På bibliotekets hyllor: Skelettgåtan

Skelettgåtan utgavs 1929 av journalisten och diplomaten George Theslöf (1880-1957) under pseudonymen Brummell & C:o. Romanen inleds rafflande med ett skelett som hittas i toppen av en gran, medan upplösningen avslöjar internationella politiska intriger och en mördare med patriotiska drivkrafter. Motivet med privatdetektiven som låter bli att överlämna mördaren till rättsväsendet (mördaren i Skelettgåtan sonar sitt brott genom att drunkna på sista sidan) är inte helt okänt i detektivgenren, och det är lite intressant att Theslöf använde sig av den vändningen i en rent finländsk intrig med bolsjevikiska infiltratörer i statsapparaten. Det visar att genrens konventioner var väletablerade och välkända även om det på 1920-talet ännu hade utkommit mycket få finlandssvenska detektivromaner. Johan Wopenkas bibliografi tar upp tio titlar under åren 1904-1929. Finlands första egentliga deckare var Min första bragd (1904) av juristen och författaren Werner August Örn (1853-1913) som skrev under pseudonymen Harald Selmer-Geeth. Det gavs ju ut en hel del kriminallitteratur i översättning, och vid ett tillfälle gör berättarjaget i Skelettgåtan reflektionen att ”man är ej detektiv därför att man läst ett dussin detektivromaner”. Det var inte heller så lätt att som svenskspråkig författare i Finland verka inom en genre som typiskt sprids på en litterär massmarknad. Skelettgåtan blev Theslöfs enda detektivroman, och också senare har den typiska finlandssvenska deckaren skrivits av  etablerade författare eller journalister som tillfälligt har experimenterat med genren. Forskaren Kristina Malmio har påpekat att det troligen är en orsak till den parodiska eller pastischartade tonen i många finlandssvenska deckare. Också Skelettgåtan har tydliga satiriska och ironiska drag. Den samtida kritiken gillade tydligen romanen, bl.a kallade Elmer Diktonius den i en recension i Arbetarbladet för "en milstolpe på vår sämre litteraturs bättringsväg".

Källor:

Malmio, Kristina: Ett skrattretande (för)fall. Teatraliskt metaspråk, förströelselitteratur och den bildade klassen i Finland på 1910- och 1920-talen (Helsingfors 2005)

Wopenka, Johan: Murha - men på svenska. Finlandssvensk kriminallitteratur 1904-1996 (Göteborg 1997)