Irma Carrells testamentsfond

  • År:
  • Fondkapital:
    892 118,41 €
  • Grundkapital:
    1,3 miljoner mark
  • Avkastning:
    30 926,14€

Änkefru Irma Irene Eleonora Carrell, tidigare af Forselles, född Bacher (1904–96), testamenterade hälften av sin aktielägenhet på ca 200 kvadratmeter vid Bulevarden i Helsingfors till SLS. När bostaden såldes till högstbjudande 1997 blev priset 2,6 miljoner mark. Irma Carrells testamentsfond fick därmed ett grundkapital på 1,3 miljoner mark (260 000 euro). I testamentet fastställdes fondens ändamål till att »årligen vid Sällskapets årshögtid den 5 februari, Johan Ludvig Runebergs födelsedag utdela stipendier och understöd till finlandssvenska författare och vetenskapsmän för att därigenom främja inhemsk litterär verksamhet på svenska«.

Direktörsänkan Irma Carrells hem blev en attraktion då det i februari 1997 öppnades för auktion av allt lösöre. Antikhandlaren Wenzel Hagelstams bedömning att alla gamla föremål och inventarier skulle utropas i sin rätta omgivning, väckte ett stort förhandsintresse. Sittplatserna reserverades på förhand och alla rymdes inte in. Men så var det också, såsom Ebba Elfving konstaterade i Hufvudstadsbladet, fråga om ett finlandssvenskt patricierhem, så gott som orört av nya trender under närapå ett sekel. Samma familj hade ägt och bebott våningen vid Bulevarden 11 sedan huset byggdes 1904. Irma Carrells far, Eduard Bacher, köpte bostaden samma år som familjens enda barn föddes.

Tyskbördige Bacher var med sin hattaffär i Gamla passagen en välkänd huvudstadsprofil under 1900-talets första decennier. Ett intresse för fågeljakt och måleri resulterade i många fågeltavlor i hemmet, som efter hand fylldes med prydnadsföremål och antikviteter av olika slag och stilarter. Ett av hans specialintressen var äkta mattor, som förhöjde hemmets atmosfär och gav auktionen ett tilläggsvärde. Efter föräldrarnas död övertog Irma Carrell lägenheten på 1950-talet och levde där, under 13 år också med sin andra man Axel Birger Carrell, utan att ändra på mycket.

Behållningen från auktionen och hälften av köpeskillingen från aktielägenheten plus en aktieportfölj fördelades enligt Irma Carrells testamente i av henne fastställda delar på makens tre barnbarn och en dotter från hans andra äktenskap. Irma Carrell kunde bestämma över hela förmögenheten på egen hand, då ett äktenskapsförord gällde för hennes andra äktenskap och då Birger Carrells enskilda tillgångar vid bouppteckningen konstaterades vara obetydliga.

Advokat Gustaf Langenskiöld, som skötte makarna Carrells juridiska ärenden, antar att Irma Carrell önskade hålla fast vid vissa dispositioner som hon kommit överens om med sin make. De hade tillsammans innehaft och avyttrat ett fint sommarställe i Villinge österom Helsingfors och de hade gemensamt placerat pengar i en icke obetydlig aktieportfölj i Schweiz. Den hemfördes efter makens död till Finland.

Birger Carrells arvingar stod inte i något nära förhållande till dennes tredje hustru. Men de ger henne en eloge för att hon i sitt testamente ihågkom dem med en betydande arvslott trots att hennes första preferens var att skapa en fond bärande hennes namn.

Irma Carrell levde ett långt och ombonat liv, som skulle ha förblivit anonymt utan det hem och den fond hon efterlämnande. Hon nöjde sig med avslutad flickskola, gjorde aldrig någon yrkeskarriär, men levde gott med de tillgångar som fanns att falla tillbaka på. I föräldrahemmet talades det tyska och tyskan blev ett språk som dottern behärskade perfekt. Hon gifte sig första gången 25 år gammal med tandläkaren Åke af Forselles. Det barnlösa äktenskapet upplöstes 1948. 15 år senare ingick hon sitt andra äktenskap med direktören Axel Birger Carrell, f.d. Carlsson. Maken hade gjort karriär som redare och direktör i ett shippingbolag. Han flyttade in i lägenheten på Bulevarden och makarna kunde unna sig ett bekvämt och intressant liv med resor och teaterbesök. De såg alla premiärer på Svenska Teatern och Lilla Teatern, och åkte till Mellaneuropa för att se operetter. Ett favoritmål var Hamburg och dess teatrar. I stället för att rätt ofta resa utomlands övervägde paret seriöst att flytta till Österrike. Tanken strandade på makens sjukdom och död. Under de två sista decennierna idkade Irma Carrell ett rätt intensivt umgänge med väninnor som träffades på damluncher eller gick på teater. Under det sista året var hon på grund av sjukdom bunden till hemmet.

Gustaf Langenskiöld minns en kund, som då hon besökte honom inledde konversationen med ett »vad skall vi göra nu då«. Han uppfattade henne också som litterärt intresserad, en dam med vaket och gott förstånd, en empatisk och positiv människa. Även Birger Carrells sonson Peter Carrel, som ofta besökte farfadern på Bulevarden, minns Irma Carrell som en glad och positiv person, som gärna deltog i diskussioner om dagsaktuella frågor. Kommunism var det värsta hon visste. Och hennes litterära intresse, tror han, inskränkte sig till att hon lät makens stora boksamling stå kvar. Han hade å sin sida låtit sig ryckas med i hustruns teaterpassion.