28.6.2010 - 10:11, Fredrik Hertzberg

Språk i förskingring

Som redaktör för Biografiskt lexikon för Finland har jag i flera år grunnat över hur finska meningar bäst omvandlas till svenska. Eftersom lexikonet till stor del bygger på text översatt från finskan och våra översättare enligt uppdrag och praxis översätter ordagrant faller det på redaktörens lott att åstadkomma en flytande svenska och en textmassa som står på egna ben. Vårt lexikon kan nämligen inte vara en blek kopia av något som har sitt egentliga liv någon annanstans, i moderverket Kansallisbiografia.

Det märkliga är hur väldigt få handböcker som skrivits om omvandling av finska till svenska. Mikael Reuters Översättning och språkriktighet utgör ett lysande undantag. Spridda anmärkningar kan man hitta här och där, det mesta om litterär översättning. Litterär översättning är dock en verksamhet som långt styrs av andra hänsyn än översättning av sakprosa. När det gäller den sistnämnda kan man fråga sig om inte mycket kunde systematiseras, rentav standardiseras. Till exempel syntaxen; möjligheterna är inte obegränsade, utan fördelar sig på vissa övergripande mönster (t.ex. förhållandet mellan sätts-, rums- och tidsadverbial).

En fruktbar metod för en redaktör som kört fast är att läsa ett stycke av den ordagrant översatta texten, lägga den åt sidan och formulera om stycket. Intressant nog är det rentav svårt att återge en otymplig mening med främmande syntax, den korrigeras av bara farten. Denna process följer samma logik som den mera övergripande dialektik mellan koncentration och distraktion som är så karakteristisk för redigering. Metaforen här är att lägga bort texten för att kunna se på den igen ”med friska ögon”, som om den inte tillät en alltför stark koncentration åt gången, alltför mycket fingrande. Ibland måste själva texten få ta en tupplur, och redaktören överraska den medan den ännu sover, innan den stiger upp och går sin väg. Om ett ord är lite som ett foto, är en mening lite som en filmtagning; den rör på sig, den har en utsträckning i tiden. Man kunde fråga sig om inte en redaktör ofta är mer förtrogen med just denna skriftens gäckande plasticitet än mången skribent.

Man misstar sig om man tänker sig att en redaktör framför allt bekymrar sig om ett vårdat språk eller språklig elegans. Det går djupare än så. En god, avspänd stil är ett resultat av en kamp med språket, inte ett löst påhängt element. Redaktören är dels en språkkämpe, dels en språkmoralist som ser till att överorden inte överröstar varandra, och dels en sjukgymnast som tillsammans med patienten övar upp en lätt och ledig gångart. Det enkla och lätta är just det svåra, vilket blir tydligt t.ex. när man har att göra med översättningar från finskan, där den finska syntaxen ständigt krånglar till varje svensk mening. Enligt min uppfattning borde betydligt mer systematisk uppmärksamhet ägnas just förhållandet mellan finska och svenska; vanliga fallgropar, frestelser och felaktigheter kunde bättre motas i grind om de klumpades ihop och försågs med varningsskyltar. Så att vi inte alla står ensamma på var sitt håll och tampas med samma svårigheter tills vi en vacker dag kapitulerar.

Fredrik Hertzberg

Redaktör, Biografiskt lexikon för Finland

Lägg till ny kommentar