5.9.2016 - 12:29, Nina Edgren-Henrichson

Månadens forskare: Sophie Holm

Misslyckade diplomater avslöjar outtalade regler

Diplomaternas felsteg intresserar historikern Sophie Holm när hon undersöker hur diplomatin på 1700-talet fungerade i praktiken. Scenen är Stockholm och 1746–47 års riksdag, aktörerna är utländska sändebud och svenska politiker och myndigheter.

I Europa pågår österrikiska tronföljdskriget och Sverige har nyligen slutit fred med Ryssland efter hattarnas krig, ”lilla ofreden”, när de svenska ständerna samlas till riksdag 1746. Alliansförhandlingar står på den utrikespolitiska agendan – Sverige är en eftertraktad bundsförvant för Frankrike och Preussen på den ena sidan och Ryssland och Österrike stödda av Storbritannien på den andra.

I Stockholm förs förhandlingar mellan representanter för den svenska kronan och diplomater från de andra länderna. Förhandlingarna leder till en trippelallians mellan Sverige, Frankrike och Preussen – en allians som för Sveriges del betyder stora subsidier från Frankrike, som sedan används för att bygga Sveaborg.

Men hur gick förhandlingarna och diplomatin i Stockholm till i praktiken? Vad kunde och fick diplomaterna göra, vad gjorde de, vilka träffade de, hur förhöll de sig till varandra och hur agerade de med de svenska myndigheterna? De här frågorna håller nu på att få svar i Sophie Holms avhandling.  

 

Detaljerna talar

Sophie Holm kommer åt att se hur diplomatin fungerade genom att studera diplomaternas officiella rapporter till sina hemländer, rapporter som förvaras i de nationella arkiven. För hennes del har det betytt arkivstudier i Paris, London, Köpenhamn, Berlin och Stockholm.

Där forskare tidigare studerat de diplomatiska rapporterna för att utläsa storpolitiska händelseförlopp läser Sophie Holm detaljer som hjälper henne att förstå diplomatins mekanismer och hur denna storpolitik skapades av konkreta aktörer.

– Diplomaterna skriver mycket om varandra i rapporterna och kommenterar hur andra har betett sig. De mest intressanta diplomaterna är det brittiska sändebudet Guy Dickens och den ryska ambassadören Johann Albrecht von Korff.  Båda ansågs av många ha misslyckats totalt i sitt uppdrag, säger Holm.

 

Liten incident slutar i diplomatiskt dödläge

Det brittiska sändebudet Guy Dickens hamnade på kollisionskurs med de svenska myndigheterna efter en händelse som inte alls handlade om diplomati. Hans personal hade råkat i gräl med brandvakten – ett slags ordningsvakt – på gatan och det eskalerade till ett slagsmål. Dickens själv blev inblandad när brandvakten försökte bryta sig in i hans hus.

– Han såg det som en kränkning mot hans diplomatiska immunitet. Han försökte få upprättelse och skickade in memorial till myndigheterna i Stockholm. Källorna ger förstås två versioner av händelseförloppet och det är svårt att få en tydlig bild av vad som egentligen hände, men i början fick han stöd av andra diplomater i Stockholm. När de insåg att loppet antagligen var förlorat ställde de sig passivt till konflikten, men Dickens bara fortsatte att skriva klagomål.

– Sen hände det som gjorde att allt spårade ut, den så kallade Springeraffären.

Christoffer Springer var en omstridd, politiskt aktiv köpman i Stockholm, som bland annat var agent för de brittiska och ryska sändebuden under 1746–47 års riksdag. År 1747 satt han häktad misstänkt för brott mot ”rikets säkerhet och regeringssätt”, men han rymde från häktet och flydde till det brittiska sändebudets hus.

– Antagligen gjorde han det i hopp om politisk asyl eller hjälp att fly landet. Dickens såg sig ändå tvungen att utlämna Springer efter att hans hus hade omringats av 400 soldater. Han ansåg att hans diplomatiska immunitet hade blivit kränkt igen, eftersom han hade blivit hotad med våld, och en ny konflikt blossade upp. Det hela slutade med att de diplomatiska relationerna mellan Sverige och Storbritannien bröts för 16 år.

 – Forskningen har inte sett Springeraffären så mycket som en diplomatisk konflikt utan har mer varit intresserad av Springers roll i den svenska historieskrivningen. Man har kanske inte heller beaktat hur inflammerat förhållandet mellan Dickens och de svenska myndigheterna redan var. När Springeraffären kom var hans toleranströskel ganska låg, och de svenska myndigheternas också.  

 

Etikettsbrott och kulturkrock

Den ryske ambassadören von Korff bröt också han mot regelverk, både uttalade och osynliga.

– Han begärde audiens direkt hos kungen när han borde ha gått via kanslikollegium och han höll egna tal när han t.ex. överlämnade ett handbrev från kejsarinnan Elisabet. Och även han skickade in klagomål, han klagade på allt han kunde.

Enligt personer som var på plats under audienserna urskuldade sig Korff med att det svenska statsskicket var så annorlunda jämfört med det ryska, berättar Holm. Sverige var under frihetstiden, den tid som Holm undersöker, nästan så långt man kunde komma från absolut monarki. Ryssland och Danmark, där Korff hade varit stationerad innan han sändes till Stockholm, hade däremot mer eller mindre enväldiga monarker.

– En tes är att han försökte anpassa sin diplomati efter det som han trodde var premisserna i det svenska ständerväldet, men misslyckades. Det kan också hända att han egentligen inte gjorde så mycket fel, utom stödde den anti-franska politiken som förlorade internt i Sverige. I och med att han stödde den politiska oppositionen var det lätt att också kritisera hans agerande.

Efter ett och ett halvt år såg sig kejsarinnan tvungen att kalla hem von Korff från Stockholm. I praktiken fick han återvända till Köpenhamn, där han hade en framgångsrik karriär som diplomat.

 

Den osynliga gränsen

Gemensamt för Dickens och von Korff är att de gick ut i offentligheten med egna skrifter med sina versioner av de konflikter som hade uppstått med de svenska myndigheterna.

– Dickens gick över en osynlig gräns när han till utländsk press började sprida sin version av vad som hade hänt och sina klagomål över hur han hade blivit kränkt. Det var den sista droppen.

von Korff spred egna skrifter under hela den tid han var i Stockholm.

– När han lämnade in ett memorial och klagade över någonting lät han samtidigt sprida det på stan, på samma sätt som man spred politiska pamfletter på den tiden. Eller om han hade haft en audiens och hållit ett tal så lät han sprida talet. Det här var någonting som irriterade den svenska regeringen enormt.

– Det är här vi ser diplomatins mekanismer. Jag är intresserad av vad som är acceptabelt beteende för en diplomat och det kommer fram när någon går över gränsen för vad som är acceptabelt. Det är lite som att titta på förlorarnas historia. Det intressanta är också att diplomaterna hade mycket ansvar och stort handlingsutrymme, inte minst på grund av att kommunikationerna var så långsamma.

 

Sveaborg ett diplomatiskt misstag?

Sophie Holm är doktorand i historia vid Helsingfors universitet och har i snart fyra år varit anställd som forskare vid Historiska nämnden vid SLS. Hon kom in på sitt ämne via Sveaborg, som hon hade skrivit om i sin pro gradu-avhandling. Egentligen skulle hon undersöka de franska subsidierna till Sveaborgsbygget närmare – det var under riksdagen 1746–1747 man bestämde sig för att börja bygga Sveaborg.

– När jag tog mig an ämnet började det leva och det kändes vettigare att undersöka mer än bara en beskickning och relationerna mellan Frankrike och Sverige.

Dessutom insåg Sophie Holm att Sveaborg i sig inte var någon särskilt central fråga under alliansförhandlingarna.

 – Man märker att vi i efterhand ser den här riksdagen som viktig för Sveaborg. Under alliansförhandlingarna nämner fransmännen ganska sent att det över huvud taget har att göra med något fästningsprojekt vid den östra gränsen.

Holm konstaterar att subsidier ingick som normal praxis i diplomatiska förhandlingar på den här tiden.

– Från franskt håll var det en fortsättning på en politik som man hade fört redan tidigare. Dessutom verkar det som om den franska ambassadören gick och lovade mycket större subsidier än han skulle ha fått göra, avsiktligt eller oavsiktligt. Det här ska jag ännu utreda. Har hela Sveaborg att göra med ett diplomatiskt misstag till följd av diplomaternas personliga handlingsutrymme och ansvar?

 

 

Lägg till ny kommentar