björn Teir. Med organisationsförändringen inrättades också en ny tjänst vid kulturfonden. Professor Krister Ståhlberg utsågs i februari 2002 till direktör. Kulturfonden gick under hans tid in för en större legitimitet och öppenhet i sin verksamhet. Trenden har gått mot decentralisering med förstärkande av ovannämnda regionala fonders utdelning. Med totalt 30 förtroendevalda styrelsemedlemmar på det regionala planet har verksamheten effektiverats och beslut fattas med tillgång till bästa lokalkännedom. Det innebär bland annat att av inalles drygt 5 500 ansökningar om bidrag under ett år avgörs ca 2 000 på det regionala planet. De regionala ombudsmännen, anställda av centralfonden, deltar också regelbundet i kansliets möten och tillför därmed värdefull information om regionerna.

I satsningen på regionerna har man fäst speciell uppmärksamhet vid att förstärka den finlandssvenska sammanhållningen. Ett regionöverskridande projekt, som skapat förutsättningar för möten mellan många finlandssvenskar, har varit Kulturkarnevalen i Finlands Svenska Skolungdomsförbunds regi. Karnevalen har cirkulerat mellan Nyland, Åboland och Österbotten, och därmed engagerat ett ökande antal deltagare. Under jubileumsåret 2008 hölls den i Jakobstad. Ett annat framgångsrikt regionbaserat projekt var Konstrundan, som arrangerades under tre augustidagar som ett av jubileumsårets evenemang. Över 250 konstnärer öppnade sina ateljéer för allmänheten runt om i Svenskfinland. Dessutom arrangerades ett tiotal utställningar och kreativa verkstäder. Arrangemangen var mycket populära och lockade ca 10 000 besökare.

Med en direktör i spetsen för 15 anställda personer har kulturfondens sätt att arbeta alltmer professionaliserats. Intryck har tagits från stora stiftelser ute i Europa. Det handlar bland annat om att föra bok över alla idéer som dyker upp, att göra upp en årlig verksamhetsplan, som går på remiss, och att i augusti ordna en idékonferens på två dagar med tanke på riktlinjerna för följande år. Efter styrelsebehandling skall delegationen i oktober godkänna verksamhetsplanen och samtidigt fastställa en rambudget för följande år. Ett fortlöpande stipendiesystem såsom kultur i skolan, kultur i daghem samt resestipendier för kultur- och utbildningsaktiva personer har inrättats. I dessa fall har beslutanderätten delegerats till kansliet.

Ekonomiskt goda år i början av 2000-talet resulterade i ett positivt problem: de tilldelade disponibla medlen för kulturfondens ändamål växte sig klart större än vad som kalkylerats i uppgjorda budgeter. Också med en till konjunkturnedgången år 2009 anpassad utdelningspolitik räknade kulturfonden med att under de närmaste åren efter 100-årsjubileet kunna fortsätta med en utdelning på hög nivå.

De ansökta bidragen för 2008 uppgick till drygt 65,5 miljoner euro, en ökning med 20,7 procent från året innan. De utdelade beloppen steg totalt till nästan 28 miljoner euro, fördelat på tre huvudgrupper. De största an- slagen, 40,5 procent av totalsumman, gick till »allmän finlandssvensk verksamhet«. Där ingår organisationsarbete, social verksamhet och specialsatsningar på barn och ungdom. Gruppen »konst och kultur« erhöll nästan lika mycket, 39,4 procent, medan 20,1 procent tillföll utbildning och forskning.

Enorm tillväxt

Kulturfonden växte sakta men säkert i omfång och avkastning under andra hälften av 1900-talet tills en formlig boom tog sin början i den årliga bidragstilldelningen från litteratursällskapet. I mitten av 1980-talet fick kulturfonden förfoga över ett markbelopp motsvarande ca en miljon euro per år och i slutet av årtiondet hade summan fördubblats. Samma nivå lyckades man upprätthålla under depressionen under förra hälften av 1990-talet. Sedan bar det uppåt i raketfart: från ca två miljoner euro i bidrag 1995 steg siffran till 38 miljoner under kulturfondens 100-årsjubileum 2008. Enbart från året innan var ökningen enorma 52 procent.

Bakom den explosionsartade tillväxten ligger en lyckad förvaltning av fonderade medel. Gamla placeringar från 1930-talet i Finska Gummifabriks Ab och från 1950-talet i Nokia gav via stora aktieemissioner på 1980-talet ett betydande ägande i bolaget. Med tur och skicklighet omsatte litteratursällskapet merparten av Nokia-aktierna åren 1998–2000, då kursen var som högst. En lyckad omplacering av 400 miljoner euro resulterade i en spektakulär tillväxt för litteratursällskapet som förvaltare och för kulturfonden som bidragsmottagare och -utdelare.

Under hela den tid kapitalet förkovrades som mest verkade vd Henry Wiklund som ansvarig förvaltare och placerare av kulturfondens medel. När placeringsverksamheten var som mest intensiv anställdes ekon.mag. Dag Wallgren på en nyinrättad post som finansdirektör vid litteratursällskapet. Hösten 2008 efterträdde han Wiklund som verkställande direktör när denne valde att gå i pension.

En talande måttstock på tillväxten är att bidragen som Ståhlberg under sina år vid kulturfonden kunnat förfoga över, stigit till större belopp än under hela dess tidigare existens. Med 5–8 miljoner euro mera än budgeterat att fördela, har kulturfonden fått se sig om efter nya finansieringsprojekt samtidigt som man kunnat lämna en del av pengarna väntande på nya behov.

Större tillgångar har öppnat nya möjligheter för satsningar på projekt i vilka kulturfonden inte ensam svarat för en bärande andel. Ett i skrivande stund färskt exempel på en gemensam satsning i ett storprojekt är från 2009. Kulturfonden beviljade då Sibelius-Akademin ett understöd på 3,7 miljoner euro för dess andel i byggandet av Musikhuset i Helsingfors. Föreningen Konstsamfundet bidrog med 900 000 euro och Svenska folkskolans vänner med 400 000 euro. Ett äldre exempel på en gemensam placering som kommer det allmännyttiga till godo är från 1997 då man förvärvade det gamla nykterhetshuset Koitto i Helsingfors, sedan omdöpt till Gryningen. Bakom köpet stod ett konglomerat på nio föreningar, stiftelser och företag. Affärens arkitekter var litteratursällskapets Wiklund, representerande potentiella placerare, och kulturfondens Stenbäck, representerande potentiella användare. SLS blev med drygt 30 procent av aktierna i Gryningen dess största ägare och kunde erbjuda kulturfonden nya, välbehövliga verksamhetsutrymmen. Efter en mera anonym tillvaro därförinnan fick kulturfonden med flytten till Forumkvarteret 1998 mer representativa och funktionella arbetsutrymmen. Läget förbättrades ytterligare när kulturfonden senare fick disponera husets hela femte våning med gott om utrymme för personal och möten.

Pro Artibus

En annan specialsatsning förverkligades då Stiftelsen Pro Artibus 1989 grundades som en fristående del av Svenska kulturfondens organisation. Stiftelsen har en egen styrelse, som väljs av sfp:s partistyrelse. Kulturfonden hade sedan 1950-talet inköpt konstverk från utställningar och ateljéer och hade en samling på ca 200 tavlor när det blev aktuellt att avskilja denna del av verksamheten i en egen stiftelse. Huvudort för stiftelsen blev Ekenäs, där man i Elverket upprätthåller det finlandssvenska konstcentret med kansli, arkiv, bibliotek, välutrustad konservatorsateljé och depå. I Ekenäs upprätthålls också Villa Hagen i Snäcksund med två konstnärsbostäder och tillhörande moderna ateljéutrymmen.

Stiftelsen har efter hand kraftigt utvidgat sin verksamhet på olika håll i Svenskfinland och med punktinsatser utomlands. Visuell konst befrämjas med konstdeponeringar och konstutställningar runtom i Svenskfinland, med Galleri Sinne i Helsingfors och ateljéer i Ateljékasernen i Vasa. Under kulturfondens jubileumsår sammanställde Pro Artibus en omfattande utställning, »Synligt–Osynligt«, med verk ur egna samlingar som visades på flera orter.

Pro Artibus totala konstskatt uppgick vid utgången av år 2008 till drygt 800 verk av finlandssvenska konstnärer. Den drygt halvsekel långa verksamheten med inköp av konst fortsätter med nya förvärv. Verkställande direktör för stiftelsen är sedan 2007 Leif Jakobsson och som styrelseordförande verkar överdirektör Håkan Mattlin.

Två förnäma gårdar

Av de 430 namngivna fonder som ingår i Svenska kulturfonden intar två monumentala fastighetsdonationer en sådan särställning att de förtjänar ett eget avsnitt. De två herrgårdarna Stor-Sarvlaks och Stensböle i Östnyland representerar framför allt ett historiskt värde, som med litteratursällskapet som ägare förvaltas av särskilt tillsatta organ till förmån för kulturfonden.

Sarvlaks gods i Pernå dokumenterades första gången 1348. Den nuvarande slottsliknande huvudbyggnaden i tre våningar uppfördes på 1670-talet och stod helt färdig 1683. Arkitekturen är barock med holländska och nordiska inslag. Gården inramas av en vacker park i fransk och engelsk stil. Totalarealen är 1 700 hektar, av vilka 320 hektar odlad mark och därtill 1 200 hektar vatten.

Gården hade genom arv eller gifte ägts inom olika grenar av samma släkt i 17 generationer när de sista privatpersonerna, friherreparet Ernst och Alix von Born, år 1953 skrev sitt testamente. Det barnlösa paret föreskrev utförligt hur egendomen skulle bevaras som en levande herrgård, bebodd av ättlingar till Ernst far, landets sista lantmarskalk Viktor Magnus von Born, men med kulturfonden som förmånstagare till gårdens avkastning. Ändamålet preciserades »främst såsom understöd åt inrättningar och företag, i regel ej som personliga stipendier« och blev fond nr 425 inom Svenska kulturfonden. Litteratursällskapet blev ägare till gården efter Ernst von Borns död 1956, men makan Alix innehade obegränsad nyttjanderätt till slutet av 1967 och förblev kvarboende till sin död 1976.

Jur.dr h.c., friherre Ernst von Born tillägnades 1984 en biografi av Göran Stjernschantz med den träffande titeln Den siste hövdingen. von Born, född 1885, var under ett politikerliv som sträckte sig över fem decennier, involverad i det mesta av vikt i Svenskfinland och också hela landet. Sin resning visade han redan som ung jurist, då han som tf. politieborgmästare i Helsingfors dömdes för brott mot den förhatliga likställighetslagen. Den gav ryska undersåtar i Finland samma rättigheter som landets egna medborgare. Domen blev tre månader lång vistelse i det beryktade Krestyfängelset i S:t Petersburg 1915. Ett år efter hemkomsten övertog han som familjens äldste son odlingen av släktgodset, som blev en livsuppgift vid sidan av alltfler och långvariga politiska uppdrag. Han verkade som ordförande för kommunalfullmäktige i Pernå 1918–45, som riksdagsman 1919–54 och som minister i ett flertal regeringar. Han vann respekt också bland politiska motståndare, till exempel när han som inrikesminister 1931–32 krävde lag och ordning mot Lapporörelsens excesser.

Positionen som finlandssvensk hövding förvärvade von Born med markerade insatser i olika sammanhang. Han var sfp:s ordförande 1934–45 och 1955–56, i flera repriser talman i Svenska Finlands folkting och en kraftfull försvarare av det svenska kulturarvet. Han uppges ha haft svårt att tumma på egna åsikter och principer och upplevdes ibland som både stridbar och kompromisslös.


Ernst von Born och Alix Selin, dotter till generalmajor Fredrik Vilhelm Selin, gifte sig 1918. Alix Ellen Toivi von Born var tio år yngre än sin man och hade som ung skådespelerska knutits till Svenska Teatern i Helsingfors. Att hålla Stor-Sarvlaks i vackert skick och intakt efter tidigare avträdda områden var viktigt för makarna von Born och dokumenterades i deras testamente. Med en av de stora enskilda donationer som gjorts till förmån för kulturfonden, slog man vakt om Stor-Sarvlaks som en odelbar mönstergård för överskådlig tid. Avkastningen har varierat kraftigt under åren beroende på att gården tidvis krävt stora investeringar och renoveringar för att hållas i skick. Makarna var också angelägna om att gården inte skulle bli stående tom och öde efter dem. Med bestämmelsen om att huvudbyggnaden inklusive inventarier i ursprungligt skick skulle disponeras av någon ättling till lantmarskalk V. M. von Born önskade man också säkra släktens rätt att använda gården.


Ett förvaltningsråd på tre personer utsedda av litteratursällskapet, Nylands Svenska Lantbrukssällskap och Svenska folkpartiet förvaltar Stor-Sarvlaks som en styrelse. Förvaltningsrådet väljer också efter förhandlingar med von Borns ättlingar vem som skall bebo gården. Den valda släktingen kan med sin familj disponera gården som privat hem så länge den önskar. Gården har i tur och ordning innehafts av Henrik Ramsay, Henrik Heikel, Katarina Michelsson och Birgitta Dahlberg.


En kulturuppgift


Den andra östnyländska herrgården Stensböle med anor från 1300-talet i dåvarande Borgå landskommun donerades till litteratursällskapet sommaren 1990 med uppgift att förvaltas som en fond inom Svenska kulturfonden (nr 620).


Donator var Gunvor Wallensköld-Rotkirch, född Estlander (1904–97). I sitt gåvobrev gav hon uttryck för önskemålet att gården med sin rika tavelsamling och bibliotek skulle bevaras som ett minne över en genuin finlandssvensk herrgårdskultur från början av 1600-talet och förvaltas som en museal helhet även med tanke på framtida forskning. I gåvobrevet ingick bestämmelser om gårdens framtida skötsel, inkluderande släkten Rotkirchs gravkapell och Ammondska graven i Borgå såsom delar av Stensböle gårds historia. Donator förbehöll sig rätten att bo kvar i karaktärshuset till sin död, som inföll i april 1997 vid 93 års ålder. Hon hade 1928 gift sig med med.lic. Edvard Valdemar Wallensköld-Rotkirch, då verksam som skyddskårsläkare och politiskt aktiv inom sfp. Han hade ett år tidigare övertagit gården som fideikomiss, som innebar att egendomen oskiftad alltid tillföll den närmaste arvingen. När fideikommissinstitutionen avskaffades 1931 övertog makarna tillsammans Stensböle, som efter dem omfattade 670 hektar jordområden och 220 hektar vatten. Den fond som efter de sista privata ägarna blev innehavare av gården fick det passande namnet »Stensböle Minnen« och förvaltas av en särskilt vald styrelse. Henry Wiklund verkar som ordförande i de förvaltande organen både för Stor-Sarvlaks och för Stensböle. Uppgiften blev att bevara två förnäma gårdar som historiska helheter och kulturminnen.