Läs tacktalet Robert Åsbacka höll under SLS årshögtid

Ärade åhörare!

hemma framför skärmar, på stadsgator och skogsstigar med lurar i öronen – en kväll som den här måste man tänka stort – så ärade åhörare, jag vill ägna några minuter åt att tala om vad det idag innebär att skriva romaner.

I Glömda rum, som är en fortsättning på Kistmakarna och kommer alldeles i dagarna, tänker huvudpersonen och den luttrade författaren Erik ungefär så här: att skriva romaner, det är som att syssla med borstbinderi.

Uppgivenheten kan kanske förklaras av att varken läsare eller förlag vill ha hans böcker. Men jag tror ändå att jag, och säkert också ni, i viss mån kan förstå honom. Romanen har som det mesta i samhället blivit konkurrensutsatt. Berättelser kan framställas och avnjutas på många olika sätt, och jag tror vi kan utgå från att det inte gynnar just de böcker Erik skriver.

Han har helt enkelt blivit utkonkurrerad.

Men han håller ändå på.

Varför?

Att stå här ger mig ett utmärkt tillfälle att citera mig själv. Så jag passar på. Jag söker alltså svaren på frågor jag ställer i texter jag själv har skrivit. Då borde det väl ändå blir rätt. 

Ett svar Erik själv ger finns på ett annat ställe i boken. Han är lite småbekymrad över att böcker tar så lång tid att skriva, och så står det så här:

visst hände det att jag när jag för tionde, tjugonde, trettionde gången läste igenom det nyss skrivna utan att ändra annat än nån enstaka ordföljd tänkte att jag slösade bort mitt liv. Ändå hade jag alltid tyckt att det var värt det. Om jag bara fick rätt ord på rätt plats så var det värt det.  

Här tror jag Erik är nåt på spåren.

För det är det här författare ägnar sig åt. Att få rätt ord på rätt plats. På ett plan är det självklart – det är det som är att skriva. Men det är mer än så, det är inte bara en värld som ska fästas på papper, det är en värld som skapas. Orden är byggstenar som inte bara skapar massa, utan som också måste vara just de rätta orden, och de måste vara placerade på just det rätta stället för att bygget ska hålla samman.

Tillfredsställelsen när man flyttar en detalj och inser att den nya placeringen inte bara gör det hela snyggare, större, stabilare, utan att det också innebär en möjlighet att gå vidare, hitta en väg, bygga bättre, sannare, bygga något som aldrig tidigare byggts.

Jag tror att det är just det här Erik är på spåren, och att det är därför han har så svårt att sluta. Trots att efterfrågan på det han skriver är liten, för att inte säga obefintlig. 

Julen 1974 var jag tretton år. Det året fick jag tredje delen i Väinö Linnas torpartrilogi i julklapp. Att jag fick tredje delen berodde inte på att jag skulle ha slukat de två första delarna åren innan, utan på att den kommit i pocket och nu fanns att köpa på Herlers bokhandel i Nykarleby. Linna kom att bli viktig. Hur viktig vet jag inte, sånt är svårt att veta. Det jag vet är att jag återkommande genom åren läst böckerna. Det jag fastnade för är i kort sammanfattning bilden han ger av vårt land och vår historia, perspektivet och humorn, men kanske framförallt förmågan han har att skriva vardag, relationer, liv och så lyfta blicken och låta världspolitik och historiska skeenden söka sig in. Sen dyker han ner i vardagen igen och får oss att inse att allt det där hänger samman.

Jag kanske inte såg det som trettonåring, men förmodligen anade jag.

Jag vill inte avsluta det här talet utan att nämna en sak till, och det hänger samman med att jag inte vet hur viktig Linna kom att bli för mitt eget författarskap. För det finns en sak till, eller närmare bestämt två, som jag till skillnad från Linnas inflytande vet att har varit avgörande.

Det första är sammanhanget jag kom in i när jag gav ut min första bok år 1988. Jag hade då varit på väg in i författarskap, eller befunnit mig i drömmen om författarskap, i många år. Men det var när jag gav ut min första bok och kom att tas emot och att vägledas av författare som Anita Wikman, Wava Stürmer, Lolan Björkman, Gurli Linden, Eva-Stina Byggmästar, det var då jag kunde komma vidare, kunde ge ut en bok till, och en bok till.

Det andra hänger rent konkret ihop med det sammanhang jag nu befinner mig i, som mottagare av Karl Emil Tollanders pris.

Ibland kan frågan uppstå om huruvida stora prissummor, stora stipendier, gör att författare slappnar av, skriver mindre, blir bekväma och slutar anstränga sig.

Mitt svar är att jag tror att det får oss att slappna av – och att skriva mer, bättre, viktigare och hållbarare. Den finlandssvenska litteraturen håller hög kvalitet – det vet jag eftersom jag ser mina kollegors böcker och skräms och sporras av konkurrensen – och stipendier och priser är en viktig del i att vi kan bygga den kvaliteten.

Kollegor, bibliotek, stipendiesystem, det har betytt allt.         

Avslutningsvis vill jag från mig själv och från mina prisade kollegor, som tyvärr inte kan vara på plats idag, rikta ett djupt tack till alla donatorer och till Svenska litteratursällskapet i Finland. Tack vare er har vi nu möjlighet att ägna oss åt vårt arbete, att få rätt ord på rätt plats, höja blicken, se ut över världen, ner i det skrivna, och i den bästa av stunder få de här två att sammanfalla.

Tack.

Du kan se Robert Åsbacka hålla talet under vår årshögtid från och med 00:40:22 i videon.