Minnenas jullandskap

Hösten 1939 börjar lilla Maire Westerholm på ettan i Kronohagens folkskola i Helsingfors. Länge hinner hon inte gå där förrän kriget bryter ut. I mars 1940 skickas hon till Göteborg som krigsbarn; att det samma månad ska bli fred igen vet ingen än. Maire placeras hos ett barnlöst par. ”Deras harmoniska hem på Bruksgatan 43 med fyllda bokhyllor, vackra konstföremål och goda vanor blev ett rättesnöre i livet för mig” berättar Maire långt senare om sitt Sverigehem, där ordning och fasta rutiner råder.

Maire åker hem igen samma vår och går även andra klassen i Kronohagens folkskola, men under sommaren 1941 bryter fortsättningskriget ut och Maire får börja trean i Sannaskolan i Göteborg. Åren 1941 – 1945 i Sannaskolan blir en oförglömlig tid för Maire.

I Sannaskolan finns två viktiga personer: Maires blivande bästa vän, Gunvor Andersson, och fröken Kerstin Krokner – en sträng men rättvis, varmhjärtad, beläst och vidsynt lärarinna. ”Hon kom på många sätt att påverka mitt liv: min trygga barnatro och min kärlek till skolbiblioteket” minns Maire.

Skolhuset är nytt och modernt, med stora fönster och ljus inredning. Svarta tavlan är grön och i varje klassrum finns en orgel. Skoldagen inleds med en psalm, som fröken Krokner trampar fram på orgeln i sin smala kjol. I klassrummet finns också en högtalare, något helt oerhört i tider då radion är den enda befintliga kommunikationsapparaten.

Första advent får barnen vandra till skolan i decembermörkret med ett eget litet julgransljus i handen. ”Första advents morgon var för mig mörkblå och med tindrande stjärnor”, minns Maire. Ljusen tänds och ställs att stå på pulpeten. Fröken Krokner har ställt i ordning ett ”julbord” vars like lilla Maire aldrig sett! På fönsterbrädet breder ett svenskt vinterlandskap ut sig, med snö och julkyrka, små gatlyktor, en järnväg, stugor, tomtar, folk och djur, samt ett lika stort österländskt landskap med krubba, herdar, vise män, får och vilda djur (som blir fridsamma under den heliga julnatten). Jullandskapen är underbara för den lilla krigsbarnsflickan, och fröken Krokner lägger helt visst märke till hennes tindrande ögon.

Kriget tar slut och Maire får åka hem 1945. Hon får flera mat- och klädpaket från sin forna fröken under briståren. Men fröken Krokner glömmer inte Maire när tiderna så småningom blir bättre; när Maires två barn är små börjar det anlända små spännande paket som visar sig innehålla figurer ur julbordet! Först kommer Maria, Josef och Jesusbarnet. Maires man Nisse får lov att bygga en krubba åt dem. Sedan kommer det kameler, vise män, och herdar, och får. Och en hel massa andra djur, både tama och vilda, ofta parvis. Så småningom kommer det också figurer till ett nordligare vinterlandskap. Maires familj skaffar en stor skiva, som ställs på bockar, för att få ett underlag åt alltsammans. Där hamnar också sönernas egen lilla järnväg, med sitt lilla batteridrivna tåg.

”Så upplever jag fortfarande advent! Tänder det första ljuset i staken och ÄR i Göteborg” skriver Maire i sina minnesanteckningar. För henne var tiden i Sverige en lycklig tid, som fylldes av lyckliga minnen. Så här inför första advent vill vi gärna dela Maires historia och önska alla en fridfull helg!