Lars och Bojen Huldéns fond för finlandssvensk språk- och folklivsforskning

  • År:
  • Fondkapital:
    54 791,07 €
  • Grundkapital:
    8 098,50 euro
  • Avkastning:
    2 118,59€

Professor Lars Evert Huldén (1926–) hyllades på sin 75-årsdag den 5 februari 2001 av SLS:s styrelse med den tidigare nämnda medaljen »Allt vad vi äga samman« och ett beslut om att instifta Lars och Bojen Huldéns fond för finlandssvensk språk- och folklivsforskning. Hyllningarna med anledning av bemärkelsedagen ombads bli kanaliserade till fonden, vartill SLS bidrog med en inbetalning på 10 000 mark. Fonden fick därmed ett grundkapital som i slutet av år 2001 uppgick till 8 098,50 euro.

Lars Huldéns omfattande författar- och forskarverksamhet sammanfattades i ett jubileumsseminarium arrangerat den 25 april 2001 av SLS. Till signifikativ, samlande devis för seminariet hade valts en mening som han någon gång presenterat sig själv med: »Jag kan inte vara allvarsam tillräckligt lång stund.« Seminariet blev en provkarta över de ämnen och genrer som professor Huldén ägnat sig åt – dialekter, ortnamn, folkdiktning, visor, poesi, prosa, oratorier och dramatik. De i SLS:s tidskrift Källan återgivna föredragen av vänner och kolleger blev en hyllningsskrift på 50 sidor. Bilden av honom kompletterades med Lars Huldéns bibliografi 1949–2007, som SLS utgav sistnämnda år.

Lars Huldén föddes i Jakobstad som son till bonden och författaren Evert Huldén och lärarinnan Ester, född Nyvik. Efter filosofie kandidatexamen 1950 disputerade han sju år senare vid Helsingfors universitet med en avhandling om den starka verbböjningen i Österbottens svenska folkmål. En fortsättning om den svaga verbböjningen följde två år senare.

Sin forskarkarriär inledde Huldén med uppteckningar av namn i hembyn Monå. Intresset för ortnamn förde honom till Uppsala och resulterade 1952 i en avhandling pro gradu, Ortnamnen i Munsala, delvis även tryckt i serien Studier i nordisk filologi. Ortnamnen och deras ursprung blev därefter ett av hans specialgebit, ett område där han också kom att möta kritik och mothugg för sin tolkning av svenskösterbottniska ortnamns finska ursprung. Men professorn gav också svar på tal, såsom till exempel i sin avskedsföreläsning när han 1989 lämnade den professur i nordisk filologi som han innehaft vid Helsingfors universitet sedan 1964: »Jag berör här en för många finlandssvenskar ömtålig fråga. En under hela detta århundrade fortgående diskussion tyder på att alla inte vill acceptera att det i de nutida svenskbygderna finns namn av finskt ursprung. Många av de hundratals inlägg som har gjorts uppvisar en genant fanatism och rasism hos skribenterna.«

Sin första dikt publicerade Huldén 1949, men den första samlingen Dräpa näcken utkom nio år senare. Den skulle följas av en lyrisk produktion som totalt uppgår till närmare 40 diktsamlingar med ofta känsliga och träffsäkra formuleringar om mänskligt beteende.

Ett mera udda exempel på den lyriska mångsidigheten var samlingen dikter på dialekt med titeln Heim/Hem 1977. Långt senare fick författarens förkärlek för dialektala versioner en folklig förankring. När julevangeliet lästes upp på Munsalamål i ortens kyrka 1999 var mottagandet så hänförande positivt att det blev en tradition. Huldéns relation till kyrka och religion har satt sina spår i den finlandssvenska psalmboken och resulterat i flera oratorietexter. Men hans benägenhet att inte vara allvarsam länge förnekar sig inte: han har även skrivit texter till revyer och producerat omkring 500 visor, en del också egenhändigt tonsatta.

Utöver det egna skrivandet har Huldén hunnit med förnäma översättningar av ett stort antal verk. Bland dem har flera av Shakespeares pjäser fått en modern svensk språkform. En prisbelönt översättning blev nytolkningen av det finska nationaleposet Kalevala, som tillkom i samarbete med äldste sonen, musikern och översättaren Mats Huldén. Boken utkom 1999 och användes fyra år senare av Stockholms stadsteater för en dramatisering som blev en succé. Strålande kritik blev det också för samma pjäs, när den sommaren 2009 sattes upp av Västanå Teater i Värmland.

I finlandssvenskt kulturliv har Huldén intagit en central roll på flera ledande poster. Han var ordförande för Finland Svenska Författareförening 1972–78, för Svenska litteratursällskapet 1983–92 och för Lilla Teaterns styrelse 1992–99. Hans teaterintresse har också tagits i anspråk i styrelserna för Svenska Teatern, Suomen Teatterikoulu och Svenska Teaterskolan i Helsingfors.

År 1986 invaldes Huldén som utländsk ledamot i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Svenska Akademiens stora nordiska pris fick han år 2000 och det statliga Finlandspriset några år senare. Bland många andra belöningar märks Svenska folkskolans vänners kulturpris och SLS:s Tollanderska pris. När det senare nämnda priset överräcktes den 5 februari 1995 var motiveringen följande:

För hans långa och gränsöverskridande kulturgärning. Hans författarskap omspänner såväl högklassig språkvetenskaplig forskning som virtuosa skönlitterära verk i de flesta genrer. I boken Carl Michael Bellman sammanfattar Lars Huldén sitt långvariga intresse för den svenske diktarfursten. Betraktelserna över Bellman levandegör till synes mödolöst en stor poet, ett mångskiftande textuniversum och en motsägelsefull forskningstradition.

Biografin över Bellman hade utkommit ett år tidigare och den svenske diktaren var tillsammans med J. L Runeberg föremål för ett av Huldéns största intressen. Bland särintressen omnämner han emellertid själv endast ett: hemgården Nörråkers. Ett sällan omvittnat intresse hyser han sedan gammalt för idrotten, ofta utövat som åskådare vid tävlingar på Olympiastadion.

Lars Huldén kände sig hedrad över fonden som bildades till hans 75-årsdag och gladde sig åt att den uppkallades efter honom och hustrun. När Ingeborg Helena »Bojen« Huldén, född Slotte (1926–2004), avled gav maken i en ett år senare utkommen diktbok, Återkommen från Atlanta, uttryck för sin sorg på ett gripande sätt: »Länge var vi två. Nu är vi bara en.«

Bojen Hulden föddes på samma bb i Jakobstad som hennes blivande man såg dagens ljus tre veckor senare. Hon växte upp i Gamlakarleby och hann verka som sanitetslotta vid krigssjukhuset i Vasa före studentexamen 1945. Sitt yrkesverksamma liv inledde hon som modetecknare och lärare med tjänst som extraordinarie lektor i tyska vid Gamlakarleby svenska samlyceum. Äktenskapet och en växande familj med fyra söner och flyttning till Helsingfors band henne till hemmet som huvuduppgift. Vid sidan om skrev hon tv-kritik och meriterade sig för en anställning vid Hufvudstadsbladet 1970. Större delen av tiden verkade hon vid Radio- och TV-bladet, senare programtidningen Veckan, från vilken hon pensionerades som redaktionssekreterare 1989.

Diktarhemmet i Borgå blev en fast punkt i makarnas tillvaro under två decennier (1973–93). Tillsammans ägnade de sig åt att renovera fädernegården Nörråkers i Munsala, där en gammelstuga från 1700-talet rustades upp till ett levande museum.

Maj-Britt Paros nekrolog över kollegan från Veckan återspeglar äktenskapets lyckliga symbios: »Bojens roll som Lasse Huldéns hustru kan inte överskattas. Hans enorma livsgärning som pedagog, forskare och författare hade knappast varit möjlig utan den starka kraftkälla han hade vid sin sida.«

Huldén har fortsatt att ge ut dikter och böcker i en takt av ett verk per år. Hans iakttagelser av det mänskliga psyket är sällsynt ärliga, träffande och avslöjande. »Jag vet att jag står mig själv närmast och att jag inte handlar mot andra levande varelser såsom jag önskar att de skall handla mot mig«, konstaterar han i diktsamlingen Himmelshögt och vattentätt från 2007.