Svenska vardagsrum under lupp

Ungdomsföreningslokalen, skolgården och Sverige – vilken betydelse har de här tre rummen i den finlandssvenska vardagen? Det undersöker folkloristen Blanka Henriksson som är en av de traditionsvetare som medverkar i projektet Vardagens rum. Svensk kultur i Finland under 1900-talet – traditionsvetenskapliga perspektiv. Projektet som ska utmynna i tre bokvolymer har under de tre senaste åren engagerat ett tiotal folklorister och etnologer.

Ungdomsföreningshuset – det lokala vardagsrummet

När projektet Vardagens rum planerades stod det klart att föreningslivet skulle finns med på något sätt, eftersom det har varit och är en viktig del av den finlandssvenska vardagen. Blanka Henriksson, som själv är uppvuxen i Stockholm, hade som utbytesstudent vid Åbo Akademi varit med om en kurs där hon intervjuade aktiva inom ungdomsföreningar på Åland, och det förde henne in på ett av de ämnen som hon bidrar med i projektet.

– Jag tar avstamp i själva lokalen, huset, och funderar på vad den här lokalen gör med lokalsamhället och med den lokala identiteten. För ungdomsföreningslokalen blir i många fall en symbol inte bara för föreningen utan för hela bygden.

I kapitlet använder hon arkivmaterial som finns både i de traditionsvetenskapliga samlingarna på SLS arkiv och i Cultura, tidigare Folkloristiska arkivet, vid Åbo Akademi. Det finns dels intervjuer som gjorts med föreningsaktiva i ungdomsföreningar på olika håll i Svenskfinland, bland annat intervjuerna på Åland, dels svar på frågebrev om föreningsverksamhet och om talkoarbete.

– Man både byggde på talko och samlade in pengar. Man fick byggnadsmaterial både från företag och från enskilda mer välbeställda i trakten, och när huset stod klart ordnade man olika lotterier för underhållet.

– Det handlar mycket om att när man bygger en lokal tillsammans och ska förvalta den gemensamt, så är det klart att man bygger in en del av det gemensamma i själva huset. När jag vet att det här golvet som jag nu dansar på, det har jag också lagt, är det klart att det bidrar till upplevelsen att vara en del av gemenskapen.

Husproblem

Många ungdomsföreningshus byggdes i början av 1900-talet och representerar delvis en svunnen värld. Också det här lyfter Henriksson fram.

 – En del av lokalerna är jättestora, fina och påkostade, men sen har bygden avfolkats och det är också svårt att få folk att engagera sig i frivillig verksamhet i dagens värld. Då har man en för stor lokal som kräver mycket underhåll. Det kan bli ekonomiskt ganska betungande för små föreningar. Vad gör det med idén om vad en bygd handlar om och vad som behövs där?

– Det finns otroligt med berättelser om hur jobbigt det är att elda på vintern och att organisera  tillställningar för att man har annan verksamhet i dag än man hade förr i tiden, när det till exempel var mycket dans.

Henriksson konstaterar att många föreningar försökt hyra ut lokalerna för att få det att gå runt och då kanske det inte längre är en ungdomsförening med verksamhet utan huvudsaken har blivit att upprätthålla lokalen. På andra håll har ungdomsföreningarna slagit ihop sig med till exempel Marthorna och Lions, så att flera föreningar har ansvar för huset.

– Man använder det som allmän mötesplats, vilket det egentligen har varit hela tiden.

Skolgården – rummet alla har upplevt

Också skolan tillhör förstås vardagen och har därför en självskriven plats i projektet. Blanka Henriksson har tidigare forskat i barnkultur och barnfolklore – hennes doktorsavhandling 2007 handlade om minnesböcker – och därför ville hon gärna fördjupa sig mer i skolans värld.

– Det är ganska många år av våra liv som vi går i skolan och den är en otroligt inflytelserik och viktig institution. Men jag är kanske ändå mer intresserad av den mer icke-formaliserade delen av det och då blev det skolgårdarna.

– Skolgården är ett spännande rum för den är en del av skolan och det väldigt inrutade samtidigt som den är en del av något slags fritid inuti det inrutade och ordnade. Skolgården är också ett slags mellanrum, ett rum som markeras genom olika regler och signaler: här får ni springa fritt, men sen ringer någon i klockan och då ställer alla upp sig på led för att gå in. I det skedet transformeras hela situationen från fritid till skola, till ordnad, organiserad tid.

I arkivuppteckningar på SLS har hon noterat att personer ur olika generationer beskriver sin skolgård på olika sätt.

– I de äldre uppteckningarna kommer folk ihåg byskolornas skolgård som ett inrutat rum där de tar fasta på byggnaderna: där fanns ett fähus där skolläraren hade sina djur, där fanns utedasset för eleverna och där fanns skollärarfamiljens bekvämlighetsinrättning. Om man tittar på skolgården i dag kan jag tänka mig att det handlar mer om olika aktiviteter.

Henriksson konstaterar att skolgården beskrivs som ett rum där olika lekar tar plats på olika ställen, och även om det finns lekar som flickor och pojkar leker tillsammans är mycket könat.

– Flickorna har hoppat hopprep eller liknande på ett ställe och pojkarna har spelat fotboll eller sprungit i kapp på något annat ställe.

Det specifikt finlandssvenska med skolgården handlar om språket. Henriksson konstaterar att det svenska i Finland i hög grad blir till i skolan.

– Jag tänker mig att det finlandssvenska blir till också på skolgården. Det som förenar dem som går i en svensk skola i Finland är ju språket, vilket inte betyder att alla har samma relation till svenskan. Men det som händer på skolgården är delvis utanför den  kontroll som skolan har, vilket gör att skolgården på vissa ställen kan ha varit mindre finlandssvensk eller mindre svenskspråkig.

Sverige – ett förlängt finlandssvenskt rum

Ett av de kapitel som Blanka Henriksson skriver handlar om Sverige som finlandssvenskt rum. Hon skriver kapitlet tillsamman med sin kollega Susanne Österlund-Pötzsch. De har båda forskat om finlandssvensk emigration tidigare och tar nu en annan ingång till grannlandet som många finlandssvenskar flyttat till.

– När man frågar informanter om deras relation till Sverige tycker de först att ”nja det är väl ingen speciell relation”. Men när man börjar prata börjar de också själva inse att det är någonting: de har varit i Sverige, de har koll på svensk kultur och populärkultur, och till och med på svensk politik. Om du skulle be någon nämna statsministern i olika länder så kan jag tänka mig att den svenska statsministern är den som de flesta skulle komma på.

Det här gör att Sverige blir ett slags förlängt finlandssvenskt rum, där finlandssvenskar uppfattar att de på något sätt hör hemma. Och också emigrationen spelar en roll, eftersom den bidrar till relationerna.

– Man har inte bara kontakten med landet och språket och kulturen, utan man har också människorna där. Fortsättningsvis finns det väldigt många finlandssvenskar i Sverige och de gör sitt till.

Det är i första hand den språkliga gemenskapen som gör att finlandssvenskar känner en samhörighet med Sverige. Men Blanka Henriksson påpekar det ändå inte är så enkelt.  

– Alltid uppfattas det inte att man talar svenska när man talar finlandssvenska, eller så tycker men att det ändå inte är riktigt samma svenska. Men språk är jätteviktigt för ens identitet och det handlar om att man känner att man enklast kan uttrycka alla delar av sig själv på sitt eget modersmål.