På bibliotekets hyllor: Teaterhistoria i manuskriptformat

Den här sommaren har jag haft ett uppdrag. En klar och tydlig mission för månaderna juni, juli, augusti. Ett litet steg för mig, men ett stort steg för ett tiotal hyllmeter litterära alster i en anspråkslös källare på Stora Robertsgatan. Jag har nämligen katalogiserat Svenska Teaterns bibliotek. Dramatisk paus.

För den som aldrig har jobbat på ett arkiv eller ett bibliotek och därmed kanske inte har på det klara vad katalogisering går ut på, kan jag berätta att det i princip innebär att föra in ett föremål i någon slags förteckning – i mitt fall SLS biblioteksdatabas. All information från författare till sidantal ska matas in i sina rätta fält, för att någon i framtiden ska kunna göra en sökning och hitta precis den boken han eller hon är ute efter.

Nu kanske ni sitter och tänker att katalogisering inte låter som ett särskilt spännande sommarjobb. Och visst, att sitta och knappra in ISBN-koder för en till synes aldrig sinande ström av böcker är väl inte det mest hisnande jag gjort. Men det finns alltid ett men. Och i mitt fall är detta men materialet. De konkreta böckerna jag matat in i databasen. Innan jag kommer till dem måste jag kanske ändå klargöra hur det kommer sig att någon på SLS sitter och hanterar böcker som tillhör Svenska Teatern. Det är nämligen så att när teaterbyggnaden renoverades mellan 2010 och 2012 krympte arkivet så pass mycket att när man skulle flytta in igen fanns det inte plats för alla böcker längre. Därför är det nu SLS som förvarar dem, i den redan nämnda källaren på Stora Robertsgatan.

Ni vet hur folk ibland, när de besöker en mäktig ruin eller ett krigsavgörande fält, kan säga att det riktigt går att ”ta på historien”? Nå, efter den här sommaren vet jag hur det känns. Nu kommer vi alltså till de utlovade böckerna. Låt mig först poängtera att det här inte är böcker i stil med de stackars oönskade tegelstenarna du får i julklapp av morbror Göran varje år. Det här är slanka pjäsmanuskript, och till skillnad mot morbror Görans böcker har de faktiskt blivit lästa av någon. Och lästa. Och lästa. Och understreckade i. Och lästa igen. För de här böckerna har varit verktyg i arbetet. För skådespelarkåren, för regissörerna, för sufflörerna, för inspicienterna. Det är böcker som lever, som har en karaktär, och som kan berätta hur mycket som helst om livet på Svenska Teatern i början av 1900-talet för den som har tid att lyssna.

Under de senaste tre månaderna har jag stiftat åtskilliga nya bekantskaper. Bland många andra kan nämnas regissör Gerda Wrede (1896–1967), som i sitt exemplar av Runar Schildts Galgmannen ritat in streckgubbar som rör sig mellan ett bord och en kakelugn med ljus i händerna, för att minnas hur aktörerna ska röra sig på scenen under replikerna. Eller skådespelare Leo Golowin (1903–1969), som i sitt exemplar av Arthur Schnitzlers Anatol markerat sina egna repliker med rött, och ritat in hur scenografin ser ut ur fågelperspektiv för att kunna träna på sina scenrörelser hemma. Eller den anonyme inspicienten, som i sitt exemplar av Daniel Hjort antecknat i vilket skede han ska blåsa en hornsignal eftersom officeren äntrar scenen. Och självklart också den legendariske teaterchefen Nicken Rönngren (1880–1956), som verkar ha ägt och med vacker handstil signerat varje manuskript som bara går att äga och signera, och som vi har att tacka (eller ge skulden) för att den teater som spelas på Svenska Teatern i dag går på finlandssvenska, inte rikssvenska.

Ingen oansenlig samling bekantskaper tycker jag. Speciellt inte för någon som suttit på ett kontor och matat in ISBN-koder hela sommaren (fast om jag ska vara riktigt ärlig togs de i bruk först 1970 och lyste med sin frånvaro i det betydligt äldre Svenska Teatern-materialet). Katalogisering for the win.