Självhushållning som forskningsämne och livsval

Folkloristen Andreas Backa noterade för något år sedan att begreppet självhushållning dök upp lite varstans. Det skrevs om självhushållning i tidningar, det kom ut böcker och det gick tv-serier om både den danske 100-procentsbonden Frank och det skånska självhushållande paret Mandelmann. Själv stod Backa i ett vägval och ville fokusera sin forskning på odling och jordbruk, och valet föll på just självhushållning. Under de senaste månaderna har han arbetat på sin doktorsavhandling som forskare på SLS samtidigt som han varit sekreterare för SLS traditionsvetenskapliga nämnd.

Vad är självhushållning?

Andreas Backa undersöker självhushållning i svenska Österbotten. Han är intresserad av både vad självhushållning innebär i praktiken och vilka värderingar som ligger bakom strävan efter att bli självförsörjande. För att komma åt att undersöka det här fick han börja med att leta efter informanter.

– Jag löste det inledningsvis så att jag skickade ut en frågelista på några Facebookgrupper för att komma i kontakt med personer lokalt som är intresserade av självhushållning. Jag fick ett tjugotal svar på listan och bland dem valde jag ut sju som jag intervjuade.

När intresset för självförsörjning pockade på som forskningsämne hade Andreas Backa redan en tid hållit på med en doktorsavhandling om tillhörighetspolitik och finlandssvenskhet. För att ta vara också på den forskningen gjorde han det han skrivit dittills till en licentiatavhandling.

– Det nya fältarbetet gjorde jag 2017.

Trots att begreppet självhushållning används rätt allmänt är det inte helt lätt att definiera vad det innebär. På grund av sitt intresse för odling har Andreas Backa ett rätt långt perspektiv på självhushållning, och han har märkt att begreppets betydelse har förskjutits med åren.

– För 10–15 år sedan var en som betecknade sig som självhushållare väldigt intresserad av att odla så mycket som möjligt och vara självhushållande på många olika sätt, och det var inte så vanligt att vara självhushållare. I dag har begreppet blivit populärare och folk har fått ett begrepp för det här som de är intresserade av, så i dag kan man se till exempel tidningsartiklar där det pratas om bärplockning eller svampplockning som självhushållning.

Protest mot konsumtionssamhället

För Backas informanter är det ändå trädgårdsodling, det vill säga odling av grönsaker, frukter och bär, som främst kännetecknar deras självhushållning. Och samtidigt blir trädgårdsodlingen uttryck för en livsstil.

– Så gott som alla väljer ekologiskt och det finns en preferens för gamla sorter också. Det har blivit en renässans för sånt. Här handlar det både om bevarandearbete och om något slags föreställning om att äldre sorter är mer hälsosamma.

Också i övrigt verkar det vara viktigt för många självhushållare att göra saker som är bra inte bara för den egna hälsan utan också för miljön. Backa ser det som ett slags protest mot dagens samhälle.

– Man är bekymrad över det moderna sättet att leva och vad det får för konsekvenser för naturen, för människors hälsa, för djurens välbefinnande och så vidare. Det är det som man försöker hitta alternativ till.

– Sen varierar det om man tänker att det är tillämpbart i större skala eller inte. Jag tror att de som jag har pratat med främst gör det för sin egen skull: de måste göra någonting helt enkelt, och det kanske inte är möjligt att påverka samhället men åtminstone kan man välja själv.

Kroppslighet

– Min teoretiska vinkling har gått mer och mer mot kroppen. Jag upptäckte i ett ganska tidigt skede att de här med kroppslighet är centralt för självhushållning. Mycket av arbetet utförs med kroppen, eftersom småskalig odling och djurhållning handlar om att man gräver i jorden konkret: man gräver, sår, rensar – det är väldigt kroppsliga praktiker.

Backa har noterat att självhushållningen som livsstil också på den här punkten innebär ett alternativ till den moderna livsstilen.

– Det här återkommer hos några informanter när de pratar om konsumtionssamhällets livsstil, som karakteriseras av jobb borta hemifrån och mycket stillasittande som behöver kompenseras med att man kanske går på gym i stället. Då framställs självhushållningen som ett bättre alternativ för man får motion automatiskt.

Backa konstaterar att det kroppsliga inte enbart framträder som fysiskt arbete, utan vissa av hans informanter talar också om det lugn som man kan uppleva genom att hålla på med odling.

– Det är känslan av tillfredsställelse över att se att det växer och över närheten till naturen, djuren och växterna.

Intresse för djurstudier

Det har blivit allt vanligare att till och med folk som bor i småhusområden i städer tar sommarhöns, och i självhushållningen ingår det för många att de har både höns och andra djur.

– Under intervjuerna kom det fram att djurhållningen egentligen handlar om självhushållarnas syn på djuretik. De accepterar inte riktigt det moderna, konventionella jordbruket och den industrialiserade slakten, utan de föredrar att hålla djuren själva, slakta själva och ta till vara kött och inälvor.

– Det var någon av mina intervjupersoner som uttryckte det så att vi behöver få tillbaka etiken i djurhållningen, och hon tycker att om man ska äta kött så ska man vara beredd att slakta själv.

Av dem som Andreas Backa har intervjuat är det bara en som inte har djur. De flesta har mindre djur, som just höns för att få ägg och kaniner eller kycklingar för köttets skull.

– Men i synnerhet en av intervjupersonerna var mer avancerad. Hon hade en hel farm, med grisar och en ko och kalv, kaniner, getter, ankor och så vidare. Hon strävade efter att bli helt självförsörjande på kött.

Backas avhandling kommer inte i sig att handla om djurhållning, men genom intervjuerna kom han in på temat som en del av självhushållningen och nyligen har han fått första versionen klar av en artikel om småskalig djurhållning och slakt.

– Det har delvis varit ett nytt område för mig att sätta mig in i, men det har varit intressant och det är väldigt många som är intresserade av djurstudier för tillfället.

Ingenjören som blev folklorist och självhushållare

Som det redan framgått var det Andreas Backas intresse för odling som ledde fram till ämnet för avhandlingen. Och hans intresse för odling begränsar sig inte endast till det teoretiska och folkloristiska planet. Han har också själv en gård där han bedriver odling i liten skala. Ändå var vägen till ämnet inte spikrak.

– Jag har intresserat mig ganska länge för alternativa sätt att leva, men jag utbildade mig först till ingenjör och arbetade i industrin i ett par år. Ganska tidigt upptäckte jag ändå att det inte riktigt var på det sättet som jag ville leva mitt liv och så började jag studera folkloristik vid Åbo Akademi i stället.

Det var framför allt en omständighet som förde vidare till intresset för självhushållning: Backa och hans fru tog över hans släktgård i Pedersöre.

– Det är en bondstuga från början av 1800-talet, som vi började renovera och några år senare flyttade vi hit. I den vevan började vi också odla mera och ha höns, får och häst.

Kunskaperna i odling har han fått av sin morfar och han konstaterar att också flera av hans informanter berättar att de lärt sig odla av någon äldre person, en släkting eller kanske en granne.

– När det handlar om självhushållning blir det aktuellt ganska fort att det kräver en viss kunskap. Många av dem som jag har pratat med har någon person som de går till för att få den här kunskapen. I mitt fall var det morfar, säger Backa.

Sitt intresse för alternativa livsstilar härleder han till samma källa:

– Jag har väl något slags bondeanarkistisk ådra i mig, som jag har fått via mina morföräldrar.

FOTNOT:

Andreas Backa har skrivit om olika typer av husbehovsodlare och självhushållare i tidskriften Laboratorium för folk och kultur 2019.

I ett specialnummer av Budkavlen 2018 ingår en artikel av Andreas Backa om självhushållning som kulturell process.