25.10.2010 - 10:20, Fredrik Hertzberg

Språkets plasticitet

Jag har tänkt vidare på det jag dryftade i SLS-bloggen den 28 juni om skriftens plasticitet. Skriftspråket är inte naturligt för människan, det brukar jag säga för att trösta min dotter Matilda som har en släng av dyslexi; talet är, får vi tro, naturligt, däremot inte skriften. Människan har funnits i miljontals år, homo sapiens i 200 000, skriften bara i några tusen, det snillrika alfabetet lade fenicierna grunden till 1050 f.Kr. Tänker man evolutionsbiologiskt torde vår skrivförmåga inte ha haft särskilt lång tid på sig att prägla oss. Det latinska alfabetet – utvecklat i Rom utifrån det grekiska – motsvarar de svenska språkljuden ungefär lika väl som en kubistisk gitarr motsvarar en verklig, spelbar.

Men poängen är också, vilket man sällan tänker på, hur konstigt det är – onaturligt – att ett visuellt tecken överhuvudtaget kan avbilda ett ljud, är det inte lika konstigt som om vi försökte fånga ett landskap genom att sjunga en melodi? Fast det gör vi ju, och det kallas lyrik. (Att lyriken är äldre än prosan – mera naturlig – är f.ö. ytterligare ett intressant faktum som kastar ljus över bl.a. rytmens grundläggande roll i gestaltandet av världen.)

Allt detta nämner jag egentligen bara för att det tycks kasta ljus över hur vanskligt det ofta kan vara att i en mening enbart ändra på ett ord och ersätta det med ett annat, snarare än att skriva om hela meningen, eller åtminstone frasen. Det kastar ljus över det faktum att en lexikalisk – ordsiktig – förståelse av språket är präglad av skriften, av boktryckarkonsten, skulle man vilja tillägga, medan ett levande språk – ett gott skrivet språk – kräver en levande puls. Plasticiteten visar på språket som gest, som del av en handling. Det måste finnas en spontanitet i ansatsen, också om skriften sedan kräver sin egen arkitektur.

Gunnar Björling letade som diktare efter ”det enda ordet” men märkte: ”Det enda ordet är de tusen tusen ord, och inte stannar och inte flög förbi.” Vad är ett ord som stannar? Ordfyndet, det självtillräckliga ordet, det överraskande och slående ordet, menade den danske poeten Paul la Cour, är inte poesi utan äregirighet; det träder ut ur dikten och avbryter dess ström, vill bli beundrat. Poesin är rörelse. Men ett ord som flyger förbi? Tomt pladder, kallprat, eller det som sociologen Johan Asplund kallar asocial pratsamhet. En vägran att lyssna, framför allt, som kanske bottnar i social osäkerhet. Att en författare – redaktör – måste utveckla sitt öra tänker man inte alltid på. Hur läser en rikssvensk denna text? Men också: Hur läser du denna text? När jag skriver eller redigerar vänder jag mig inte bort, jag vänder mig till dig, till er, också när jag är som mest allen står jag på en scen. Det är detta som – ytterst – styr språkets plasticitet, ger språket liv och rörelse.

Taggar
språk

Lägg till ny kommentar