18.10.2019 - 12:00, Nina Edgren-Henrichson

Språkkamp en del av klasskampen för finlandssvenska arbetare

Månadens forskare Mathias Kaihovirta. Foto Janne Rentola/SLS

Många arbetare på de traditionellt svenskspråkiga bruksorterna var kritiska till den finska inflyttningen till orterna under efterkrigstiden. Historikern Matias Kaihovirta vill lyfta fram de svenskspråkiga arbetarnas erfarenheter och är samtidigt inne på ett ämne som förbisetts i strävan att värna om språkfreden.
 

Unik dagbok

Matias Kaihovirta fick nys om en intressant dagbok när han arbetade med sin avhandling för sex–sju år sedan, men den var inlåst i ett kassaskåp i Fiskars och sekretessbelagd till 2015. Han disputerade innan dagboken blev tillgänglig, men tanken på den lämnade honom inte.

– Jag ville ta en titt på den för att se vad som kunde finnas i den. Och det visade sig att det var  en riktig skatt. Man stöter inte i första hand på en arbetares dagbok, särskilt inte en svenskspråkig.

Med hjälp av dagboken och brev från arbetare till Finlands svenska arbetarförbund FSA undersöker Matias Kaihovirta nu hur finlandssvenska arbetare upplevde samhällsomvälvningarna efter andra världskriget. En av de stora frågorna för dem var den finska inflyttningen till de traditionellt svenskspråkiga bruksorterna.

Dagboken är skriven av arbetaren Alfons Flemmich vid Åminnefors bruk i Pojo i Västnyland, och han hör till dem som var kritiska till den finskspråkiga inflyttningen till orten. Flemmich var bland annat förtroendeman och hade god insyn i livet på bruket.

– Han skriver väldigt ingående om sina tankar, känslor och upplevelser och mycket detaljerat om vad som händer omkring honom i hans lilla liv, men också hur samhället speglas i hans vardag. Det är en unik källa.
 

Kampen för arbetet

– Flemmich och många andra finlandssvenskar som sympatiserade med vänstern upplevde att det var en stor orättvisa att ortens svenskspråkiga unga arbetare inte fick arbete. I stället anställde bruken finskspråkiga män utifrån till de lågavlönade jobben. De unga ortsborna tvingades då antingen emigrera eller gå arbetslösa. Flemmich hade själv erfarenheter av att inte bli anställd efter kriget, utan i stället anlitade man någon utifrån, som tog arbetet av honom.

Kaihovirta noterade redan i sin avhandling om arbetarnas liv på Billnäs bruk under decennierna kring sekelskiftet 1900 att arbetarna förväntade sig att de svenskspråkiga ”herrarna” tog ansvar för sina svenskspråkiga arbetare. Samma förväntning eller krav ser han också i materialet från efterkrigstiden.

–Arbetarna reciterade Svenska folkpartiets retorik om att ”vi” ska bereda arbete och plats för den svenskspråkiga folkstammen, och sedan undrade man varför herrarna inte levde upp till sina ord. Alfons Flemmich resonerade att det finns en, som jag ser det, moralisk ekonomisk tankegång om herrarnas skyldighet att ta hand om sitt folk. Den lever kvar väldigt starkt i de här arbetarkretsarna.

Men det var inte bara bruksledningen som arbetarna hade förväntningar på. Det skrevs en massa brev till FSA, som var den svenska distriktsorganisationen inom Socialdemokratiska partiet.

– Folk var upprörda över sådant som de upplevde som orättvisor. Mycket kretsade kring de omställningar som ägde rum under efterkrigstiden och som drabbade finlandssvenskar eller Svenskfinland. Som jag tolkar det var deras erfarenheter lite annorlunda än de finskspråkiga arbetarnas. Här kommer språket in ganska starkt, och hur det går ihop med deras erfarenheter av klass.

– Det framgår starkt av Flemmichs dagbok, men också av breven, att man ställer krav också på ”herrarna” i arbetarrörelsen, att de måste göra någonting så att inte de svenskspråkiga arbetarna helt och hållet försvinner eller dör ut.
 

Kampen om arbetarna

Språkfrågan var också en fråga som splittrade den finlandssvenska arbetarrörelsen på 1940-talet. Efter att kommunismen legaliserades efter fortsättningskriget drogs skiljelinjen i den här frågan mellan socialdemokratiska FSA och den folkdemokratiska rörelsen.

– Som mina kollegor Mats Wickström och Jonas Ahlskog har visat var det särskilt folkdemokraterna som starkt drev språkfrågan, mer än socialdemokraterna.

Ett fall där skiljelinjen tog sig konkret uttryck var frågan om Merikoivisto, där man tänkte sig att skapa en koloni för finskspråkiga evakuerade Björköbor i det svenskspråkiga Pernå i östra Nyland.

– Folkdemokraterna var väldigt kritiska till det projektet, medan socialdemokraterna var ambivalenta i och med att de måste balansera på ett annat sätt inom sitt parti.

– Folkdemokraterna var en ganska stark kraft ute på finlandssvenskt håll. De lockade till sig anhängare särskilt bland landsbygdsbefolkningen, bland småbrukare, fiskare och lantarbetare, alltså dem som inte var industriarbetare. Också de hade tidigare varit socialdemokrater, men i och med att kommunismen legaliserades gick de över till folkdemokratin.

Matias Kaihovirta och hans kollegor talar om socialistisk minoritetsnationalism i fråga om den finlandssvenska arbetarrörelsens inställning till språkfrågan.

– Folkdemokraterna var kanske mera lyhörda när medlemmarna hade de här nationalistiska tongångarna i sitt tänkande, som vällde upp från deras vardag. Min uppfattning är att de körde hårt med minoritetsnationalism på folkdemokratiskt håll på 1940-talet för att locka medlemmar.
 

Språkfreden inte total

Inom FSA var inställningen till språkfrågan motstridig.

– De kunde inte vara helt neutrala eftersom många medlemmar var oroliga och funderade på de här sakerna. Men utåt sett försökte FSA precis som SFP respektera den språkfred som rådde i landet sedan vinterkriget. Man tyckte att man inte kunde göra politik på språkfrågan längre. Men på lokal nivå upprörde den.

Traditionellt hade det varit ett tvisteämne i Pojo att bruken importerade mycket finskspråkig arbetskraft. Kaihovirta skriver också i sin avhandling om att det fanns en kritik till att det rubbade språkbalansen i kommunen.

– I en kommun som Pojo, där de finskspråkiga var i minoritet och de svenskspråkiga i majoritet, fanns det också en underliggande kritik från finskspråkigt håll att svenskspråkiga solidariserade sig med varandra över klassgränsen. De svenskspråkiga ansågs vara nationalistiska och försöka motarbeta finskspråkigas intressen.

– Om vi går tillbaka till Alfons Flemmich: Han hade ingenting emot finskspråkiga i sig, utan ansåg att de som kunde göra rätt för sig och, för att använda ett modernt uttryck, assimileras, inte var något problem. Men det fanns några inflyttade som hade värvats som billig arbetskraft och som inte kunde anpassa sig. Och det var svårt.
 

SLS-forskaren fyller lucka i forskningen

– Det finns kanske mer myter än fakta kring språkfrågorna och vi vet väldigt lite, särskilt om efterkrigstiden. Men dessutom har språkfredsperspektivet eller -paradigmet, som funnits sedan  vinterkriget, varit så viktigt att upprätthålla att man kanske inte har noterat de här språkkonflikterna.

Kaihovirta konstaterar att historiker har uppfattat kombinationen språkkonflikter och  efterkrigstid som ahistorisk.

– Historiker brukar säga att etnicitetsbegreppet och allt som har med etniska konflikter att göra dog 1945. Men de lever kvar och det finns internationell forskning som lyfter fram att det under efterkrigstiden fanns massor av sådana här motsättningar, till exempel med inflyttad arbetskraft i Västtyskland, eller i Sverige för den delen. Då menar jag att Finland har ett intressant case med språkkonflikten finska–svenska i vår närhistoria, innan vi får den nya vågen med invandring på 1990-talet.

Matias Kaihovirta har för närvarande en tvåårig befattning som SLS-forskare, en relativt ny typ av finansiering för forskare som nyligen har disputerat. Kaihovirta disputerade vid Åbo Akademi 2015 och har nu tack vare SLS-forskarbefattningen möjlighet att under två år forska vid Helsingfors universitet. Där är han knuten till ämnet politisk historia vid Statsvetenskapliga fakulteten.

– Hittills har dagboken tagit upp ganska mycket tid, för det har visat sig att det finns så mycket att göra med den. Tanken är att jag under det här och nästa år också ska hinna skriva några artiklar om både den och brevmaterialet.

 

LÄS MER:

Matias Kaihovirtas projektblogg Tyst i klassen? 

Artikel om socialistisk minoritetsnationalis: Matias Kaihovirta, Jonas Ahlskog, Mats Wickström, ”Minority nationalism and visions of socialist unity in the post-war Finnish labour movement, 1944–1949”, Labour History 2019

Avhandlingen: Matias Kaihovirta, Oroliga inför framtiden : en studie av folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs ca 1900-1920, Åbo Akademi, Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura 2015.

Matias Kaihovirta belönades år 2016 med Statsrådet Mauritz Hallbergs pris för sin avhandling. Se honom berätta om avhandlingen här

Lägg till ny kommentar