Månadens forskare Sofie Henricson

- Att man i Sverige oftare säger ”toppen” och ”jättebra” betyder inte nödvändigtvis att man är mera positiv, utan bara att man där har en annan skala än vi, som i motsvarande situation kanske säger något i stil med ”bra” eller ”helt okej”.

Det säger fil.dr Sofie Henricson, Språkvetenskapliga nämndens forskare vid Svenska litteratursällskapet.

- Innan jag kom till SLS jobbade jag inom det RJ-finansierade forskningsprogrammet Interaktion och variation i pluricentriska språk - Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (IVIP). Tillsammans med andra forskare inom programmet, speciellt Marie Nelson, samlade vi in och analyserade lärandesamtal i Sverige och i Finland. De lärandesamtal vi spelade in bestod av olika typer av situationer där man lär sig vid universitet och högskolor, såsom seminarier, handledningssamtal, kursträffar och grupparbeten utan lärare.

- Helhetsramen för forskningsprogrammet IVIP är att undersöka kommunikation i tre domäner: service, lärande och vård, som de flesta människor under sin livstid kommer i kontakt med.

Skillnader mellan Finland och Sverige

- Tillsammans med Marie Nelson  har jag tittat både på språkhandledning, där man diskuterar textens språkdräkt, och på ämneshandledning, där studenten träffar sin handledare på seminariet. Mycket är gemensamt i Finland och Sverige, det är liknande strukturer och agendor. Skillnaderna framkommer i nyanserna i hur vi kommunicerar med varandra, bl.a. i sättet på vilket råden ges och hur de lindas in, t.ex. i användningen av ord som ”tänka, tycka, tro”. I Sverige ser vi att handledare kan använda ett mindre starkt verb, de säger inte nödvändigtvis ”jag tycker att du borde göra så här”, utan kanske ”jag tänker”, ”här känner jag”, osv. I finlandssvenska sammanhang är handledarna inte heller nödvändigtvis så direkta alla gånger, men det finns andra sätt att mjuka upp situationen och de råd som ges. Handledaren kan t.ex. förflytta sina synpunkter till dåtid, och säga ”här tyckte jag kanske”, vilket är ett annat sätt att skapa en viss distans till sin åsikt. Så vi kan ändå se att det  finns samma strävan att inte vara för burdus, även om det görs med delvis olika medel.

- I de sverigesvenska samtalen är det vanligare att studenterna evaluerar handledarens råd positivt, de kan säga exempelvis ”det här rådet är guld värt!” Det sägs mera explicit att handledningen är viktig, vilket inte förväntas av finlandssvenska studenter på samma sätt. De små nyansskillnaderna är det som är spännande, det är dem vi i första hand har fokuserat på.

- I min nuvarande forskning utgår jag från samma IVIP-material och har liknande frågeställningar, men fokuserar främst på sammanhang där studenter jobbar tillsammans, där hierarkierna inte är en lika stor faktor. Dels fortsätter jag att tillsammans med Marie Nelson jämföra det sverigesvenska med det finlandssvenska, och dels tittar jag mera ingående på det finlandssvenska materialet för att se hur själva lärandet går till. Syftet är att undersöka hur interaktionen och samspelet mellan studenterna byggs upp och att koppla detta till lärandeprocessen.

Smidig eller strulig övergång mellan talturer

- I första hand består materialet av videoinspelningar, och jag försöker se på lärandesituationen som en multimodal helhet, vilket bl.a. inkluderar blickar och gester. Till exempel har jag tittat på hur studenter håller gruppresentationer, och på turövergångarna, hur man växlar mellan personer och förhandlar om turerna. Det är intressant att se hur samarbetet byggs upp, hur de arbetar sig fram till den gemensamma presentationen och hur de förbereder sig för vilken del som är vems, och hur allt hänger ihop. Den som har turen är vanligen riktad mot publiken, medan följande talare visar beredskap att ta över turen genom att vara orienterad mot talaren. I vanliga fall är övergången smidig och visar på ett planerat och gemensamt överenskommet turbyte, men ibland blir övergången abrupt, och då kan man se bristen på synkronisering. Det finns också situationer där man ser hur hela gruppen deltar i turövergången, där andra i gruppen bidrar till att övergången sker på ett smidigt sätt och vid rätt tillfälle. Detta samspel är intressant.

- Vad gäller presentationerna i grupp hade jag kanske föreställt mig att en talar och de andra är i pausläge, men de andra i gruppen är i själva verket ganska aktivt med hela tiden, de kan nicka uppmuntrande eller inflika stödande ord.

Hur bemöta en komplimang?

- Intressant är också att jämföra hur studenter berömmer varandra, hur de ger och tar emot positiv respons på varandras texter. Beröm och komplimanger var också Mirja Saari, professor emerita i Nordiska språk vid Helsingfors universitet,  inne på redan på 1990-talet, vad gäller skillnader mellan sverigesvensk och finlandssvensk praxis. Får man beröm vid en uppsatsventilering tyder Maries och mina preliminära analyser på att man kan låta bli att bemöta det, eller kvittera det helt kort, men det finns också fall där den som får beröm upplever det som en överdrift och visar detta t.ex. genom att skratta. Något man kan konstatera, inte bara i vårt delprojekt om lärande utan också i servicedomänerna, är att det krävs starkare beröm i Sverige, något är ”toppen” eller ”jättebra”, annars är den positiva signalen inte tillräckligt tydlig. Om man i Finland säger ”helt okej” kan det i vissa situationer vara avsett som beröm, medan det i Sverige kanske skulle tolkas som kritik. När studenterna berömmer varandra i Sverige tenderar de också att använda entydigt positiva ord, som ”bra”, och mera sällan ord som ”intressant”, som lämnar större utrymme för tolkningar.

- I Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen finns också en reflektion över att positivitet uttrycks på olika sätt i Sverige och i Finland, där blir det också tydligt att det inte handlar om att man är mera positivt inställd i Sverige utan om att man har en annan skala. En grundregel är ändå att det vi säger alltid måste tolkas i sin  kontext, det räcker inte med att titta på yttrandena i sig.