Mariehamns litteraturdagar

Under veckoslutet besökte jag för första gången Mariehamns litteraturdagar, som hölls för adertonde gången. I stadens bibliotek samlades stora skaror kulturfolk: bibliotekarier, kultursekreterare, journalister, men framför allt vanliga läsare. Kort sagt, de som anonymt bär upp kulturen, älskar skönlitteraturen och lockas av att få se sina favoritförfattare livslevande.

Årets tema var ”Godhet”, och det slog mig att redan publiken i viss mening utgjorde ett levande exempel på detta tema; här blomstrade en generös humanism, en genuin nyfikenhet på att dryfta livets stora frågor och att ta del av författarnas gestaltning av desamma. På lördagssupén satt jag mittemot ett gammalt par som rest över från Norrtälje – ”något i den här stilen finns inte i Sverige”, försäkrade de med en mun – och som satt och nickade igenkännande åt P. C. Jersilds barndomsminnen från 1940-talets Sörmland.

Det stora under de flesta kommit för att beskåda var Karl-Ove Knausgård, den 42-årige norrmannen som skrivit succén Min kamp i 6 volymer. Han var en reslig, stilig man, som stigen ur en riddarroman, och hans karisma gick inte att ta miste på: allvarsam och autentisk, någon som den goda publiken kunde spegla sig i. För andra särskilt minnesvärda framträdanden stod mångsysslaren Kalle Haglund – författare, ståuppkomiker, musiker, regissör – och skådespelaren Morgan Alling. Den kunnige kocken Michael Björklund – känd från tv-programmet Strömsö – presenterade den middag han tillrett på ett föredömligt fantasifullt sätt.

Om man saknade något var det kanske synpunkter på litteraturen som litteratur; skrivandet som hantverk, litteraturens medium, bibliotek, arkivering, m.m. Det som ligger många deltagares vardag närmast; fast kanske den är just den man vill glömma under en festlig tillställning som denna. Ordet ”läsplatta” hördes inte en gång, och man kan ju tycka att det är skönt att åtminstone för en kort stund rikta in sig på litteraturens existentiella spörsmål.

Mera kluven kan man vara till att litteraturen idag så långt handlar om att producera författaridentiteter. Här hyllas minsann inte litteraturen som kollektiv process – som inbegriper redaktörer, kritiker, bibliotekarier, forskare, lärare och läsare – utan författaren som ensam hjälte. Men inte heller den litteratur som ordnar sig efter andra principer än individens liv lyfts fram nämnvärt.

Jag hörde att det fanns deltagare som stördes av det kristna inslaget, bl.a. av den inledande gospelkören och den avslutande gudstjänsten. Så icke undertecknad, trots att han är utomkyrklig. Däremot kanske man kunde hålla i sinnet att vi – också författarna – är skapade i Guds avbild (och inte självskapade). En skeptisk stämma som Willy Kyrklunds satt jag också och tänkte på, den hade varit en fräsch motvikt. Han får här sista ordet (Om godheten):

”Och när daggmasken upphov sin stämma och sade: ’Jag kräver, Gud, att du är god, ty eljes tror jag inte på dig!’ då svarade Gud: ’Se, jag är god!”